Carlos Ruiz Zafón: Vindens skugga

Jag minns fortfarande den där gryningen när pappa första gången tog mig med till De bortglömda böckernas gravkammare.


Bokens förstamening är dömd till att dröja sig kvar bland bokbloggarna i all evighet. Det är en dunkel berättelse höljd i mystik och gotisk arkitektur, om vänskap, svek, omöjlig kärlek och identitetssökande längs gatorna i Barcelona. Det anses att en bok är en spegel av sin läsare och i sökandet efter författaren Julián Carax, som i boken skrivit Vindens Skugga, reflekterar bokens verklighet och Carax berättelse sig i varandra och skapar en ask i ask struktur som för oss djupare in bland sidorna, där varje figur vi möter har sin egen berättelse. När jag önskade att Halvblod med sin inledning i samma stad skulle vara mer bokig inser jag nu att det var precis den här boken jag sökte.


Det är inte Umberto Ecos trygga famn som omfamnar en men här finns en sympatisk värme omgiven av magisk realism. Böcker av den här sorten vill man gärna få dammtäckta tillsammans med den instängda doften av hemlighållen visdom, med en stabilitet och beständighet som gör dem till något av en fristad att försjunka i. I detta avseendet finns här i Vindens Skugga en känsla av ytlighet som är svår att skaka av sig och handlingen kan många gånger kännas som en uppradning av nyligen utplacerade attiraljer.


Fram till sista delen är det annars en skön läsning för en bokmal, men sen... Boken är en sammanflätning av, i förfluten tid, författaren Carax öde och protagonisten Daniels nutid i slutet av fyrtiotalet. När Daniels historia är avslutad finns trådarna från förr kvar som ska knytas och denna hastiga redogörelse av "så här var det" finner jag fullkomligt ointressant. Som jag nämnt innan är det vanligt att jag lämnar böcker med 50-20 sidor kvar men här är det över hundra, att fortsätta känns lika fängslande som att läsa eftertexter.


I huvudsak är det en bra bok och kanske är det mest jag som blir allt gnälligare för varje bok jag läser, min bedömningsskala ser ut att ha blivit allt mer tvågradig. Även om jag försöker läsa utan att göra jämförelser - det går inge bra - så blir somliga böcker snabbt utdömda för att de inte är felfria. Tur det att inte alla håller med mig om vad som är bokliga brister.


Hur står sig fortsättningen Ängelns lek, ni som läst den?


22 december 2011

Vid ett tillfälle hörde jag en av pappas stamkunder säga att få saker sätter så djupa spår i oss som den första boken som hittar vägen till vårt hjärta. De där allra första bilderna, orden som vi tror att vi har lämnat bakom oss sedan vi slagit igen boken, de följer oss livet ut, och i vårt minne reser de ett slott som vi förr eller senare - oavsett hur många böcker vi läser, hur många världar vi upptäcker, hur mycket vi minns eller glömmer - kommer att söka oss tillbaka till.

s.12 ur Vindens skugga, Carlos Ruiz Zafón

.. inpräntad med slott som synonym till fängelse tänker jag "Vilken jäkla mardröm"

Paul Auster: In the Country of Last Things

Anna Blume åker till Staden för att leta efter sin bror, som i egenskap av journalist åkt för att rapportera inifrån men nu varit försvunnen i nio månader, och vi läser hennes anteckningar från tiden. Hon inleder med att ge en beskrivning över gatorna och den (o)ordning som råder, och det tar ett par sidor innan handlingen börjar utveckla sig.


Staden har förlorat förbindelsen med omvärlden och slutat förnya sig; hemlösheten är över femtioprocent och ingen äger mer än de kan försvara. Husen vittrar sönder. Det föds inga barn i Staden men i gengäld kommer det ständigt in fler personer utifrån och ingen kan ta sig därifrån, så trots att dödssiffrorna ökar i allt högra takt blir det bara trängre. Inget produceras utan man lever på återvinning; gamla hushållssopor som samlas upp och säljs igen, medan själva stadens hålls igång av lik och avföring som utgör huvudbränslet. Kaoset är påträngande, men inte lika starkt som det grodperspektiv som ges av att befinna sig på botten och se upp mot de inrasade husvåningarna.


Det börjar gå upp för mig att jag läst så många av de här namnlösa melankoliastäderna nu att när jag väl når fram till Kafkas The Castle, som jag inbillar mig allt bottnar i, så lär jag fullkomligt hata den. På sätt och vis är det lite trist att som här börja författarbekantskapen med en bok som egentligen skulle kunna vara skriven av vem som helst, och på sätt och vis också är det då den upprepar sig hos så många, fast orka bry sig när det är bra. En skillnad mot tidigare böcker jag läst är att denna faktiskt känns som en plats för fler. Snarare än ett individuellt och isolerat helvete så är de flera som samlats och centralt ser man deras olika sätt att hantera situationen och ta sig framåt. Fullkomligt uppgivet förstås, men man kan ana en viss rörelse bland spillrorna.

