Peter Nilson: Mitt i labyrinten


Titel: Mitt i labyrinten: Essäer och fantasier
Författare: Peter Nilson
Org. utgivningsdatum: 1983
Antal sidor: 232

Då jag läser essäer så vill jag antingen få fascineras och drunkna i informationshistoriken som författaren bygger sin värld av, upptäcka teorier och tankebanor som jag inte beträtt tidigare eller ta del av ett svindlande välskrivet stream of conscious …de bästa texterna kombinerar såklart alla tre. Peter Nilson bistår med tankar och teorier från medeltiden såväl som ifrån modern astrofysik, och till viss del även med idéer hämtade ur skönlitteraturen, bland annat Biblioteket i Babel omtalas (Mitt i labyrinten är som det låter skriven som dedikation till Borges). Vad jag saknar i texterna är den förtroendeingivande tonen i språket, och detaljrikedomen som levandegör diskussionerna.


När jag säger att jag tyckte bra om den här boken är det inte utan en viss tvekan. De första essäerna tilltalade mig inte alls under tiden jag läste dem, men de fick sin betydelse senare i förhållande till de efterföljande.


Vi startar i medeltiden, med människornas uppfinnariver och längtan efter att få flyga fritt som fåglarna. Det skulle dröja länge innan man gav upp tanken på att flyga med hjälp utav muskelstyrka … och vetenskapsmännen överlevde väl inte alltid sina övertygelser här så de kunde ompröva sina teorier, och vi har än idag inte nått fram till denna mänskliga frigörelse som flygkonsten lockar med. Tanken på att flyga utvecklades såklart med tiden till tanken om själens frigörelse och drömmen om att få sväva fritt i kosmos utan existensens betyngande bojor som håller en kvar på marknivå.


Våra blickar riktas upp mot det universum som utgör grunden för de efterföljande essäerna. I vilka olika (o)möjligheters vara eller icke vara kommer att diskuteras, uttrycksformerna hos våra mer sublima och ogreppbara fenomen. Såsom tid, intighet och minne respektive glömska.


Det är de sistnämnda som bär på de intressanta diskussionerna. Den tredje essän ”Dyrbarare än guld, ädlare än konungars blod” ifrågasätter Intighetens förekomst. Intigheten som egentligen dominerar allt runt omkring oss, då även materian ju först och främst består av tomrum..men finns det ens intighet, tomrummet är ju trots allt något.


Den avslutande essän diskuterar minnet, framförallt universums och naturens. Vi är omgivna av katastrofrester från Big bang, supernovor och andra ting skapade ur förfall. Glömskan är en del av naturlagen, materia sönderfaller så småningom och glömmer bort sin ursprungsform, vilket förhindrar återskapelse. Paradoxalt finns här även en motström minnesprocess som strider mot all logik, som föds ur kaos och skapar ordning, vilket möjliggör genernas utveckling och livsformernas tillblivelse &c.


Vid det här laget har jag lärt mig följa med i författarens associationsled och de känns inte lika ihopklippta längre som inledningsvis. När boken är slut och essäerna får en gemensam helhet märker man hur de stöttar och bygger upp varandra. Så efter ett tag börjar jag gilla boken en hel del trots allt. Den för med sig många hissnande perspektiv att fundera över.

3 kommentarer :

  1. "Vi är omgivna av katastrofrester från Big bang, supernovor och andra ting skapade ur förfall."

    Så vi lever egentligen i ruinerna. Intressant vinkel.

    SvaraRadera
  2. Planeten är bara en anhopning atomaska som blivit över från stjärnornas förbränningsprocesser :)

    Ruinerna ja, ett minnesmausoleum från skapelsen

    SvaraRadera
  3. Världen har redan brunnit.

    SvaraRadera