Haruki Murakami - Kafka på stranden

Ibland liknar ödet en liten sandstorm som hela tiden ändrar riktning. Du försöker undvika den och byter kurs. Då ändrar sandstormen också riktning, som om den förföljde dig. Du byter kurs igen och stormen ändrar åter riktning. Det är som om du dansar en ödesdiger dans före gryningen med döden. Om och om igen. Varför? Därför att den där sandstormen inte alls är något långt bortifrån, något som inte hör ihop med dig. Den är du själv, något inom dig. Därför är det enda du kan göra att inte kämpa emot. Gå rakt fram i den medan du håller för ögon och öron så att du inte får in sand i dom. Gå framåt ett steg i taget och försök ta dig igenom. Det finns förmodligen ingen sol, måne eller riktning. Emellanåt finns det kanske inte ens nån tid. Bara fin sand, vit som krossat ben, som yr högt upp i himlen. Föreställ dig en sån storm.

15-åriga Tamura har rymt hemifrån. Boken ger inga konkreta svar på varför, men han är fast i en labyrint som han försöker finna sin väg i (för att använda en av bokens alla metaforer).


Tamuras resa speglas av Nakatas väg. En äldre man som förlorat minnet i en incident som hände i hans barndom, under vilken han även tappade förmågan att läsa. En form av frigörelse och avsteg från moderniseringen, istället har han fått förmågan att tala med katter. Tamuras sökande efter sin plats i samhället får mark i Nakatas enkelhet och symbios med sin tillvaro, de har aldrig träffats men tycks ändå vara sammanknutna med varann.


Dialogerna som tar form får ofta boken att kännas mer som ett pussel än en enhetlig historia, och det är just där dess behållning ligger. Den är som gjord för att läsas flera gånger, omtolkas, upptäckas och bjuda på nya insikter varje gång. Samtidigt som där finns en riktigt skön spänning mellan händelserna som utspelar sig, vilka tycks interagera och repellera varandra på en och samma gång, som jag gärna återkommer till.


I boken återkommer Murakami ofta till motivet om skönheten i det bristfälliga. På samma sätt är alla karaktärer vi presenteras för unika och ofullständiga individer. Det där oslipade och lite kärva kan säkert ses som ett ändamål även när det kommer till historiens sammansättning, men kanske görs det lite för bra. Jag har inte läst så mycket av Murakami än men jag tror inte det här blir min favorit av hans, eller det vet jag för jag gillade Norwegian Wood bättre. Fast fortfarande så bra att jag vill skaffa mig ett eget inbundet exemplar.



Norstedts 2006
海辺のカフカ (2002)
460 sidor

Första meningen: ”Så du lyckades skaffa fram pengar?” frågar pojken som kallas Kråkan lite släpigt.

6 kommentarer :

  1. Jaha, du tyckte norwegian wood var bättre? Jag kanske skulle tänka på att läsa den någon gång... hade inte tänkt det, men nu får vi se.
    Jag gillade Kafka på stranden, det var min första murakami, men fågeln som vrider upp världen var ännu bättre. Frågan är om inte sputnik älskling också var bättre, det blir ju en lite annan typ av bok i och med att den faktiskt har ett normalt romanomfång på typ trehundra sidor till skillnad från elefantiasis-volymerna. Jaja, hittills har jag inte känt att jag slösa bort min tid när jag läst murakami i alla fall. Läser hellre honom än mycket annat.

    SvaraRadera
  2. Det var delar av denna jag gillade bättre. Skogen, biblioteket, ingångsstenen..Jag kan inte minnas att det var några fantastikelement i NW, men tyckte den hade ett mycket behagligare flyt. Man fick stanna kvar i den där sköna dåsiga stämningen utan knyckningar

    Ja, egentligen tänkte jag ju följa upp dig på tipset om den vridna fågeln fast den var såklart utlånad då. Ska bli kul att läsa den sen. Sputnik har jag haft hemma ett tag, så den ska väl med läsas.. :)

    SvaraRadera
  3. Ah, kul runt jul tänkte jag sätta fangsen i både Fågeln Som vrider upp världen och/eller Kafka på stranden.

    Jag gillar sputnikälskling jättemycket, kan verkligen rekommendera den.
    Norwegian wood påverkade mig inte lika mycket, men betyder ju inte alls att den var dålig. Utan bra på ett lite annorlunda sätt.
    Novellsamlingen Elefanten Som Gick Upp i Rök har sina stunder, men en hel del föll mig inte alls på läppen.

    SvaraRadera
  4. Vad kul! Hoppas få höra dina reflektioner på dem sedan :)

    Jag håller med om att det inte var så mycket i Norwegian wood som riktigt satte sig. Minns mest hur den kändes inte särskilt mycket av handlingen eller av det som sas i den, gillade det dära anspråkslösa och stillsamma.

    Känns som jag avverkar böckerna i helt fel ordning, men då borde de ju bara bli bättre och bättre.. :)

    SvaraRadera
  5. Jag har aldrig last nagot av honom, men du far det att lata valdigt intressant.

    SvaraRadera
  6. Tack. Jag tror du skulle gilla honom! :)

    SvaraRadera