Alex Schulman: Skynda att älska

En självbiografi där Alex Schulman skriver om relationen till sin far och saknaden efter denne...


Inte helt ovanligt för mig när det gäller biografier av folk jag inte är intresserad av så har jag svårt att hitta någon poäng med boken. Den var väl fin och så, men väldigt trivial. Jag hittar inget där som ger den något mervärde utan jag känner mest ”jaha”.


Däremot irriterade jag mig aldrig på den så där som jag brukar göra när folk börjar skriva om sina liv och ska till att framhäva och försvara minsta lilla sak som de gjort, utan på något plan fungerar den ändå. Även om det aldrig blir så mycket mer.


Språket är rätt mediokert och störde mig i perioder, fast andra gånger uppskattade jag det. Om det inte var för att boken var så enkelt skriven så hade jag förmodligen inte velat ta mig igenom hela.


Schulman går aldrig in på djupet med sin berättelse, vilket gör att boken känns rätt allmängiltig. Jag förstår aldrig riktigt vad som är så speciellt med att han har haft en pappa. Det finns säkert intressanta saker där att berätta om (så som det väl gör i de flestas liv egentligen) men de framgår inte och jag blir inte övertygad. Han är inte tillräckligt reflekterande för att jag ska kunna få ut något av läsningen...



Månpocket 2010

2 kommentarer :

  1. Jag tror att det intressanta är att hans pappa var så pass gammal när Alex och hans syskon föddes. Meningen med boken är nog för att få folk att förstå lite bättre hur det är att leva med en just gammal pappa och för dem som kände till "den store producenten Schulman" så kan det vara intressant att veta hur han var som privatperson. Jag tyckte väldigt mkt om boken.

    SvaraRadera
  2. Jo..
    Det jag har problem med är nog just att jag aldrig tycker boken blir särskilt privat...eller i alla fall inte privat nog för mig. Jag får ingen egentlig bild av hur hans uppväxt med sin far var och hur han upplevde den, den problematiserar inte tillräckligt utan nämner saker mest på ytan.

    Att man läser den annorlunda om man känner till hans far kan jag förstå

    Du är förstås inte ensam om att tycka om den, det är det många som gör :) Jag är i allmänhet väldigt kräsen och gnällig inom den självbiografiska genren

    SvaraRadera