Shirley Jackson: We Have Always Lived in the Castle




Titel: We Have Always Lived in the Castle
Författare: Shirley Jackson
Org. utgivningsdatum: 1962
Antal sidor: 218

De båda systrarna Merricat och Constance lever isolerat och avskärmat från omvärlden i skydd mot byinvånarnas spe och förföljelser. Tillsammans med sin sjuka farbror Julian lever de ett stillsamt och solidariskt liv. Merricat går till byn två gånger i veckan för att skaffa mat och låna böcker från biblioteket. Costance lagar mat, städar och tar hand om de andra med stor omsorg. De lever ett strukturerat liv, med tydliga mönster för att ta sig igenom vardagen, i ett tappert försök att skapa en trygg miljö åt sig själva i skydd mot världen utanför.


Boken är berättad i första person och väldigt snart börjar man känna sig hemma i Merricats maniska uppfattningssfär. Hon är väldigt förtjust i sin syster och gör vad hon kan för att hjälpa henne, samtidigt som hon är impulsiv och okynnig när något hotar hennes sinnesvärld.


Den ovillkorliga kärleken och lojaliteten som finns mellan systrarna bygger hela boken, man blir glad när Merricat beskriver det färgglada hemmet och den vackra trädgården så som hon ser dem. Prydnaderna, porslinet och den övriga inredningen som har gått i arv och byggts på under flera generationer. Constance har visserligen ett tvångsmässigt ordningssinne, men det gör det sagolikt att befinna sig i det välstrukturerade hemmet.


Handlingen blir snart förutsägbar, så jag vill inte beröra den närmare, men fokalisationen gör den enormt fängslande. Efter The Lottery (pdf), som är det enda jag har läst utav Shirley Jackson tidigare, hade jag egentligen förväntat mig något mer intensivt och rysligt. Men den här har istället ett väldigt introvert och stämningsskapande upplägg. Omslaget till Penguins pocketutgåva avspeglar tonen i berättelsen på ett bra sätt.


Det här är definitivt ännu en bok som jag tycker bättre om i efterhand, när den inte längre känns lika plågsam och hjärtskärande, och jag kan se tillbaka på de bra stunderna, njuta av den underliggande komplexiteten och uppskatta det genomtänkta i den verklighetsbild jag varit en nära del av de senaste timmarna. Det är tur att den är snabbläst, för jag vill läsa om den direkt! …nu när jag är förberedd


Snowflakes in rain läste boken för några veckor sedan och ni kan hitta hennes reflektioner här.





Dino Buzzati: The Tartar Steppe


Titel: The Tartar Steppe
Författare: Dino Buzzati
Org. utgivningsdatum: 1940
Antal sidor: 204

The Tartar Steppe är en otroligt häftig läsning. Fortet Bastiani där handlingen utspelar sig ligger fastklämd mellan den steniga och obebodda Tartary öknen i norr, och bergskedjan som omringar den. Närmaste stad ligger två dagsturer bort.


Perspektiven i miljön skiftar hela tiden då där inte finns någon fast punkt runtomkring att relatera till, avstånd och storlekar blir rena hallucinationer. Detsamma gäller läsningen, berättelsen roterar runt karaktärerna och vänder omärkligt upp och ner på dem för att visa nya sidor och för att låta läsaren komma åt deras inre tillstånd, vilket ger boken en väldigt surrealistisk och vacker ton. Språket i boken trollbinder sin läsare, precis så som karaktärerna blir trollbundna av fortet och den fascinerande utsikten över öknen.


På fortet går soldater och officerare omkring och väntar på dagen då Tatarerna ska anfalla, på stunden då de får chans att göra något meningsfullt och ärorikt av sina liv. Automatiseringen i dagsordningen gör att karaktärerna urholkas och blir tillsammans med fästningen ihåligare för varje dag, månad…år, som går, och läsaren med dem.


Fast i en tillvaro där de ständigt väntar på att ”det” ska hända blickar de mot horisonten och hoppas på att fiendearméerna ska komma, och missar undertiden att ta tillvara på det liv de lever. Boken är genomsyrad av stolthet och fåfänga, rädsla inför det okända och väntan på att livet ska börja.


Det känns fel att jämföra den med I väntan på Godot, eftersom The Tartar Steppe kom först, men om Godot hade skrivits av Kafka föreställer jag mig att det här skulle ha blivit resultatet. Det bör därmed poängteras att den här boken, trots detta, är både begriplig och sammanhängande :) Den kommer att sitta kvar länge i minnet, på gott och ont.


Varje detalj i berättelsen är klockren, jag är fortfarande paff över hur bra den var!


Dessutom är omslaget fantastiskt snyggt, vilket ger den en hedersplats i bokhyllan

Richard Bach: Jonathan Livingston Seagull


Titel: Jonathan Livingston Seagull
Författare: Richard Bach
Org. utgivningsdatum: 1970
Antal sidor: 94, inkl ill.

”Winter isn’t far away. Boats will be few, and the surface fish will be swimming deep. If you must study, then study food, and how to get it. This flying business is all very well, but you can’t eat a glide, you know. Don’t you forget that the reason you fly is to eat.”

Men Jonathan Livingston vill inte spendera dagarna fast på marknivå och slåss för mat. Han vill flyga fri, och göra det bättre än vad någon i flocken någonsin har gjort förut. Nätter och dagar tillbringar han med att lära sig sina begränsningar och trotsa dem. Övar sig för att steg för steg lära sig flyga högre, snabbare, och bekymmersfritt.

Han bryter mot flockens lagar som trotsar sin natur och blir förvisad från sitt hem. Men finner under sina ensamma flygfärder måsar som delar hans passion och som hjälper honom nå ett högre plan av medvetande. De lär honom vägen mot upplysning, perfektionen i flygkonsten som tillåter honom förflytta sig genom tid och rum.

