Taiyo Matsumoto: GoGo Monster


En favorit från året är mangan GoGo Monster. Det är ett surrealistiskt och ensligt (men vackert) verk om Yuki som passerar lågstadiet. En isolerad kille utan vänner, som har förnimmelser om att där finns en annan värld på skolan. Där varelserna börjar bli hotfulla och närmar sig i allt större utsträckning, men han är den enda som kan se dem och de vill inte längre prata med honom.


Om rasterna brukar Yuki vända sig till vaktmästaren på skolan som låter honom hjälpa till i arbetet, en retreat där han kan få lugn och ro. Det kommer en nykomling till skolan som söker sig till honom, Makoto, som har svårt för skolan och är starkt pressad hemifrån. De blir vänner, men Makoto vet inte riktigt vad han ska tro om Yukis utbrott och historier om monstrerna i skolhuset. Den begåvade, tystlåtna, killen IQ ett par klasser över, som med en pappkartong över huvudet iakttar världen genom ett utskuret titthåll för att det inte ska bli för mycket av den, dras också till paret och deras försök att hantera verkligheten.


Atmosfären i berättelsen är bråddjup. Ett väldigt visuellt verk med sparsamma dialoger som verkligen lyckas bra med att fånga sina karaktärer med små medel, och lämnar berättelsen öppen för läsaren med bitvis abstrakta företeelser. Den är starkt subjektivt skildrad och växlar mellan att vara väldigt klaustrofobisk i de röriga klassrummen och utandningen i att slippa undan, fylld av de inre konflikterna däremellan.



VIZ Media 2009
GOGOモンスター (2000)
455 sidor

Klassiska seriealbum: Frankenstein



Frankenstein är först ut i Argassos utgivning av serien Klassiska seriealbum, med serier i lättläst stil tänkta att väcka ett vidare intresse för böckerna de baseras på. Nästa album återberättar Macbeth och kommer ut till våren.


Jag har skrivit om boken tidigare, och dess handlingen är väl mer än familjär för de flesta. Albumet följer troget romanen, har samma kapitelindelning, och behåller dess gotiska, lite torra, stil. Det känns väldigt pedagogiskt, med betoning på bokens frågeställningar som lyfts fram, kring etik och vetenskap, människans agerande. På bekostnad av stämningen kan jag tycka, men gör det lättare att följa upp med diskussioner kring innehållet och jag gillade att återkomma till berättelsen i den här versionen.


Den färgrika, något överkolorerade, stilen som jag kan ha svårt för fungerar bättre för mig här eftersom den går väl ihop med upplägget. Själva bilderna hamnar dock något i bakgrunden och känns lite tråkiga (fast så befinner jag mig utanför målgruppen också). Allra bäst gillar jag eftertexterna om Mary Shelley, Frankensteins födelse och hur boken har levt vidare, som tillsammans med prologen placerar verket i sitt sammanhang. Något som jag skulle vilja ha i alla böcker jag läser.



Argasso 2010

Classical Comics: Frankenstein (2008)

141 sidor

PÅ SPÅRET: 2 500 frågor till hemmakupén


När det kommer till frågesport på tv så är QI den enda serien jag följer. Just På spåret har aldrig fångat mitt intresse eftersom jag är urusel på geografi och platser, och i spel som Trivial Pursuit matchar mina popcornskunskaper sällan allmänbildningsfrågorna som är med. Så beträffande kunskapsfrågor är mitt intresse väldigt varierat. Spelvis så var jag väldigt förtjust i Backpacker som barn, vilket gjort att jag kan en massa onödiga sakfrågor i stil med ”Vad är är en vojlock", vilket brukar kunna rädda mig till viss del.


