Alison Bechdel: Husfrid

Min avighet mot självbiografier har skickligt hållit mig borta från det här albumet, liksom alla andra serier på samma spår, såhär långt.


Samtidigt som jag har läst denna läser jag just nu Kristoffer Leandoers bok, Mask: litteraturen som gömställe, som har gett mig en del nya vinklar att tänka på när jag angriper berättarformen. Den hjälpte mig i vilket fall att våga mig på den här, som märkligt nog hamnar på just masker och skillnaden mellan verklighet och falska kulisser.


Memoarformen utgjorde förstås inget problem i Husfrid: En tragikomisk familjeberättelse oavsett. Distansen till författaren ökar ytterligare ett steg när man får ett jag framför sig att följa (som helt uppenbart är en tvådimensionell bildkaraktär och inte författaren själv), samtidigt som jag uppfattar berättelsen som ett personligt utforskande från författarens sida.


I historien som utspelar sig försöker Alison få klarhet i den egna relationen till sin far, och det inflytande han har haft på familjen och för hennes uppväxt. I samband med att Alison under sina Collegeår kommer ut som lesbisk får hon reda på sin fars homosexuella läggning, ifrån sin mor som just beslutat sig för att skiljas från honom. Strax därefter avlider fadern, i vad som antas vara självmord. Albumet är skrivet som ett försök att få klarhet i händelsen och vad som har lett fram dit.


Berättelsen är ett spel av konstlade familjerelationer. Där det förgångna nu granskas från olika vinklar, utan att allt för den delen kommer fram i ljuset. Ytterligare ett lager uppstår i maskerna familjen tar på sig inför varandra, Alison refererar emellanåt själv till familjen som fiktiva karaktärer.


Flera händelser berättas med hjälp utav ordböcker, dagboksanteckningar och litterära utdrag. På samma gång som berättelsen till stor del handlar om hur Alison och hennes far hittar ett sätt att umgås, genom litteraturen. Där finns hela tiden en spänning i serien mellan fiktion och verklighet, utöver den redan befintliga däremellan som utgörs av verket självt.


Bilderna i albumet fångar scenerna som utspelar sig otroligt bra, medan den samspelande texten är subtil och talande. En vacker berättelse som det ligger mycket tid bakom, med strålande resultat.


Galago 2009
Fun Home: A Family Tragicomic (2006)
Översättare: Caroline Åberg
238 sidor

Nancy Peña: Katten och kimonon









Jag skulle ju bunkra upp med skräckmanga den här hösten, men så påmindes jag om alla andra serier som jag ännu inte har läst och bokhögen har växt med en massa album. De är varken japanska eller särskilt skräckiga (fast lika bra ändå).

Katten och kimonon fångar dock den traditionella, japanska, sagostilen på ett väldigt vackert vis. Stiligt tecknad i starka kontraster av svart och vitt, med alldeles den rätta berättartonen.

En katt har rymt ur väven på kimonon sidenvävaren gjort åt spinneri- ägarens dotter, och har styrt kosan till England. Historien utspelar sig under 1800-talet och tar sig in i den litterära sfären, på kattens gåtfulla irrfärder. Vit katt, svart katt och cheshirekatt. Det är en lurig katt.

Serieromanen har en atmosfär och stil jag fastnar väldigt lätt i. Det blir en härlig mix när båtturen går till västerlandet. Öst skiftar till väst och berättandet till dialoger, och så avbrott för en Laterna magica –show som bryter av. Det är drömskt, märkligt och skarpt, med de där underbara skarvarna i som jag älskar så. Den sköna känslan man får sätter sig i hela kroppen. Flott! och så artistiskt sammansatt att jag bara kommer fortsätta bläddra om. Inte ens är lönt att ställa in den i bokhyllan.


Kolik Förlag 2010
Le Chat du kimono (2007)
Översättare: Oskar Sjölander
105 sidor

Boktradition 2010-10-14

En gång köpte jag en liten burk på stormarknaden med en bild av en japansk kvinna på. Jag öppnade burken hemma och fick däri se en bit tonfisk. Den japanska kvinnan hade tydligen förvandlats till en fiskbit under den långa båtfärden. Denna överraskning upplevde jag en söndag, eftersom jag hade bestämt mig för att inte läsa något skrivet på söndagar. I stället betraktade jag människorna på gatan som om de var enskilda bokstäver. Ibland satte sig några på ett kafé, och bildade då för en stund ett ord tillsammans. Sedan upplöstes gruppen för att bilda ett nytt ord. Vid något tillfälle måste kombinationen av dessa ord av en slump ha bildat flera meningar, och då skulle jag i dessa ha kunnat läsa denna främmande stad som en text. Men jag upptäckte aldrig någon hel mening i denna stad, utan bara bokstäver och ibland några enstaka ord som inte direkt hade något med kulturens >>innehåll<< att göra. Dessa ord motiverade mig då och då att öppna den yttre förpackningen, bara för att under denna upptäcka ytterligare en.

ur Yoko Tawadas Canned Foreign (ingår i Where Europe Begins samt Talisman)

Locke & Key: Welcome To Lovecraft


Jag har inte kommit mig för att läsa något av Joe Hill tidigare. Heart-Shaped Box har stått i bokhyllan sedan en tidigare bokrea, så Locke&Key gav mig en bra påminnelse om att se till och läsa den. Fast nu vill jag förstås hellre läsa uppföljningen på den här serien..


