maggie stiefvater: frost

När Grace var yngre blev hon attackerad utav en flock vargar, men en av dem kom till hennes räddning. Hon har länge känt en dragning till vargen och flera år senare får hon träffa honom i mänsklig gestalt.


Varulvarna i boken förvandlas vid kyla, men bara under en viss tid. Efter några år så stannar de i sin vargform för gott. När Grace träffar Sam vet de inte hur lång tid han har kvar och de kämpar för att stå emot förvandlingen så att de får fortsätta att vara tillsammans.


Det är en fin berättelse, men ganska långsam och ytlig. Boken är starkt influerad utav handlingen i Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru och är upplagd på samma vis, med kapitlen som skildras utifrån båda personernas perspektiv och istället för datum här är noterade med temperaturangivelser.


Boken ger inga tydliga förklaringar till varulvarnas existens. Det dämpade fokuset gör att deras närvaro smälter in på ett naturligt sätt i handlingen, vilket jag tycker är skönt, och de paranormala elementen blir inte så påtagliga.


Däremot är den något ojämn i tonen, det utdragna trånandet mellan de två karaktärerna känns ofta överflödigt och passar inte riktigt in. Trots det tycker jag ändå att det är en ganska mysig bok att läsa nu när det börjar bli ruggigare väder ute, mycket just för att den är så lätt och inte kräver något direkt engagemang från sin läsare, vilket är rätt skönt ibland.




B. Wahlströms 2010
Originaltitel: Shiver (2009)
284 sidor
Första meningen: Jag minns att jag låg i snön, en liten röd fläck av kallnande värme, omgiven av vargar.

8 kommentarer :

  1. Varulven, med sin best/människa-förbannelse borde egentligen inspirera till stordåd, men märkligt nog blir det mesta skit i bokform.

    SvaraRadera
  2. Du har rätt. Enda bok-varulven jag minns jag fastnat för är pojken i Talismanen, fast då var jag o andra sidan 12år så det kanske inte är något pålitligt omdöme.

    Kommer inte på några böcker direkt med varulvar i överhuvudtaget nu(utanför paranormal romance genren..vilka jag inte räknar dit). Men de borde väl finnas

    SvaraRadera
  3. Varulvarna av strieber (osäker på namnet) läste jag sent åttiotal eller nåt, har inte ett minne av mer än att det handlade om en flock av varulvar som gömde sig bland människor och inte var så varulviga egentligen.

    Talismanen läste jag om inför uppföljaren Svarta Huset, och en av de stora behållningarna var fortfarande varulven du nämner=)
    Fast svarta huset var bättre på hela taget.

    SvaraRadera
  4. I rollspelet werewolf the apocalypse är varulvaran några slags militanta ekokämpar som slåss mot the Wyrm som är miljöförstöring och annat. Vampyrer sägs vara smittade av the wyrm så de är legitima mål, även om huvudtemat inte är kamp mot vampyrer. Jag har läst väldigt lite vampyrlitteratur men jag gillar den här rollspelsvarianten. Önskar att jag kommit på idén själv.

    SvaraRadera
  5. Jag gillar kombinationen med apokalyps och varulvar, det låter som ett trevligt rollspel (i alla fall så länge det inte är jag som spelar). Är varulvarna alltid de goda och "intelligenta" killarna när det är fajt med vampyrer? Fick nån bild av varulvar som kontorsnissar nu, men vet inte alls varför

    Problemet med varulvar i böcker är väl just, som du Stewe säger, att de inte känns särskilt varulviga.

    Jag skulle vilja ha det mer i stil med hur Mieville beskriver flyna i Perdido Street Station, där olikheterna mellan grupperna verkligen känns.

    Föreställer mig att varulvar borde ha en rätt annorlunda hjärnstruktur än människan, som påverkar deras uppfattningsförmåga även när de är i mänsklig form, med rätt allomfattande skillnader...mer än ett välutvecklat luktsinne, eller vad det brukar va

    SvaraRadera
  6. Min favorit bland varulvsberättelser (renodlade sådana alltså, förhållandet människa/odjur används ju ganska ofta och där är tex jekyll and hyde fortfarande en stomme) är filmen the howling från åttiotalet, där frisinnade medelklassliberaler söker gruppterapins frälsning, men finner sig vara mitt i en varulvsflock som egentligen vill leva Ursprungligt - dvs fri sex, jaga, käka gott och yla mot månen.
    Rekommenderas.

    SvaraRadera
  7. Emma: Nja, det fanns ett separat rollspel för vampyrer och ett för varulvar. Def fina med de här rollspelen var att det fanns ganska stor spridning över vilka typer man kunde spela. Varuvlarna är indelade i stammar som har sina särdrag, en har specialserat sig på att leva i städer, en annan består mest av utslagna, en tredje är militanta feminister osv. Inom och mellan dessa kan det var rätt stora skilnader och spänningar. Det är likadant med vampyrerna där det finns de som strävar efter att smälta in med mänskligheten så mycket som möjligt och de som bejakar monstret i sig i betydligt högre grad. Vampyrerna är på något sätt alltid "onda" eller smittade av the wyrm eftersom de dels dödar människor för att leva och för att de är onaturliga, odöda. Varulvarna behöver inte nödvändigtvis alltid strida med vampyrer men det ligger väl nära till hands. Filmen underworld stal väl idén från rollspelsbolaget. Tror t o m det var någon rättsprocess om det.
    Men när man rollspelade varulvar så mötte man oftare andra agenter för the wyrm, särskilt miljöförstörande företag som var infiltrerade och/eller tjänare i hemlighet åt the wyrm.
    Nu har det kommit ut nya utgåvor av spelen som delvis reviderat idéerna och ändrat på rätt mycket.

    SvaraRadera
  8. Stewe: Ah, den har jag inte sett :) Tack för tipset, ska titta på den!

    Pål: Jag tror mina tankebanor gled iväg med mig någonstans där i mitten, till varulvar mer generellt. Läste en bok för inte så länge sen om en brud som dejtade en varulv som var polischef, varifrån kontoret kan ha kommit in..

    Shit. Det låter väldans mäktigt och kul! Härligt med en miljö med så många lager i, där man inte är begränsad av en redan färdigskriven och avslutad historia som i böcker :)

    Och vad skönt med vampyrer som fortfarande dödar människor...

    Borde se om Underworld också, minns knappt någonting ifrån den

    SvaraRadera