Yoko Tawada flyttade till Tyskland när hon var 22 år och boken är i originalspråk skriven med första delen på japanska och de andra två på tyska. På samma sätt utspelar sig flera av berättelserna med ett jag som flyttat dit ifrån hemlandet Japan. Det är en reseskildring om kulturkrockar, men kanske framförallt om språk och alienation.
Most of the words that came out of my mouth had nothing to do with how I felt. But at the same time I realized that my native tongue didn’t have words for how I felt either. It’s just that this never occurred to me until I’d begun to live in a foreign language.
Often it sickened me to hear people speak their native tongues fluently. It was as if they were unable to think and feel anything but what their language so readily served up to them.
Ordförståelsen har en central roll. Karaktären tar i samband med att hon lär sig tyska an ett språk hon inte förstår, där språket aldrig blir annat än just ord som måste överstigas, samtidigt som hon tappar bort sin identitet i avståndet som skapas till modersmålet och oförmågan att göra sig förstådd. Distanseringen i att tala ett språk som inte känns naturligt, där ordens egentliga innebörd har gått förlorad, och förankringen till omvärlden som uteblir. Således hamnar fokuset mycket på språkets funktion och användning.
Det är flera korta berättelserna i olika former, som hålls ihop av ordlekar och metaforer som pekar dem emot varandra och suddar ut gränserna emellan dem. De bygger mycket på kontraster, gränserna mellan konstruerade fasta strukturer och upplevelserna av dem, med en inneboende förvirring som sprider sig till läsaren.
Det här är en av mina favoritböcker. Det är en surrealistisk gestaltning som väver ihop myter och verklighet med karaktärens inre. En bok som bör läsas flera gånger, där innehållet ligger mer i bilderna som frammanas än i texten. Egentligen har jag nog läst den väldigt många gånger redan för jag repeterar hela tiden kapitlena så fort de tar slut.
Jag har även läst The Bridegroom Was a Dog tidigare (även den borde jag läsa om då jag endast minns lösa scener) och är väldigt förtjust i Tawadas författarskap. Upptäckte just att hennes essäsamling Talisman gavs ut på svenska förra året, vilken jag rikligt ser fram emot att läsa.

New Directions 2002
208 sidor