På spåret: 2500 frågor till hemmakupén är en robust och snygg bok med tyngd i, som jag har suttit och lekt med i dagarna. 2500 frågor - uppdelade i sju ämneskategorier - med A,B,C, D alternativ. Den digitala spelenheten som medföljer och sitter fast i boken väljer slumpvis ut frågor och visar sen om man har gissat rätt eller fel, tillsammans med det korrekta svaret. Den håller även reda på hur många frågor man svarat på och hur stor andel rätt man har haft, vilket gör boken väldigt beroendeframkallande och rolig att slå sig ner med.


Där finns även möjlighet att ställa in två spelare, alternativt om man delar upp sig i två lag. Speciellt tycker jag om att resultaten lagras tills man nollställer enheten för en ny omgång, vilket gör det möjligt att spela över längre perioder så man hinner beta av alla frågor i ordning med om man nu skulle vilja göra det...fast jag saknar möjligheten att kunna välja en bestämd kategori att slumpa frågorna ifrån (dock finns möjligheten att välja ut frågorna manuellt) .


Är man flera personer så verkar det både smidigare och trevligare med klassiska frågekort, och ett bräde om man nödvändigtvis ska föra poäng. Men jag gillar att sitta med denna hemma, vilket till stor del är räknarens förtjänst, som registrerar statistiken och gör att jag slipper bläddra fram de rätta svaren. Förstås gillar jag också själva frågorna, och att de är varierade så jag åtminstone klarar hålla mig kring 50% korrekta svar.

Det är en utmärkt frågebok att ha i bokhyllan, både till utseende och innehåll.



Max Ström 2010
304 sidor

Lewis Carroll: Sylvie och Bruno


Sylvie och Bruno är något av en litterär katastrof och har aldrig nått några större framgångar. Det är en ihop tvingad stitchling till bok, med lapparna genomsyrade av Carrolls familjära genialitet. Där handlingen har en funktion ungefär som frigolit, tämligen ointressant och utan något vidare syfte annat än att stötta de spridda idéerna, och ljuspunkterna av vad som närmast kan liknas vid essäer. Om inte texten, så tror jag åtminstone att de flesta kommer uppskatta bilderna som finns med.


Boken utspelar sig i tre olika världar, eller stadier. Protagonisten, som befinner sig i viktorianska England, reser till sin vän får att vila upp sig. Under vistelsen får han stundvisa förnimmelser av Fairyland, där han får träffa och umgås med vännerna Sylvie och Bruno. Det händer även att han faller in i en form av trans där hans medvetande förflyttar honom till de båda barnens upp och nervända verklighet i Outland.


Själv tycker jag fasligt mycket om den. Jag har kommit fram till att jag nog inte är något vidare handlingsdriven när jag läser böcker i regel, och den här innehåller de flesta av mina favoritelement i högkoncentrerad form. Carroll vill väldigt mycket med boken och strävar här efter att skapa något av ett universellt allkonstverk. Resultatet blir ett myller med totalt nonsens, poesi, ordlekar, logik, och djupgående filosofi kring moral och normer. I en röra som gör en alldeles salig. Det är ett experimentellt och väldigt pedantiskt verk som motarbetar alla förväntningar på en strukturell uppläggning.


Samtidigt som jag gillar de där hackiga glimtarna av handling är det inte utan en viss retning att vara fast i tråk-England större delen av boken när Outland finns på andra sidan. Skulle inte vilja ändra ett uns, men visst hade det varit toppen om han återkommit hit i en mer regelrätt roman också.


Vertigo Förlag 2010
Sylvie and Bruno, Sylvie and Bruno Concluded (1889, 1893)
Illustratör: Harry Furniss
Översättare: Christian Ekvall
456 sidor

Boktradition 2010-11-27


Exempel på textrader som gör att böckerna tar något längre tid att läsa än vad de borde;

Sputnikälskling s. 9
"Första gången Sumire träffade Myu pratade hon med henne om Jack Kerouacs romaner. På den tiden var hon helt uppslukad av Kerouacs romanvärld. Hon bytte regelbundet litterär idol, och just då var det den något »förlegade« Kerouac som gällde."