Sofie Trihn Johansson: Halvblod

Jag har inte läst ut boken än. Första halvan har gått otroligt långsamt; den är för tung för att följa med som julläsning och jag nollställer läshögen efter nyår, så tillsvidare överger jag den. Min läsning har inte alls gått något vidare bra under den senaste tiden, förutom den här som nu avbrutits har jag suttit och repeterat de första sjuttio sidorna i Svavelvinter fyra-fem gånger eller så under hösten utan att kunna ta in ett ord. Läsdepp.


I alla fall. Halvblod handlar om 22 åriga Aveline som blivit uppfostrad som människa och hålls gömd för vampyrfursten Xero som vill döda henne. Boken har en riktigt charmant inledning med avstamp i Spanien, och om det här bara hade varit en bok om böcker istället för om vampyrer så hade jag troligen tjusats in till slutet. De första kapitlena gillade jag verkligen.


Under det gångna året har jag förälskat mig i stadsmiljöer; framförallt genom En annan stad , Golem och Skrattande pojkens skugga, och då det här är en historia i rörelse, på flykt; från Spanien, vidare till Frankrike för att senare stanna i Sverige där de nu befinner sig, så kan jag verkligen sakna en tät miljöskildring där man kan känna pulsen i omgivningen. Atmosfären finns där stundvis men endast för att i nästa bladvändning försvinna spårlöst då karaktärernas samspel och dialoger tar över utrymmet. Men det får ses som ett önskemål.

Mina problem kring boken är framförallt relaterat till att det är den första boken i en trilogi. Händelseförloppen dras därmed naturligt, men för ingående, ut i presentationer om vampyrsläkten och deras förmågor vilket inte ger mycket mer än otåliga avbrott (som senare upprepas när beskrivningarna väl blir aktuella och då gås igenom en gång till). Hellre hade jag velat få informationen tillhandahållen allteftersom den blev relevant och då endast de detaljer jag behöver ha kännedom om för att förstå situationen, gärna genom iakttagelser istället för föreläsande dialoger. Dock, med det bakom sig kan jag se goda chanser för att nästa del blir betydligt stadigare.


(Mörkersdottir, 2011)


Stephen King: Under kupolen

Det här är den längsta boken jag läst sedan Talismanen i sjätteklass, och det var ungefär lika längesedan jag läste något annat av Stephen King. Utan hans tidigare böcker färskt i minnet så känns han just nu jäkligt överskattad, det här var knappast boken som får mig att ta upp författarskapet igen.


Boken handlar om den lilla staden Chester’s Mill i Maine som finner sig fångad under en väldig, osynlig och ogenomtränglig, kupol. Elen är bruten och man förlitar sig till bränsleförråden med propan för att hålla generatorerna igång så maten kan bevaras. Avgaser kan inte tränga ut, temperaturen höjs, läkare, brandkår och poliser (bagare, skräddare, snickare) befinner sig på andra sidan bron…uhm..kupolen. Det slår en rätt omedelbart att en uppochnervänd guldfiskskål inte är 1000 sidor fascinerande, och som ursäkt för att isolera invånarna en ganska passiv sådan.


I det stora hela en handling fokuserad på gruppsykologi, ett utnött ämne i sig. Ett annat konstaterande är att invändningarna Dean Koontz fick när jag skrev om Vad natten döljer i princip var desamma som jag haft nu, inkluderat retrievern (fast Under kupolen står sig ändå avsevärt bättre). De karikatyrartade figurerna står en upp i halsen. Det är inte enbart de extrema polerna mellan goda och onda, utan i större utsträckning en uppdelning mellan intellektuella och närmare efterblivna dumskallar. I sammanhanget förmätet, för att inte tala om förutsägbart.


Staden innehåller 2000 invånare i panik men gatorna är i större delen av boken tysta och folktomma, som att 1900 personer inte bryr sig om att försöka träffa sina anhöriga utanför, ta sig ut, gruppera sig.. utan sitter inne och tittar på tv istället (de är allmänt värdelösa på att ransonera resurserna) medan resterande 100 leker flugornas herre och driver staden åt skogen; utan intresse för att försöka utöka sitt stöd med fler för att få ledning.


Till bokens förtjänst går det inte att komma ifrån att det är välskrivet. Det höga sidantalet passerar ändå obemärkt fram till slutet (där det slår en att det här hade kunnat bli en riktigt bra novell på säg..tjugo sidor) . Man känner sig väldigt hemma i staden, lär sig gatorna och husen, för att inte tala om det riktigt häftigt höga antalet figurer man får följa...och omslaget är snyggt, bless its heart.


