Audrey Niffenegger: Tidsresenärens hustru

I mina första försök att nerteckna tankarna kring boken handlade det mest om bibliotekarien Henry, som levt 28 år som nerbruten småtjuv, alkoholiserad och lösaktigt obekymrad om andra. Medan Clare sedan 6 års ålder, då hon träffade Henry för första gången (han var då 36 år), levt för hans momentana uppdykanden och lojalt och uppoffrande gått och väntat på deras framtida giftermål som han lovat henne ….och romantiken framgick inte riktigt så recensionen blev liggande ett tag.


När Clare hittar Henrys samtida jag är hon 20, och han är som sagt 28. Hon har redan känt honom i 14 år och han har aldrig träffat henne förr. Det vackra i bilden är förstås de stora uppoffringar och anpassningar de gör för att kunna vara tillsammans, tragedin av att hela tiden slitas ifrån varandra och att inte kunna dela varandras minnen fullt ut, vilket alltid lämnar någon av dem ensam.


De kan aldrig vara riktigt säkra på när han kommer att hoppa i tiden och det ligger mycket möda och planering bakom att vara tillsammans ute bland andra, där det skulle bli svårt att förklara hur han plötsligt gick upp i rök. Där finns mycket vardagliga problem. Men så finns där även det intressanta idéplanet som är kul att följa, försöken att hitta orsaken bakom Henrys åkomma och ett sätt att bota honom.


Framförallt finns där en ständig fråga kring huruvida de hade varit beredda att göra alla kompromisser om det inte varit för att de från börjat vetat att de skulle komma att tillbringa livet tillsammans, hur stor del av det som händer som påverkas av det som redan hänt i deras framtid. Allt mer och mer av det som sker ser ut att orsakas av framtiden och det faktum att de redan känner till den.


Med betoning på att Henry är bibliotekarie och tidsresenär, då kan man ha lite överseende med att förhållandet inte är helt idealt i övrigt. Tidsreseproblematiken är ändå det jag finner intressantast att läsa om, och idéerna om att det är en bieffekt av en neurologisk sjukdom. Jag är helt inne på frågor kring hur våra sinnen omtolkar verkligheten och hur annorlunda den ter sig så snart genuppsättningen ändras det minsta, vilka anpassningar som sker och förutsättningarna som skapas, och får aldrig nog av att filosofera kring dem. Och så tycker jag att boken är riktigt rolig emellanåt, jag kan liksom aldrig sluta tänka på hur det blir om de får barn ihop och måste hålla koll på små tidsresenärsminions som hoppar fram och tillbaks mellan tidsperioderna.


Det är en bok att bli uppslukad av och som man kan sitta och tänka hur mycket som helst på, samtidigt som den linjära handlingen som fortfarande finns där i stor utsträckning ändå är ganska enkel och vardaglig. Den är snyggt upplagd och växlar mellan Henrys och Clares point of view så man får ta del utav bådas historier. Kombinationen av alla detaljer, relationer, motgångar och tricks blir sammantaget en väldigt vacker berättelse.



Bra böcker 2007
Org. publiceringsdatum 2003
464 sidor

2 kommentarer :

  1. Jag har läst boken nu och älskade den. Låg och grät i morse när jag läste ut den.
    Eftersom jag precis läst den har jag inte hunnit klura på vad jag ska skriva men jag vet att boken påverkat mig mycket.

    SvaraRadera
  2. Visst var den bra! Vad kul att du gillade den :)
    Det är härligt med böcker som riktigt berör och får en inverkan på en

    SvaraRadera