Där jag inser att jag fick hem Big Sur för bara någon vecka sedan, som står ännu inplastad i bokhyllan, och leds in på ett 223 sidigt sidospår som tvärt hindrar mig från att läsa vidare tills det är uppklarat

(...i samma veva noteras att Dharmadårarna och Järnvägen Jorden INTE står på samma ställe, ett nu åtgärdat misstag)

Naoto Yamakawa - En kopp kaffe till


Nu har jag läst de två första delarna utav En kopp kaffe till, som jag får medge påbörjades mest för de tilltalande omslagen. En oerhört stilig och skön mangaserie som talar till alla sinnen. Ljuvlig kaffearom och riktigt snygga serierutor i vilka jag funnit en ny förälskelse.


Serien har fått sitt namn efter skaparens favorit, Bob Dylans, låt One More Cup of Coffee. Det är episodiska kapitel som knyts samman av den dagliga kafferitualen, där personerna förs närmare varandra i en stund där verbal kommunikation blir överflödig för ett ögonblick. Korta men varma vardagshändelser med minnen, slumpartade möten och relationer. Från stillsamma avsnitt om bryggkonsten, märkliga händelser med spökcaféer och talande katter, till de mer sorgmodiga.


Det är kaffedrickande att relatera till paus och eftertanke. Inget hektiskt koffeinintag svept på väg till jobbet; utan en stund emellan händelser att luta sig tillbaka mot, som tillåts ta upp plats i det dagliga livet.


Vinjetterna är fristående men likväl känns det väldigt trist att behöva vänta tills nästa bok kommer ut. Dessa tillsammans med albumet Katten och kimonon, som jag läste för ett tag sedan, får in mig i en ny sådan där fas där jag tänker ”varför läsa något annat?”. Dock kan jag för stunden inte komma på några lika stilrena serier att fortsätta med, kanske tur det så känslan får bestå. Istället kommer jag återgå till Murakamis romaner lite tidigare än vad jag hade tänkt, som bär något av samma attraktion i sig.



Ordbilder media 2010
Kouhi mou ippai (2005, 2006)
Översättare: My Bergström
224 + 208 sidor

Haruki Murakami - Kafka på stranden

Ibland liknar ödet en liten sandstorm som hela tiden ändrar riktning. Du försöker undvika den och byter kurs. Då ändrar sandstormen också riktning, som om den förföljde dig. Du byter kurs igen och stormen ändrar åter riktning. Det är som om du dansar en ödesdiger dans före gryningen med döden. Om och om igen. Varför? Därför att den där sandstormen inte alls är något långt bortifrån, något som inte hör ihop med dig. Den är du själv, något inom dig. Därför är det enda du kan göra att inte kämpa emot. Gå rakt fram i den medan du håller för ögon och öron så att du inte får in sand i dom. Gå framåt ett steg i taget och försök ta dig igenom. Det finns förmodligen ingen sol, måne eller riktning. Emellanåt finns det kanske inte ens nån tid. Bara fin sand, vit som krossat ben, som yr högt upp i himlen. Föreställ dig en sån storm.

15-åriga Tamura har rymt hemifrån. Boken ger inga konkreta svar på varför, men han är fast i en labyrint som han försöker finna sin väg i (för att använda en av bokens alla metaforer).


Tamuras resa speglas av Nakatas väg. En äldre man som förlorat minnet i en incident som hände i hans barndom, under vilken han även tappade förmågan att läsa. En form av frigörelse och avsteg från moderniseringen, istället har han fått förmågan att tala med katter. Tamuras sökande efter sin plats i samhället får mark i Nakatas enkelhet och symbios med sin tillvaro, de har aldrig träffats men tycks ändå vara sammanknutna med varann.


Dialogerna som tar form får ofta boken att kännas mer som ett pussel än en enhetlig historia, och det är just där dess behållning ligger. Den är som gjord för att läsas flera gånger, omtolkas, upptäckas och bjuda på nya insikter varje gång. Samtidigt som där finns en riktigt skön spänning mellan händelserna som utspelar sig, vilka tycks interagera och repellera varandra på en och samma gång, som jag gärna återkommer till.


