Edwin A Abbott: Flatland


Titel: Flatland [Fulltext]
Författare: Edwin A Abbott
Org. utgivningsdatum: 1884
Antal sidor: 126

Flatland är en idéroman som utspelar sig i den 2-dimensionella, platta, världen. I ett samhälle där invånarna utgörs utav geometriska polygoner oförmögna att se ovanför det egna planet. Eftersom figurerna endast kan utskilja objekt i ögonhöjd ter sig alla objekt till en början som raka linjer, men genom att känna på varandras vinklar kan de snabbt avgöra om personen de träffat är en triangel, kvadrat eller hexagon.

En tydlig hierarki har skapats där intelligensen avgörs av storleken på figurernas vinklar. Cirklar står högsta i rang medan likbeningarna, som utgörs av soldater och tjänare, endast befinner sig snäppet ovanför de linjeformade kvinnorna, som bara är enda stor spets och rena samhällsfarorna om man skulle råka krocka med dem (till på köpet är de så gott som osynliga om man möter dem framifrån).

Boken är ganska torr och utdragen.. :) Till slut dyker det upp en sfär från den tredje- dimensionen som lär vår kvadratiska representant från Flatland om begreppet höjd. Vi får även förnimmelser av det en- dimensionella linjelandet, där invånarna lever på en rak linje och förökar sig med hjälp utav ljudvågor då de inte kan gå om varandra på ledet och aldrig kommer i fysisk kontakt. Och det noll- dimensionella punktlandet, som är solipsism identifierat, där härskaren utgör den enda invånaren som finns och är oförmögen till att förnimma en värld utanför sig själv.

Det är en riktigt kul föreställningsvärld att befinna sig i men kräver inlevelseförmåga i bokens brist på handling, boken är snarare skriven som en redogörelse än en berättelse. Den erbjuder emellertid många detaljer för läsaren att spinna vidare på så det är inte svårt att skapa sig en bild av platsen (men man bör eventuellt vara allt bra nördig av sig ^_ ^). Problematiken uppstår istället när man så småningom försöker föreställa sig den potentiellt fjärde- dimensionen, där är författaren inte mycket till hjälp. Abbott var väl inte galet seriös när han skrev boken, utan den är väldigt lekfull, och full av samhällssatir.

"I am now a hexagon in two-dimensional space and can only perceive the edges of other objects" - Sheldon Cooper ur Big Bang Theory. [Youtube -klipp]

Mo Yan: Vitlöksballaderna


Titel: Vitlöksballaderna
Författare: Mo Yan (pseud. för Guan Moye)
Org. utgivningsdatum: 1989
Antal sidor: 407

Vitlöksballaderna påminner mig stilmässigt om förra årets läsning, Den sista läsaren och En svag doft av död. Temat ligger även här i småstadsbefolkningens utsatthet i ett korrumperat samhälle och har samma vackra, magiska, realism, som gömmer på en brutalitet som skär en i småbitar.

Berättelsen utspelar sig ute på den kinesiska landsbygden, i Paradisets län. Med löften om välfärd och rikedom åt alla lurade staten bönderna att ge upp sina tidigare planteringar och istället börja odla vitlök. Vilket gjort invånarna beroende av att planteringarna köps upp eftersom de nu längre inte kan leva på sina grödor.

Man kan riktigt känna stanken som fyller boken, blodet som sipprar från de öppna såren bär en tydlig doft av den ruttna vitlök som alla nu går och tuggar på. Boken inleds med arresteringen av de bönder som deltagit i revolten som uppstod när vitlöken visade sig vara osäljbar.

Parallellt följer vi den olyckliga romansen mellan flickan Jinju, som föräldrarna lovat bort i ett tvångsäktenskap, och hennes älskare Gao Ma som tillsammans rymt för att bygga upp en framtid ihop. Liksom alla de andra karaktärerna i boken är de fascinerande mänskliga, deras brister och styrkor inspirerar.

Boken är ganska häftig i beskrivningarna, författaren stannar kvar och beskriver hela tiden färgerna, dofterna…de osande kroppsvätskorna, som bygger upp miljön. Den är väldigt precis...

Pocketkedjan: Paket 1 mottaget

Paketet var en ren fröjd att öppna och jag jublade inombords när jag såg vilka böcker det innehåll. Ett varmt tack till Ex libris Cia! Jag har än så länge inte läst något av författarnas verk men de har funnits i bakhuvudet. Speciellt den ena av författarna har jag tänkt ta mig ett närmare djupdyk i och det är fullt möjligt att jag får göra så även med den andra (innehållet i den här boken har helt lyckats undgå mig). Jag kommer att sätta i mig dem med en gång!

Boktitlarna och recensionerna dröjer jag med tills nästa månad, efter att jag klurat ut vilken som ska skickas vidare. Jag tror det kommer att bli svårt att välja, båda känns spontant som bra böcker som förtjänar att bli lästa.

