Författaryrket innehåller –åtminstone för mig- varken segrar eller förluster. Antalet tryckta exemplar, litterära priser, bra eller dåliga recensioner är kanske riktmärken, men det är definitivt inte huvudsaken. Det allra viktigaste är huruvida det skrivna håller den kvalitet som man själv har satsat på att uppnå eller inte. Gör det inte det, går det inte att komma med bortförklaringar eller ursäkter. Man kan komma dragandes med bortförklaringar till utomstående, men man kan aldrig lura sitt eget hjärta. På så vis kan författandet sägas likna ett maratonlopp.
I Vad jag pratar om när jag pratar om löpning skriver Murakami om vad löpningen har haft för roll i hans liv och hur den relaterar till hans författarskap. Det är en samling självbiografiska essäer och anteckningar från olika tidpunkter, med hans tankar kring sin löpning. Främst läser jag den som en filosofisk och livsbejakande bok, med fokus på människan som en process i ständig förändring.
Murakami applicerar löpningen på sitt dagliga skrivande. Där han säger bland annat att även skrivandet kräver att man utvecklar sin koncentrationsförmåga och uthållighet, liknande omställningen för musklerna som tränas upp under löpning. Man måste hela tiden pressa sig själv för att tänja på kroppens förmåga där ens begåvning brister, få kropp och själ att samarbeta och slåss mot och utmana sina begränsningar för att utvecklas. Samtidigt som man hela tiden tvingas lära att anpassa sig efter att förutsättningarna förändras.
Det blir något repetitivt efter ett tag, när han reflektera över de olika maratonloppen han har deltagit i och sina med och motgångar, men han gör det ändå väldigt behagligt att läsa och jag tycker det är intressant vad, som nämns i inledningen, man kan utläsa hos en person utifrån deras dagliga rutiner.
Boken har en väldigt intim och introspektiv, enkel, ton som jag gillar och som överensstämmer med hans skönlitterära böcker (med Norwegian wood i alla fall som är den jag har läst sedan tidigare, jag föreställer mig att hans andra har den med).
Jag är lite tokig på essäer, såväl personliga som kunskapsspäckade, och där kan jag läsa om så gott som vilket ämne som helst och fastna totalt, så jag gillar formen som används och således även boken, trots ett nästintill totalt ointresse för löpning från min sida. Jag blev inte direkt motiverad till att vare sig ut och springa eller börja författa, snarare tvärtom egentligen, men nog väl till att ta tag i fler av Murakamis böcker, för att kunna fortsätta ta del av hans härliga språkton och mentalitet.

Norstedts 2010
Org. publiceringsdatum 2007
218 sidor