I boken återkommer Murakami ofta till motivet om skönheten i det bristfälliga. På samma sätt är alla karaktärer vi presenteras för unika och ofullständiga individer. Det där oslipade och lite kärva kan säkert ses som ett ändamål även när det kommer till historiens sammansättning, men kanske görs det lite för bra. Jag har inte läst så mycket av Murakami än men jag tror inte det här blir min favorit av hans, eller det vet jag för jag gillade Norwegian Wood bättre. Fast fortfarande så bra att jag vill skaffa mig ett eget inbundet exemplar.



Norstedts 2006
海辺のカフカ (2002)
460 sidor

Första meningen: ”Så du lyckades skaffa fram pengar?” frågar pojken som kallas Kråkan lite släpigt.

Kristoffer Leandoer - Mask: litteraturen som gömställe


Under tiden jag läser en bok är författaren för mig till synes frånvarande, och boken är något som existerar av sig själv. I bästa fall, efter ett antal böcker lär man sig känna igen språkstilen och det blir genast lite tråkigare när man inte längre kan undgå att någon faktiskt har skrivit den. Med ett fåtal undantag där författaren faktiskt är lika fascinerande som sina böcker.

Hursomhelst går det förstås inte att komma ifrån att där finns en författare som skapat berättelsen på förhand, gjort alla val, och att där finns en tanke bakom varje villfarelse. En författare som i mer eller mindre utsträckning närvarar i verket själv och bidrar med sina livserfarenheter, idéer och fantasier.

Mask: litteraturen som gömställe studerar författarollen och dess spel med identiteter. Inuti verket får författaren chans att bistå med sina åsikter och erfarenheter. Där kan hen agera gud över sin skapelse och justera verkligheten efter sina önskemål; återuppfinna sig själv som fiktiv karaktär, och med hjälp av pseudonymer fås möjligheten att bli bedömd utifrån en identitet hen själv har valt.

Boken bär på en stor förkärlek till litteraturen och är väldigt skön, såväl som underhållande. Den gör intressanta iakttagelser över författarens rörelser mellan fiktion och verklighet. Med djupdyk i enskilda författarskap, som bland annat Romain Gary, Marguerite Duras och J.D. Salinger; samtidigt som den också bjuder på allmänna generaliseringar kring författarrollen. Jag läste med stor förtjusning och har fått många nya infallsvinklar att berika min läsning med.


Pequod Press 2010
260 sidor

Söndagsenkät från Bokbabbel, D.2

enkäten från Bokbabbel

26. Favoritkokbok?
Hemkunskap 6-9

27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?
En riktig människa av Gunilla Gerland

28. Favoritlässnacks?
Jelly Beans förstås, eller lakritsmix

29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?
Missar nästan alltid hypen..

30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Håller ingen koll på dem. De flesta bokbloggarna jag läser brukar jag däremot vara rätt överens med. Även om jag har egna preferenser jag fastnar för så brukar omdömet som helhet vara ungefär detsamma

31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?
Att jag förmodligen borde vänta att par dagar med att skriva om en dålig bok, tills jag är mindre grinig.. mitt intresse för att kommentera en bok brukar dock gå över om jag inte gör det direkt

32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Tyska

33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Jurtjyrkogården, vilket förmodligen hade mer med min ålder att göra än själva boken…och det att jag då inte hunnit komma över filmen än

34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
Kan inte komma på någon, så säkert har jag lyckats undgå dem

35. Favoritpoet?
När jag väl har tålamod att ge mig in på poesi så brukar jag hitta dikter jag fastnar för rätt lätt, men har inte läst tillräckligt mycket för att ha någon enskild favorit

36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
0-10, eller mer om det är kursrelaterat. Mindre nu när lånetiden kortats ner

37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
En eller två böcker per tillfälle

38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Fuchsia i Gormenghast, men har inte läst alla böckerna där

39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Euchrid i And the Ass Saw the Angel. Kanske inte så skurkig just men tyckte namnen gick bra ihop..