Pål Eggert: Ars Moriendi - konsten att dö


Titel: Ars Moriendi – konsten att dö: Gotisk roman
Författare: Pål Eggert
Förf. blogg: Världen ska brinna
Org. utgivningsdatum: 1998
Antal sidor: 170

Inspirerad av Legenden om St George utspelar sig berättelsen i en domän som står under en drakes vaksamma öga. Som offergåvor för sin verkan som stadens försvarare, och vänlighet att inte förinta densamma, skänkes den boskap… och årligen en jungfru.

Klostret Carmine har upprättats efter det helgon som blivit drakens första offer. Dess främsta funktion är att vårda de jungfrur som blivit förunnade att upptas och fostras där, och förbereda dem inför deras framtida martyrdöd.

Till undsättning kommer riddaren Galois och erbjuder räddning. Hans uppdykande river i den disciplinerade strukturen på klostret och efterverkningarna gror ett frö av tveksamhet i drakens nästa mål, Ariettes, övertygelse om livet i klostret.

Texten är ljuvligt betänkt och återhållsamt skriven, den kräver sin uppmärksamhet och drar in en i de psykologiska spelen som utspelar sig. Karaktärernas känsloyttringar är kalla och sparsamma, bristen på någon att identifiera mig med fäster desto större intresse för handlingen och detaljerna i deras gester och förhållningssätt. Berättelsen kommer även att bli härligt bisarr när demoner och älvfolk vävs in i bilden.

Ars Moriendi passar in alldeles utmärkt i den något fanatiska läsperiod jag är inne i nu, både till innehåll och språkbruk. Eggert har en ny bok på väg, De döda fruktar födelsen, så jag är glad att jag hann läsa den här först och kan börja bygga upp mina förväntningar. Omslaget på den kommande boken hittar ni bl.a. här

Peter Nilson: Mitt i labyrinten


Titel: Mitt i labyrinten: Essäer och fantasier
Författare: Peter Nilson
Org. utgivningsdatum: 1983
Antal sidor: 232

Då jag läser essäer så vill jag antingen få fascineras och drunkna i informationshistoriken som författaren bygger sin värld av, upptäcka teorier och tankebanor som jag inte beträtt tidigare eller ta del av ett svindlande välskrivet stream of conscious …de bästa texterna kombinerar såklart alla tre. Peter Nilson bistår med tankar och teorier från medeltiden såväl som ifrån modern astrofysik, och till viss del även med idéer hämtade ur skönlitteraturen, bland annat Biblioteket i Babel omtalas (Mitt i labyrinten är som det låter skriven som dedikation till Borges). Vad jag saknar i texterna är den förtroendeingivande tonen i språket, och detaljrikedomen som levandegör diskussionerna.


När jag säger att jag tyckte bra om den här boken är det inte utan en viss tvekan. De första essäerna tilltalade mig inte alls under tiden jag läste dem, men de fick sin betydelse senare i förhållande till de efterföljande.


Vi startar i medeltiden, med människornas uppfinnariver och längtan efter att få flyga fritt som fåglarna. Det skulle dröja länge innan man gav upp tanken på att flyga med hjälp utav muskelstyrka … och vetenskapsmännen överlevde väl inte alltid sina övertygelser här så de kunde ompröva sina teorier, och vi har än idag inte nått fram till denna mänskliga frigörelse som flygkonsten lockar med. Tanken på att flyga utvecklades såklart med tiden till tanken om själens frigörelse och drömmen om att få sväva fritt i kosmos utan existensens betyngande bojor som håller en kvar på marknivå.


Våra blickar riktas upp mot det universum som utgör grunden för de efterföljande essäerna. I vilka olika (o)möjligheters vara eller icke vara kommer att diskuteras, uttrycksformerna hos våra mer sublima och ogreppbara fenomen. Såsom tid, intighet och minne respektive glömska.


Det är de sistnämnda som bär på de intressanta diskussionerna. Den tredje essän ”Dyrbarare än guld, ädlare än konungars blod” ifrågasätter Intighetens förekomst. Intigheten som egentligen dominerar allt runt omkring oss, då även materian ju först och främst består av tomrum..men finns det ens intighet, tomrummet är ju trots allt något.


Den avslutande essän diskuterar minnet, framförallt universums och naturens. Vi är omgivna av katastrofrester från Big bang, supernovor och andra ting skapade ur förfall. Glömskan är en del av naturlagen, materia sönderfaller så småningom och glömmer bort sin ursprungsform, vilket förhindrar återskapelse. Paradoxalt finns här även en motström minnesprocess som strider mot all logik, som föds ur kaos och skapar ordning, vilket möjliggör genernas utveckling och livsformernas tillblivelse &c.


Vid det här laget har jag lärt mig följa med i författarens associationsled och de känns inte lika ihopklippta längre som inledningsvis. När boken är slut och essäerna får en gemensam helhet märker man hur de stöttar och bygger upp varandra. Så efter ett tag börjar jag gilla boken en hel del trots allt. Den för med sig många hissnande perspektiv att fundera över.