Pål Eggert: De döda fruktar födelsen

Pål Eggerts senaste bok De döda fruktar födelsen har så äntligen kommit ut efter den långa väntetiden. Jag läste hans tidigare roman Ars Moriendi – konsten att dö, i början av året och var väldans förtjust i den (det finns ännu några enstaka exemplar runt om på biblioteken att fjärrlåna). Eggert bloggar också, på bloggen Världen ska brinna.


Den här gången skriver han om de hierarkiska dödsrikena och stridigheterna om de döda. Närmare bestämt om Susanne som just avlidit och hennes väg till återfödelse. När demonerna hotar snärja henne blir de starka banden till hennes syster hennes räddning och efter att ha återfått kontakt försöker de tillsammans hjälpa Susanne till ett bättre alternativ.


Några av andeväsena har hängt med i utvecklingen på jorden och lärt sig utnyttja det elektroniska nätet till sin fördel, för att transportera sig på mellan planen, och även att använda som ett nytt kommunikationsmedel med de dödliga. Karmaverksamheten är allt ifrån pålitlig och aktörerna i livet efter detta har alla sina egna motiv och avsikter som de agerar utefter.


Det är en fasligt jobbig och påtaglig bok att läsa, och emellanåt vill jag mest avliva den. Fast jag gillar den desto mer efter att jag stimmat av mig mina reaktioner. Som tidigare så tycker jag om hur välordnat Eggert skriver, och de där gränserna mellan händelser och hur de samspelar, som ger handlingen en viss textur som hakar sig fast på en. Och förstås det grundande idéplanet.


Jag gillade Ars Moriendi mycket för hur arkitekturisk den kändes. De döda fruktar födelsen i sin tur är väldigt omfattande. Det händer hela tiden saker på flera nivåer som gör så att man kan röra sig inuti boken, även utanför den omedelbara handlingen, och försvinner in i den.


Bloggaren Stewe har också läst boken och har lagt ut flera citat ur den på sin sida.


Järnringen 2010
290 sidor

2 kommentarer :

  1. Va kul med en ny recension så snabbt - men jag måste medge att jag inte riktigt förstår hur du menar i det här stycket.

    "Det är en fasligt jobbig och påtaglig bok att läsa, och emellanåt vill jag mest avliva den. Fast jag gillar den desto mer efter att jag stimmat av mig mina reaktioner."

    Hur kommer det sig att den är så "fasligt jobbig" att man vill "avliva den", och vad är det för reaktioner som man kan stimma av sig så pass att man gillar den?

    SvaraRadera
  2. ...det är bara jag som reagerar på att det blir så intensiva människoanalyser i vissa partier, som hamnar i kontrast med mina vanliga problem med att förstå hur andra beter sig och reagerar.

    Fast jag gillar ju att läsa böcker som påverkar mig

    SvaraRadera