En bok i fullständig harmoni, som tillsammans med Russell Munsons fotografier verkar meditativt och skärper sinnena. Budskapet att alltid kämpa för att bättra sig själv och lära sig mer, sökan efter perfektion, och den totala frihet som upplysningen innebär är något jag själv eftersträvar. Men det är en lysande bok att läsa efter en motig, eller väldigt lyckad, dag, oberoende av vilken livsåskådning man har.


Federico Andahazi: The Anatomist


Titel: The Anatomist
Författare: Federico Andahazi
Org. utgivningsdatum: 1998
Antal sidor: 215

Anatomisten Mateo Colomobo sitter häktad i sitt arbetsrum på universitetet. Anklagad för kätteri, mened, blasfemi, häxkonst och djävulsdyrkan.

I sina försök att vinna den unga flickan Mona Sofias kärlek har han tillbringat de senaste åren med att försöka tillverka en kärleksdryck som ska erövra hennes hjärta. Sina hopkok, från början olika kombinationer av hallucinogena giftörter, odört, alruna, belladonna, … provar han framgångslöst (men inte utan bieffekter) på bordellens prostituerade.

Hans (o)lycka är gjord när han besöker en kvinnlig patient, till synes döendes, vilken han till en början misstar för att vara hermafrodit då han här upptäcker ett organ aldrig tidigare skådat, och som efter att ha blivit tillfredsställt leder till kvinnans totala uppfrisknande.

Efter att han nu börjat studera stadens nattfjärilar mer detaljrikt inser han den stora upptäckt han gjort. Han har funnit nyckeln till kvinnans kärlek och vilja, the Amor Veneris, the clitoris. ”He had discovered the anatomical cause of love” “[…] which irrefutably proved the fact that the female soul did not exist”.

Till sin glädje inser han nu att han kan lägga ner allt besvär med uppvaktning och fint uppförande. Och ivrig som han är kan han inte låta bli att publicera sin erövring av kvinnokroppen i sin bok De re anatomica. Således får kyrkan snart nys om hans påståenden och ser honom givetvis som djävulens redskap som hjälpt helvetesdemonerna inta kvinnorna.

Handlingen utspelar sig i Italien under renässansen och tidens upptäckariver går inte att ta miste på. Boken bygger på Mateo Renaldo Colombos historia och Andahazi väver skickligt ihop fakta med fiktion i detta som är hans första roman. Bokens första del utgörs av den till delvis erotiska bakgrundshistorian till Colombos öde, för att övergå till en mer vetenskapligt resonerande del när det är dags för Colombo att yrkar sin oskuld.

Det är inte den mest ingående handlingen, men dess överblickbara historia håller sidantalet nere, vilket gör att man aldrig hinner tappa intresset. Såklart hade jag gärna läst hundra sidor till för en mer uttömmande bok, men mitt intresse fångades, även om jag aldrig blev helt uppslukad av den.

Det krävs väldigt lite för att min fascination för äldre tiders vetenskapsillusioner och skruvade slutsatser ska väckas. Och diskussionerna med kyrkan beträffande själen/kroppen, lust/synd, är minst lika intressanta, och skrämmande, att läsa om.

Sagt om poesi

"det är en nekyia, eller nekromantisk rit, som öppnar dödsrikets portar för de efter liv törstande själarna: den är en kränkning (Verletzung) av den rofyllda jorden, som lockar de avlidnas andar med jagmedvetandets söta dofter. " - Göran Printz-Påhlson citerar ur Hegels Fenomenologin i Platsens poesi, satsens poesi

Nog för att jag tycker mig se helvetesportarna öppna upp sig framför mig när jag tvingas läsa dikter, men det här känns inte alls som samma grej...nu blev det hela, i alla fall lite, intressant.

Ommöblering pågår

Jag håller på och städar i bokhyllan för att göra plats åt årets framtida bokinköp. Det sista lasset av ofullständiga manga-serier har åkt in i garderoben och pocketböckerna ligger redo för att ta över varje fri lucka som öppnar sig. Den här gången borde det verkligen finnas mer plats på hyllorna när jag är klar...

...är det någon som någonsin har lyckats?

Läsutmaning på Zirathi

Skjuter mig själv i foten nu känner jag, men ansluter mig till en läsutmaning i år trots allt vad jag tidigare har sagt. Snöfrid har satt ihop en lista med några av 2000-talets vinnare och nominerade av World Fantasy Award . Kika in och haka på ni med :)

Kopierar in Snöfrids lista. Kursiv stil är årets vinnare och jag har gjort ett par egna modifieringar för att hålla koll på min läsning. Fet stil är de böcker jag äger och de överstrukna är de jag läst, länkar tillkommer i de fall jag har recenserat boken. Lägger listan till årets läslistor, en genväg dit hittas bland länkarna i toppen av bloggen. Gå för allt i världen in på skaparbloggen för att hålla er uppdaterade, se vilka fler som anslutit sig, och läsa recensioner. Listan är olovligt tjuvad i struktureringssyfte.

2000:
Tamsin – Peter S. Beagle

2001:
Bärnstenskikaren – Philip Pullman
Perdido Street Station – China Miéville

2002:
The Onion Girl – Charles de Lint

2003:
Ombria in Shadow – Patricia A. McKillip
The Scar – China Miéville

2004:
Tooth and Claw – Jo Walton

2005:
Jonathan Strange & Mr Norrell – Susanna Clarke

2006:
Od Magic – Patricia A. McKillip

2007:
The Privilege of the Sword – Ellen Kushner
(Locke Lamoras lögner – Scott Lynch)

2008:
The Servants – Michael Marshall Smith

2009:
The Graveyard Book – Neil Gaiman