40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
En pocketbok som jag vet kommer att vara väldigt bra, som tål distraktioner och stökig omgivning

41. Det längsta du har varit utan att läsa?
Säkert minst fem år…

42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
Iliaden var nog den senaste

43. Vad distraherar dig lättast då du läser?
Dammtussar, disk, annat jag behöver få gjort, kylskåpet som låter, adaptrar som tjuter, folk som går i korridoren, pratar, äter, bilar som kör förbi, grannar &c &c. Mina hörlurar är det bästa köp jag gjort..

44. Bästa filmatisering av bok?
Det händer inte så ofta att jag både har läst boken och sett filmen. Måste vara Blade Runner väl? (ej läst)

45. Sämsta filmatisering av bok?
Bläckhjärta klarade jag inte av mer än kanske en kvart av. Guldkompassen minns jag med som riktigt usel

46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
Gills nätbokhandel så säkert 1500-2000 inför någon terminsstart

47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Skummar sällan texten, men brukar bläddra igenom för att uppskatta hur boken är uppbyggd, kapitellängd och liknande

48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
Att jag lagt ifrån mig den och glömt bort den

49. Har du dina böcker organiserade?
Jag har dem mer eller mindre kategoriserade på Librarything. I bokhyllan finns ingen ordning, mer än att jag vill ha dem i samma höjd, och pocketarna har fått sina egna hyllor nu att stapla sig i. Där finns inte utrymme för någon vettig sortering

50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Behålla. Det finns såklart böcker som jag mer än gärna blir av med, fast jag vill inte ge bort böcker som är urusla ..då ger jag hellre bort de som är bra. Får väl donera de andra till någon loppis eller nåt

51. Finns det böcker du undviker?
Deckare, självbiografier

52. Nämn en bok som gjorde dig arg?
Brukar bli rätt irriterad av böcker jag inte gillar

53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
Någon torr klassiker säkert, eller en väldigt hypad.

54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
Minns inte, förtränga dem..

55. Bästa skuldfria nöjesläsningen?
När böckerna jag köpt visar sig vara bra. Eller när jag hittar en ny favorit i bokhyllan som har blivit stående riktigt länge

Alison Bechdel: Husfrid

Min avighet mot självbiografier har skickligt hållit mig borta från det här albumet, liksom alla andra serier på samma spår, såhär långt.


Samtidigt som jag har läst denna läser jag just nu Kristoffer Leandoers bok, Mask: litteraturen som gömställe, som har gett mig en del nya vinklar att tänka på när jag angriper berättarformen. Den hjälpte mig i vilket fall att våga mig på den här, som märkligt nog hamnar på just masker och skillnaden mellan verklighet och falska kulisser.


Memoarformen utgjorde förstås inget problem i Husfrid: En tragikomisk familjeberättelse oavsett. Distansen till författaren ökar ytterligare ett steg när man får ett jag framför sig att följa (som helt uppenbart är en tvådimensionell bildkaraktär och inte författaren själv), samtidigt som jag uppfattar berättelsen som ett personligt utforskande från författarens sida.


I historien som utspelar sig försöker Alison få klarhet i den egna relationen till sin far, och det inflytande han har haft på familjen och för hennes uppväxt. I samband med att Alison under sina Collegeår kommer ut som lesbisk får hon reda på sin fars homosexuella läggning, ifrån sin mor som just beslutat sig för att skiljas från honom. Strax därefter avlider fadern, i vad som antas vara självmord. Albumet är skrivet som ett försök att få klarhet i händelsen och vad som har lett fram dit.