Första albumet, Welcome To Lovecraft (där Lovecraft utgör namnet på staden serien utspelar sig i), får en våldsam start. Familjen Locke har precis flyttat in i faderns gamla barndomshem Keyhouse, där de försöker bryta upp med det gamla och starta ett nytt liv efter ett brutalt mord som ägt rum i deras tidigare hem.


Huset familjen kommer till är hemsökt och döljer dessutom en hemlighet. Dolda dörrar som var och en leder till olika förmågor för den som träder igenom, öppna för den som har den rätta nyckeln.


Seriens talande karaktärsporträtt är främst vad som binder mig till den. Illustrationerna fick jag vänja mig vid, de är egentligen för uppstädade och färgmättade. De tar däremot in en del poäng i sammansättningen, vinklarna och detaljerna i bilderna, klippen mellan sekvenserna i nu- och dåtid.


Jag är kluven, det är svårt att skaffa sig ett ordentligt omdöme efter att bara ha läst det inledande albumet. Inte helt såld än med andra ord, fast jag hoppas att det blir bättre efterhand som handlingen fortskrider. Hursomhelst är fortsättningen beställd.


IDW Publishing (2008)
Joe Hill - Gabriel Rodriguez
152 sidor

Graham Joyce: The Tooth Fairy


The Tooth Fairy är en grabbig uppväxtroman om de tre pojkarna Sam, Clive och Terry som kämpar sig fram genom vardagen, i en engelsk småstad under 60-talet.


Efter att Sam har fått en mjölktand utslagen och gömt den under kudden råkar han få syn på tandfen, när hon/han/den eller det kommer på besök. Det är ingen glitterfe precis, utan ett groteskt väsen med rykande kroppsodör som tränger sig på med aggressiva hotelser, en manifestation av människans innersta väsen och demoner.


Deras relation blir allt annat än oproblematisk. När tandfen, som bara ser ut att bli mer och mer beroende av Sam, rycker in för att hjälpa till går saker ofta åt helvete. Fen är en väldigt olycksbådande figur, men med en skiftande karaktär som utagerar de känslor den förses med. Den kan vara både elak och tillgiven, utefter situation och humör.


Det är tunga och ångestladdade år där pojkarna är utelämnade åt varandra i försöken att förstå och handskas med livets upp och nergångar, osäkerheten inför framtiden. Känslorna av maktlöshet och förvirring är överhängande.

Metaforerna i boken, tillsammans med de återkommande motiven under barnens levnadsår, gör det till en mörk, psykologisk, historia av skiftande karaktär, utan helt självklara lösningar på vad det är som händer.


Vilket är den sidan av boken jag gillar, de där eventen man har kvar att reflektera över när boken är slut. Annars är jag inte helt fast. Trots mörka undertoner kryper den sig aldrig riktigt inpå, utan behåller distansen (still not too keen över språket…).


Tandfen är så mycket bättre än de övriga karaktärerna. När hen börjar skälla på Sam över mardrömmen han drar in hen i suckar jag lite och vill mest kränga ut och in på historien för att få den skildrad ur dennes perspektiv istället. För trots allt elände ungarna placeras i så tycker jag att det blir lite tråkigt efter ett tag, där historien ändrar riktning mot det vardagliga och allting börjar räta ut sig…


Gollancz 2008 (org.år 1997)
330 sidor
Första meningen: Clive was on the far side of the green pond, torturing a kingcrested newt.

Maria Turtschaninoff: Underfors

Underfors är en väldigt skön storstads fantasy, med nordisk sagomytologi, troll och älvofolk. Mina tankar går envist tillbaka till Trollsommar-filmen …framförallt scenen där de sitter runt bordet inne i grottan och käkar maskar. Även om trollen här är betydligt modernare, och trollgrottan ett helt rike.


Staden ligger som det låter belägen under Helsingfors. Hit har skogsväsena tagit sin tillflykt efterhand som de blivit bortkörda av människorna ovan jord. Trollen var de sista som flyttade in och de är inte särskilt bra på att ta direktiv och leva under auktoriteten av en annan härskare, som den som styr här nere.


Historien blir en quest i ungdomsjakten efter plats och identitet i livet. Vi möter två väldigt häftiga karaktärer, de där nischade personerna på skolgården. Den starka enstöringen Alva, som helst håller sig för sig själv, medan hon fokuserar på att försöka minnas sin bakgrund. Och den blyge Joel som förälskat sig i henne, utövare av den hissnande sporten parkour.


Jag är trött på amerikanska böcker nu. Sådär så att bara språket gör mig less, även när det är en bra bok jag får tag på. Så det här var en otroligt charmig och uppfriskande bok att slå sig ner med, med en handling som lyckas hålla mig kvar båda under jord och ute på de lappländska fjällen.


Jag riktigt fastnar för de finlandssvenska orden i texten, de blir så bra med atmosfären och jag myser mest hela tiden . Speciellt med den härliga sagosfären till som håller berättelsen så skönt traditionsenlig.



Söderströms 2010
341 sidor
Författarblogg: turtschaninoff.blogspot.com/

Första meningen (Prolog): för så många hundra år sedan att ingen längre kan räkna dem levde ett fredligt folk i en gyllene öken i den trakt där dadlar växer.