Junji Ito: Uzumaki D.2

Historien om den utdömda kuststaden Kurôzu-cho börjar allt mer dra ihop sig. Efter att inledningsvis få fortsätta följa Kirie ett par kapitel börjar episoderna cirkla in allt mer på stadens förbannelse. Spiralernas influenser drabbar inte längre endast personerna i Kiries närhet utan hela staden har blivit en enda stor ofrånkomlig mardröm.

Första bokens kusliga skildringar av spiralernas uppdykande övergår till en mer klaustrofobisk miljö där galenskapen har tagit över.

Jag är hemskt förtjust i den successiva stegringen genom berättelserna. Den krypande terrorn i första boken, som keramikkärlen med de instängda själarna i och fingertopparnas ofrånkomliga spiraler, tills nu ett mer uttalat hot där invånarnas besatthet kommit att åsidosätta deras moral och börjar spela dem emot varandra . Naturlagarna har lösts upp och man känner verkligen hur atmosfären tätnar när spiralen stärker sitt grepp.

Jag tycker upplösningen är helt fantastisk, och bilderna är förstås fortsatt lika snygga även i den här delen.

Tar gärna emot tips på fler grymma skräckmangor som, liksom den här, inte är på så många böcker. Hideshi Hino's blir nog nästa som jag kommer att tittar närmare på. Jag är såklart väldigt ivrig på att läsa Ito’s andra serier med.


Ordfront 2010
314 sidor

Scarlett Thomas: Our Tragic Universe

Meg är författare och försörjer sig själv och sin sambo med att skriva bokrecensioner, som spökskrivare, hålla kurser &c.. vad hon får tag på för att kunna betala hyran, medan hon försöker komma igång med sin egen bok. Bakom sig har hon ett par halvtaskiga science fiction romaner men nu vill hon ta sig ur formelträsket och skriva något riktigt.

Boken kretsar som vanligt kring diverse spännande filosofiska idéer. Uppmärksamheten ägnas den här gången åt skrivkonsten och olika narratologiska teorier, och livet förstås.

Hon får hem en bok med titeln The Science of Living Forever, vars författare skriver om the Omega Point och ett återskapat, evigt, universum där ingen dör. Vi befinner oss såklart i det här andra universumet redan nu enligt boken, men människan är inte redo för att nå evigheten förens hon har tagit kontrollen över sitt liv och blivit hjälten i sin egen historia.

Flera reflexioner kring New Age och självhjälpsböcker kontempleras över, och frågeställningar kring varför människor så gärna vill vara perfekta och leva sina liv så som fiktiva karaktärer gör.

Zen-berättelserna tas upp som kontrast till den västerländska narratologins handlingsmönster, om hur de saknar handling och uppenbar poäng men ofta kan läsas som sanna reflektioner av livet. Och Meg kommer fram till att hennes egen bok ska bli så att säga story-less.

Allt detta återspeglas även i hur Our Tragic Universe är uppbyggd. Istället för att exempelvis få följa New Age -projektet Meg äntligen får i uppdrag av sin arbetsgivare, där hon ska följa upp instruktionerna i ett visst antal böcker och skriva en artikel om resultaten, så sitter man helt plötsligt och läser en instruktion om hur man stickar strumpor, och det som var så stort nyss är helt plötsligt ointressant. Boken bygger hela tiden upp för händelser som det sedan aldrig händer någonting mer med och saknar ett avgörande klimax att nå fram till, men fortsätter liksom ändå.

Handlingen i sig är en rätt intetsägande chick lit -aktig historia, men innehåller flera snygga finesser och märkliga egenheter, som gör den omöjlig att släppa taget om. Jag läser den som ett exempel som återspeglar poängen i alla funderingar som väcks i dialogerna och hamnar någonstans bortanför handlingen under läsningen.

Jag finner boken briljant, precis som jag fann The End of Mr Y när jag läste den. Samspelet och återkopplingarna mellan berättelsen och sättet den är skriven på, i kombination med alla tankeexperiment, är helt underbart .


Canongate 2010
428 sidor

Första meningen: I WAS READING about how to survive the end of the universe when I got a text message from my friend Libby.

Pocketkedjan: Paket 7 mottaget

Tack, jag blev väldigt glad för böckerna den här månaden. Speciellt den ena som jag har velat läsa riktigt länge nu, men aldrig kommit ihåg i att inskaffa.

Förra månaden fick jag boken Att stänga det öppna samhället av Anders R. Olsson. Jag borde verkligen lära mig att skriva mina recensioner i samband med att jag läser ut böckerna, och fortfarande har dem tillgängliga i minnet, men jag ska göra ett försök på att få ihop en kommentar på den i dagarna.

Den andra boken var John Fowles Illusionisten, som jag verkligen vill läsa. Den ligger framme och väntar på en dag då den inte ser så tjock ut, när jag har några fria dagar som jag kan ägna helt åt läsning.

Bengt Ankarloo: Helvetet

Jag tycker alltid det är lika kul när böckerna jag läser sammanfaller med varandra. Att se samband ger mig en illusion av att jag faktiskt skulle ta in och lära mig något av allt jag läser trots allt, och i saklig takt kanske även bli lite bildad.

Den här boken, Helvetet: Döden och de eviga straffen i Västerlandets kristna tradition, som jag har läst under sommaren visade sig gå väldigt bra ihop med De döda fruktar födelsen, där jag kunde uppskatta igenkänningen av de strukturella skikten och resonemangen kring vad som försiggår på andra sidan.

