Haruki Murakami: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Författaryrket innehåller –åtminstone för mig- varken segrar eller förluster. Antalet tryckta exemplar, litterära priser, bra eller dåliga recensioner är kanske riktmärken, men det är definitivt inte huvudsaken. Det allra viktigaste är huruvida det skrivna håller den kvalitet som man själv har satsat på att uppnå eller inte. Gör det inte det, går det inte att komma med bortförklaringar eller ursäkter. Man kan komma dragandes med bortförklaringar till utomstående, men man kan aldrig lura sitt eget hjärta. På så vis kan författandet sägas likna ett maratonlopp.

I Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skriver Murakami om vad löpningen har haft för roll i hans liv och hur den relaterar till hans författarskap. Det är en samling självbiografiska essäer och anteckningar från olika tidpunkter, med hans tankar kring sin löpning. Främst läser jag den som en filosofisk och livsbejakande bok, med fokus på människan som en process i ständig förändring.

Murakami applicerar löpningen på sitt dagliga skrivande. Där han säger bland annat att även skrivandet kräver att man utvecklar sin koncentrationsförmåga och uthållighet, liknande omställningen för musklerna som tränas upp under löpning. Man måste hela tiden pressa sig själv för att tänja på kroppens förmåga där ens begåvning brister, få kropp och själ att samarbeta och slåss mot och utmana sina begränsningar för att utvecklas. Samtidigt som man hela tiden tvingas lära att anpassa sig efter att förutsättningarna förändras.

Det blir något repetitivt efter ett tag, när han reflektera över de olika maratonloppen han har deltagit i och sina med och motgångar, men han gör det ändå väldigt behagligt att läsa och jag tycker det är intressant vad, som nämns i inledningen, man kan utläsa hos en person utifrån deras dagliga rutiner.

Boken har en väldigt intim och introspektiv, enkel, ton som jag gillar och som överensstämmer med hans skönlitterära böcker (med Norwegian wood i alla fall som är den jag har läst sedan tidigare, jag föreställer mig att hans andra har den med).

Jag är lite tokig på essäer, såväl personliga som kunskapsspäckade, och där kan jag läsa om så gott som vilket ämne som helst och fastna totalt, så jag gillar formen som används och således även boken, trots ett nästintill totalt ointresse för löpning från min sida. Jag blev inte direkt motiverad till att vare sig ut och springa eller börja författa, snarare tvärtom egentligen, men nog väl till att ta tag i fler av Murakamis böcker, för att kunna fortsätta ta del av hans härliga språkton och mentalitet.

Norstedts 2010
Org. publiceringsdatum 2007
218 sidor

I brevlådan

Överraskades av en hel hög med sköna album från Eskapix att slå mig ner med i sommarvärmen. Ett par gamla nummer som jag beställt och flera högst uppskattade bonuspresenter. Kommer att ta tag i dem så snart jag kommer hem efter helgen!

Gail Carriger: Soulless

The affections of the soul are enmattered formulable essences.[…] That is precisely why the study of the soul must fall within the science of nature - Aristotle

Soulless tar plats i 1800- talets England med tillhörande ångmaskiner, luftskepp, alkemister, varulvar, vampyrer och tedrickande… som sig bör.

Parasollbärande Alexia Tarabotti är vad de kallar en preternatural, alternativt en soul-sucker, beroende på vem man pratar med. Hon är en (om än något egensinnig) ordinärt mänsklig karaktär men född utan själ. En motpol till supernaturals, vilka under hennes beröring neutraliseras till vanliga dödliga så länge kontakten består.

England är, i kontrast till det religöst styrda Amerika, ett land som kommit att acceptera existensen av de övernaturliga. Vilket lett bland annat till de strikta maner av mode och etikettsregler som växt fram under vampyrernas inflytande.

Organisationen BUR, som är utvecklad för att övervaka de övernaturligas aktiviteter, är i färd med att spåra de fall av lösdrivande vampyrer och varulvar som oförklarligt har börjat försvinna. Samtidigt som kännedomen om Alexias ovanliga egenskaper har börjat dra till sig uppmärksamhet.