(Bra böcker, 2011)

Taichi Yamada: Främlingar

Det är ännu en spökhistoria jag läser. På omslaget är den märkt ”Japansk skräck”, vilket för mig är associerat till böcker som Ringu, fast här är det mer av en förhöjd och suggestiv verklighet än det där hårda och skurna i skräckfilmerna (tack och lov). Istället är den vardagstrist/nära och stillsam, men fortfarande med den typiska Urban Legend känslan som kryper sig in under skinnet på en. Den tillfälliga flykten där figuren efter att svängt runt hörnet finner en ny väg som aldrig har varit där förut.


48-åriga Harada har just skilt sig från sin fru och även förlorat den lilla kontakt han haft med sin son, istället lever han isolerat i sin kontorslägenhet. Hans föräldrar omkom i en bilolycka när han var tolv, men när han nu en dag återbesöker sitt barndomskvarter möter han en man som ser ut precis som hans far gjorde innan olyckan, och blir inbjuden i dennes hem där han får uppleva en idealiserad bild av den tid han aldrig fick med sina föräldrar.


Inledningsvis är berättelsen ganska intetsägande. Harada är en sådan figur som många brukar störa sig på; den passiva som finner sig i allt och som lever väldigt rutinert utan någon vidare personlighet. Så det är först när mystiken kommer i den senare hälften som det blir en fängslande historia, men det smyger sig på en stegvis. Det är en riktigt bra historia, kort och enkel i sin uppbyggnad. Följaktligen så hade jag gärna haft en eller två berättelser till i boken att fortsätta på efter att ha byggt upp stämningen och vill bara läsa ännu fler.


(Natur & Kultur, 2009)

Mare Kandre: Det brinnande trädet

Berättelsen börjar som en kuslig och bitande Lagerlöf saga; med en utarmad familj som förlorat två av sina pojkar och med häst och vagn ska färdas till kyrkogården. På den mödosamma vägen får de följe med en mannen i svart som kliver fram ur dikesrenen och åker med. Men den har också en karg råhet över sig som mer närmar sig Dahlströms verk.


Det är en väldigt tät och snårig (som i labyrintisk) skildring, mer av en dov känsla som förmedlar sig än tryckta ord; känslan av att man förlorat något. Figurerna syns som genom ett dis eller töcken; man ser att de rör på läpparna men hör inte vad de säger. Avståndet för att nå fram till dem blir bara längre som om man hela tiden håller på att förlora dem ur sikte och att de till slut kommer att lösas upp framför ögonen på en. En eterisk tröskelberättelse mellan tomheten och livet, där de kämpandes flackar fram och tillbaks.


Jag har inte kommit igång med läsningen av Kandre på riktigt än, mest för att jag vet att jag till slut bara kommer att ha uppväxtberättelser kvar och spjärnar emot. Bestiarium som är den jag läst satte sig verkligen men jag minns den som något ojämn (vet att jag fortfarande har de sista sidorna kvar i den från där jag ansåg mig färdig med historien). Denna är en betydligt kortare ensittnings-bok, som en utskuren delsträcka i en längre berättelse och således oerhört kompakt, så där så den tar andan ur en.


(Bonnier, 1988)


Hemsida: Mare Kandre -Det brinnande trädet

Andra som skrivit om boken: Bokmania

Yukio Mishima: Den gyllene paviljongens tempel

Den femhundraåriga Gyllene paviljongen i Kyoto stod sig genom kriget men brann ner 1950 i en mordbrand, anlagd av en av tempelnoviserna. Händelsen har inspirerat till boken, som jag hittade hos Emma på Uppbokad för ett tag sedan. Templet återuppbyggdes 1955.


Boken är en filosofiskt präglad utvecklingsroman, men framförallt en psykologisk skildring, om studenten Mizoguchi som på grund av sitt stammande växt upp i spe och präglats av maktlöshet. Som barn har han drömt om det tempel som hans far brukade tala om som oöverträffligt vackert, när han sedan själv får se det blir det en besatthet som närvarar i allt han gör. Relationen till templet är minst sagt tvekluven och dess bild ändras med Mizoguchis erfarenheter av livet. Skönheten blir till ett hån som avvisar honom, men samtidigt sätts skönhet som parallell till meningsfullhet och även som något tryggt och tillförlitligt. Det blir en aggressiv strävan mot det ouppnåeliga, där hans försök att frigöra sig gång på gång leder till självförstörelse.


Vi får inte någon djupgående inblick av livet i Zentemplet, rutinerna presenteras sakligt som beskrivning men ger inga detaljer. Man kan se de buddhistiska tankegångarna återspeglade i Mizoguchi och prövningarna han går igenom men då tillsammans med deras olöslighet. Miljön är vacker och stillsam och tiden utspelar sig på sitt eget plan. Medan årstiderna slår över från höst till vinter så passar Mishima på att hoppa över tre år i handlingen, veckor och månader försvinner lite här och där utan att karaktärerna gör en av min av förändringen (stilen blir verkligen svårare att följa i böcker, när man inte kan se figurernas åldrande)


Det är förstås en väldigt uppgiven historia, men jag tycker om den och har varit kvarhållen i flera dagar. Som kulturellt verk är den ypperlig


(Lind & co, 2010)