Som titeln säger så tar boken upp det kristna helvetet och hur uppfattningarna därom har sett ut och förändrats under tiderna. Frågorna kring själens odödlighet diskuteras med början hos kyrkofäderna och den förnuftsbaserade trial- and-error -metodiken som uppstod. Där man lade till och drog ifrån lite som man ville för att få en rättvis och logisk bild att förhålla sig till. Här kretsar diskussionerna mycket kring helvetesgapets placering och skärseldens vara eller icke vara, helvetesstraffen och förstås möjligheterna till botgöring. Vidare till Dantes Inferno, högmedeltiden och fram till sekulariseringen.

Bestridande synsätt får också utrymme, dessa hade jag gärna läst mer om. Bemötandet av folktron, kättarna, och senare, filosofernas och vetenskapsmännens tolkningar. Förutom en utförlig historia/religionslektion kring ett spännande ämne finns det i boken även massor av snygga bilder.

Möjligtvis är boken lite för övergripande för mig som bara lustläser, jag själv blir som mest engagerad när den stannar upp i detaljer eller tar med någon kringliggande teori eller synsätt som viker av från det linjära historieplanet. Jag gillar anekdoter och hörsägen, och läser hellre mycket om en grej än lite om mycket. Om som exempel medtagna berättelser från bybor som kommit i kontakt med gengångare, eller spekulationerna kring vulkanernas egenskaper som helvetesportaler(gillar konkret tänkande) och visionerna kring vad som händer själarna efter döden. Men jag uppskattar samtidigt det idéhistoriska planet som uppstår när man kan följa hur trosföreställningarna anpassas efter samhällsutvecklingen. Boken är i alla fall väldigt intressant och får en bara att vilja läsa ännu mer om ämnet.


Historiska Media 2003
305 sidor

Pål Eggert: De döda fruktar födelsen

Pål Eggerts senaste bok De döda fruktar födelsen har så äntligen kommit ut efter den långa väntetiden. Jag läste hans tidigare roman Ars Moriendi – konsten att dö, i början av året och var väldans förtjust i den (det finns ännu några enstaka exemplar runt om på biblioteken att fjärrlåna). Eggert bloggar också, på bloggen Världen ska brinna.


Den här gången skriver han om de hierarkiska dödsrikena och stridigheterna om de döda. Närmare bestämt om Susanne som just avlidit och hennes väg till återfödelse. När demonerna hotar snärja henne blir de starka banden till hennes syster hennes räddning och efter att ha återfått kontakt försöker de tillsammans hjälpa Susanne till ett bättre alternativ.


Några av andeväsena har hängt med i utvecklingen på jorden och lärt sig utnyttja det elektroniska nätet till sin fördel, för att transportera sig på mellan planen, och även att använda som ett nytt kommunikationsmedel med de dödliga. Karmaverksamheten är allt ifrån pålitlig och aktörerna i livet efter detta har alla sina egna motiv och avsikter som de agerar utefter.


Det är en fasligt jobbig och påtaglig bok att läsa, och emellanåt vill jag mest avliva den. Fast jag gillar den desto mer efter att jag stimmat av mig mina reaktioner. Som tidigare så tycker jag om hur välordnat Eggert skriver, och de där gränserna mellan händelser och hur de samspelar, som ger handlingen en viss textur som hakar sig fast på en. Och förstås det grundande idéplanet.


Jag gillade Ars Moriendi mycket för hur arkitekturisk den kändes. De döda fruktar födelsen i sin tur är väldigt omfattande. Det händer hela tiden saker på flera nivåer som gör så att man kan röra sig inuti boken, även utanför den omedelbara handlingen, och försvinner in i den.


Bloggaren Stewe har också läst boken och har lagt ut flera citat ur den på sin sida.


Järnringen 2010
290 sidor

Adolfo Bioy Casares: The Invention of Morel

En man är på flykt ifrån polisen och har tagit sin tillflykt till en övergiven ö. Där ute hittar han bland annat ett museum, som övergivits när ägarna av okända anledningar lämnat ön, det talas om en mystisk sjuka som förklaring till att ön lämnats obebodd. Efter några dagar överraskas han ändå av en grupp människor som flyttat in i huset, och blir tvungen att gömma sig i utkanternas sumpmarker. Under sina iakttagelser av de nya besökarna kommer han att förälska sig i en av kvinnorna, men märker när han försöker närma sig hur hans närvaro till synes ignoreras och förbises. Boken är skriven i odaterad dagboksform, där huvudkaraktären redogör för och försöker förklara sina upplevelser.

From the marshlands with their churning waters I can see the top of the hill, and the people who have taken up residence in the museum. I suppose someone might attribute their mysterious appearance to the effect of last night’s heat on my brain. But there are no hallucinations or imaginings here: I know these people are real - at least as real as I am.

Existensens villkor diskuteras i ett psykologiskt mysteriespel. Alla intressanta grejer händer i den senare hälften, och jag försöker lämna någon form av läsbehållning kvar, men den vecklar ut sig riktigt snyggt redan från första sidan. Borges skriver i inledningen att "To classify it as perfect is neither an imprecision nor a hyperbole". Nobelpristagaren Octavio Paz beskriver boken med:

The body is imaginary, and we bow to the tyranny of a phantom. Love is a privileged perception, the most total and lucid not only of the unreality of the world but of our own unreality: not only do we traverse a realm of shadows; we ourselves are shadows.

Det är en bra bok, som jag hittade på World literature forum i början av året och som hamnade på min läslista. Jag upplever den som betydligt mer utvidgad än de få sidor den tar upp. Jag gillar den här formen av klaustrofobisk och paranoid science fiction, där den mänskliga essensen och individualismen utforskas, koncentrerad utan utsvävningar till att förmedla idéerna som bär upp den.


NYRB Classics (2003)
Org. publiceringsdatum 1940
103 sidor