Joe Abercrombie: Det lockande stålet



Jag blev rekommenderad boken utav Världen ska brinna i början av året, efter mitt fantasygnäll, och den förde helt klart med sig ett visst hopp om genren.


Det lockande stålet är den första delen i trilogin Första lagen. I den svenska översättningen är varje del uppdelad i två volymer, fortsättningen Man bör förlåta har precis kommit ut.


Mitt försök till en återgivning blev så utdraget och rörigt, min läsning av boken var väldigt scen- och detaljfokuserad så jag tappade lite greppet om den övergripande handlingen. Jag tar hjälp utav baksidestexten istället (även om den känns lite tanig som representation nu i efterhand):


Logen Niofingrars tur har tagit slut. Efter en fejd för mycket är den ökände krigaren på god väg att bli en död, ökand krigare – och inget finns kvar efter honom annat än dåliga visor och döda vänner.


Den stilige adelsmannen och officeren kapten Jezal dan Luthar värdesätter ingen lika högt som sig själv. Och vad kan vara viktigare än att spela av sina vänner deras pengar och drömma om ljuva segrar i de kommande fäktningsspelen?


Inkvisitor Glokta har lärt sig allt om att tvinga fram information genom att själv utsättas för år av tortyr. Men hans nitiska arbete gör att många gärna skulle se honom försvinna. Och nu har han fått upp ett spår som leder direkt till landets mäktigaste män …


Unionen har i århundraden varit världens mäktigaste rike, men generationer utan ett riktigt yttre hot har lett till dekadens och självbelåtenhet. Medan krig hotar i både norr och söder och rikets ledning genomsyras av korruption och intriger är det inte bara Niofingrar, Luthar och Glokta som ställs inför nya utmaningar och oväntade allianser.


Karaktärerna är våldsamma, klumpiga och hårdnackade, besittandes en något tvetydig moral och utan framtidsdrömmar. Miljöerna är sparsamt beskrivna och det är häftigt att se hur de växer fram och öppnar upp sig under läsningen.


Perspektivbytena i boken var riktigt härliga, vilka blev extra påtagliga när karaktärerna samlats, efter att till en början ha följts var och en på sitt håll, och man väldigt plötsligt fick en mycket överskådligare bild över karaktärerna och deras omgivning, och kontrasterna dem emellan.


Och Abercrombie ÄR förstås väldigt rolig! Karaktärerna är härligt cyniska och har ett riktigt skönt, mörkt, sinne för humor. Jag skrattade en hel del, omväxlat med att jag satt och bet i tröjkragen för att få tänderna att sluta klia efter de överhängande tortyrscenerna.


Handlingen hinner knappt komma igång innan den första delen är slut, men boken har flera finesser. I det hela så hänger mitt omdöme på hur uppföljningen blir, nu när karaktärerna blivit presenterade ska det bli intressant att följa deras stundande utveckling.



Damm förlag 2009
Org. Publiceringsdatum 2006
272 + 286 sidor

Lästips: Den tomma segern: Joe Abercrombies The First Law

4 kommentarer :

  1. Kul att du gillade boken. Den övergripande handlingen i sig tycker jag inte är huvudbehållningen (krig på alla kanter typ) med boken, det är bara den som för en framåt så man kan roas av personernas missöden och elände och ger dem ett rum och skeende att agera i.

    SvaraRadera
  2. Hihi jo, jag kände också att handlingen hamnade i skymundan under tiden jag läste. :)

    Fast nu när jag går igenom bilderna i huvudet så verkar det ha hänt en massa grejer som jag inte riktigt kan redogöra för.. under tiden som jag var distraherad med att skratta åt deras olyckor.. O.o

    Jag gillar när böckerna stannar kvar i min skalle, det ska bli kul att läsa vidare på dem sen

    SvaraRadera
  3. "I den svenska översättningen är varje del uppdelad i två volymer, fortsättningen Man bör förlåta har precis kommit ut."

    Jaaahaaa äntligen fattar jag hur det hänger ihop. Har varit jätteförvirrad nu när jag tänkt läsa serien men inte fattade hur de svenska böckerna funkade :P

    SvaraRadera
  4. Förstår förvirringen, och jag borde säkert ha påpekat detta när jag läste fortsättningen med :)

    Tycker om formatet på de svenska, framför tjockare volymer, även om det blir lite konstigt att helt plötsligt ha att göra med sex böcker; istället för tre som i originalupplagan

    SvaraRadera