Inramningen består av en grym kombination bra saker. Tidsenliga vetenskapsmän och uppfinningar i sann steampunk–anda, blandat med comedy of manners och paranormal romance. Det är en förutsägbar handling och romantiken utvecklas enligt klassens alla mönster, men jag är lite fast för mallen. Speciellt då man istället kan rikta uppmärksamheten på omgivningen och den fantastiska miljön.

Boken är den första i serien The parasol protectorate, som gjord för ofrivillig sträckläsning.

Orbit 2009
373 sidor

shaun tan: tales from outer suburbia

Jag är väldigt svag för Shaun Tans illustrationer. Hans bilder i The Red Tree är obeskrivligt underbara och intensiva och jag vet inte alls hur jag skulle kunna recensera den boken. Ännu har jag inte läst The Arrival, men jag ser framemot att ta tag i den en dag, tillsammans med hans andra verk som jag saknar.

I tales from outer suburbia ackompanjeras bilderna även med en tillhörande berättelse på en sida eller två, som verkligen greppar tag i en. Innehållandes sådana där märkliga, surrealistiska, magiska, ögonblick som plötsligt händer en dag mitt bland allt det gråa och får en att stanna upp och reflektera. Vattenbuffeln som håller till på tomten i slutet av gatan och pekar en i rätt riktning, pojken som hittar en dugong på uppfarten en morgon, den dolda gårdsplanen som finns gömd i varje hus om man bara lyckas hitta den…

Bara bilderna kan jag sitta och titta på hur länge som helst, med de enkla och charmiga texterna i kombination får de tillsammans ett djup som gör dem alldeles trollbindande.

Ett par av bilderna ur hans olika böcker finns utlagda på Shaun Tans hemsida

Arthur A. Levine Books 2009
96 sidor, ill.

Andrzej Sapkowski: Den sista önskningen

Den sista önskningen är en fristående inledning till bokserien om häxkarlen Geralt. Stilen i boken påminner i mångt och mycket om Abercrombies Det lockande stålet, men utspelar sig under något absurdare premisser som gör den ett uns lättare i tonen. I den första berättelsen kommer häxkarlen till en stad där kungen gjort sin syster på smällen, varken barn eller syster överlevde förlossningen och byborna har nu en myling till prinsessa.

"Prinsessan ser ut som en myling!" skrek han. "Som den myligaste myling jag någonsin har hört talas om! Hans majestäts dotter, den förbannade megabastarden, är fyra alnar lång och ser ut som ett ölfat, käften sträcker sig från öra till öra och är full av sylvassa tänder, hon har röda ögon och röda hårtestar. Labbarna har klor som en vildkatt och hänger ända ner till marken. Konstigt att vi inte har börjat skicka runt hennes miniatyrporträtt till grannländernas hov. Prinsessan, må pesten ta henne, är redan fjorton år gammal, det är dags att hitta en prins åt henne."

Boken har en härligt sammanbiten, svart, och kittlande fånig humor. Geralt påminner mycket om Abercrombies Logen, samma principfasthet och skenbara likgiltighet, med plötsliga ogenomtänkta ingivelser som ställer till det.

Som häxkarl är han en utstött, han lever på att gå från stad till stad och erbjuda sina tjänster..att mot betalning döda de monster som plågar invånarna. Med sina onaturliga förmågor och tendenser att lämna ett mindre blodbad efter sig har han ett ökänt rykte och blir sällan varmt emottagen eller långvarig. I takt med att världen förändras, monstrena blir allt färre och prinsessorna har börjat fatta tycke för sina drakar, blir vandringen hårdare, och Geralt bittrare.

Boken är uppdelad i sex korta berättelser, sammanlänkande av att Geralt vilar upp sig i ett tempel i väntan på att hans skador ska läkas, där vistelsen får honom att minnas tidigare händelser. Världen är medeltida, befolkad med allehanda väsen från mytologins och sagornas värld, häxor och magiker. Händelserna går att spåra till klassiker som snövit och skönheten och odjuret, som nu fått en ny, mörkare, gestaltning.

Jag gillar de korta berättelserna, som själva har ett riktigt sago-upplägg, och är förstås väldigt nyfiken på hur handlingen utspelar sig i bokserien och hur formen tar sig i längre format. Möjligtvis hade berättelserna här gärna fått vara ännu kortare då de blir något utdragna och pratiga efter ett tag, de håller sig bäst i koncentrerad form.

Den sista önskningen är väldigt kul och jag känner en viss förtjusning över den stora skaran naturväsen som finns här och kämpar för sin plats vid sidan av människobefolkningen.

Coltso 2010
Org. publiceringsdatum 1993
348 sidor

Audrey Niffenegger: Tidsresenärens hustru

I mina första försök att nerteckna tankarna kring boken handlade det mest om bibliotekarien Henry, som levt 28 år som nerbruten småtjuv, alkoholiserad och lösaktigt obekymrad om andra. Medan Clare sedan 6 års ålder, då hon träffade Henry för första gången (han var då 36 år), levt för hans momentana uppdykanden och lojalt och uppoffrande gått och väntat på deras framtida giftermål som han lovat henne ….och romantiken framgick inte riktigt så recensionen blev liggande ett tag.

När Clare hittar Henrys samtida jag är hon 20, och han är som sagt 28. Hon har redan känt honom i 14 år och han har aldrig träffat henne förr. Det vackra i bilden är förstås de stora uppoffringar och anpassningar de gör för att kunna vara tillsammans, tragedin av att hela tiden slitas ifrån varandra och att inte kunna dela varandras minnen fullt ut, vilket alltid lämnar någon av dem ensam.

De kan aldrig vara riktigt säkra på när han kommer att hoppa i tiden och det ligger mycket möda och planering bakom att vara tillsammans ute bland andra, där det skulle bli svårt att förklara hur han plötsligt gick upp i rök. Där finns mycket vardagliga problem. Men så finns där även det intressanta idéplanet som är kul att följa, försöken att hitta orsaken bakom Henrys åkomma och ett sätt att bota honom.

Framförallt finns där en ständig fråga kring huruvida de hade varit beredda att göra alla kompromisser om det inte varit för att de från börjat vetat att de skulle komma att tillbringa livet tillsammans, hur stor del av det som händer som påverkas av det som redan hänt i deras framtid. Allt mer och mer av det som sker ser ut att orsakas av framtiden och det faktum att de redan känner till den.

Med betoning på att Henry är bibliotekarie och tidsresenär, då kan man ha lite överseende med att förhållandet inte är helt idealt i övrigt. Tidsreseproblematiken är ändå det jag finner intressantast att läsa om, och idéerna om att det är en bieffekt av en neurologisk sjukdom. Jag är helt inne på frågor kring hur våra sinnen omtolkar verkligheten och hur annorlunda den ter sig så snart genuppsättningen ändras det minsta, vilka anpassningar som sker och förutsättningarna som skapas, och får aldrig nog av att filosofera kring dem. Och så tycker jag att boken är riktigt rolig emellanåt, jag kan liksom aldrig sluta tänka på hur det blir om de får barn ihop och måste hålla koll på små tidsresenärsminions som hoppar fram och tillbaks mellan tidsperioderna.

Det är en bok att bli uppslukad av och som man kan sitta och tänka hur mycket som helst på, samtidigt som den linjära handlingen som fortfarande finns där i stor utsträckning ändå är ganska enkel och vardaglig. Den är snyggt upplagd och växlar mellan Henrys och Clares point of view så man får ta del utav bådas historier. Kombinationen av alla detaljer, relationer, motgångar och tricks blir sammantaget en väldigt vacker berättelse.

Bra böcker 2007
Org. publiceringsdatum 2003
464 sidor