Berättelsen är ett spel av konstlade familjerelationer. Där det förgångna nu granskas från olika vinklar, utan att allt för den delen kommer fram i ljuset. Ytterligare ett lager uppstår i maskerna familjen tar på sig inför varandra, Alison refererar emellanåt själv till familjen som fiktiva karaktärer.


Flera händelser berättas med hjälp utav ordböcker, dagboksanteckningar och litterära utdrag. På samma gång som berättelsen till stor del handlar om hur Alison och hennes far hittar ett sätt att umgås, genom litteraturen. Där finns hela tiden en spänning i serien mellan fiktion och verklighet, utöver den redan befintliga däremellan som utgörs av verket självt.


Bilderna i albumet fångar scenerna som utspelar sig otroligt bra, medan den samspelande texten är subtil och talande. En vacker berättelse som det ligger mycket tid bakom, med strålande resultat.


Galago 2009
Fun Home: A Family Tragicomic (2006)
Översättare: Caroline Åberg
238 sidor

Nancy Peña: Katten och kimonon









Jag skulle ju bunkra upp med skräckmanga den här hösten, men så påmindes jag om alla andra serier som jag ännu inte har läst och bokhögen har växt med en massa album. De är varken japanska eller särskilt skräckiga (fast lika bra ändå).

Katten och kimonon fångar dock den traditionella, japanska, sagostilen på ett väldigt vackert vis. Stiligt tecknad i starka kontraster av svart och vitt, med alldeles den rätta berättartonen.

En katt har rymt ur väven på kimonon sidenvävaren gjort åt spinneri- ägarens dotter, och har styrt kosan till England. Historien utspelar sig under 1800-talet och tar sig in i den litterära sfären, på kattens gåtfulla irrfärder. Vit katt, svart katt och cheshirekatt. Det är en lurig katt.

Serieromanen har en atmosfär och stil jag fastnar väldigt lätt i. Det blir en härlig mix när båtturen går till västerlandet. Öst skiftar till väst och berättandet till dialoger, och så avbrott för en Laterna magica –show som bryter av. Det är drömskt, märkligt och skarpt, med de där underbara skarvarna i som jag älskar så. Den sköna känslan man får sätter sig i hela kroppen. Flott! och så artistiskt sammansatt att jag bara kommer fortsätta bläddra om. Inte ens är lönt att ställa in den i bokhyllan.


Kolik Förlag 2010
Le Chat du kimono (2007)
Översättare: Oskar Sjölander
105 sidor

Boktradition 2010-10-14

En gång köpte jag en liten burk på stormarknaden med en bild av en japansk kvinna på. Jag öppnade burken hemma och fick däri se en bit tonfisk. Den japanska kvinnan hade tydligen förvandlats till en fiskbit under den långa båtfärden. Denna överraskning upplevde jag en söndag, eftersom jag hade bestämt mig för att inte läsa något skrivet på söndagar. I stället betraktade jag människorna på gatan som om de var enskilda bokstäver. Ibland satte sig några på ett kafé, och bildade då för en stund ett ord tillsammans. Sedan upplöstes gruppen för att bilda ett nytt ord. Vid något tillfälle måste kombinationen av dessa ord av en slump ha bildat flera meningar, och då skulle jag i dessa ha kunnat läsa denna främmande stad som en text. Men jag upptäckte aldrig någon hel mening i denna stad, utan bara bokstäver och ibland några enstaka ord som inte direkt hade något med kulturens >>innehåll<< att göra. Dessa ord motiverade mig då och då att öppna den yttre förpackningen, bara för att under denna upptäcka ytterligare en.

ur Yoko Tawadas Canned Foreign (ingår i Where Europe Begins samt Talisman)

Locke & Key: Welcome To Lovecraft


Jag har inte kommit mig för att läsa något av Joe Hill tidigare. Heart-Shaped Box har stått i bokhyllan sedan en tidigare bokrea, så Locke&Key gav mig en bra påminnelse om att se till och läsa den. Fast nu vill jag förstås hellre läsa uppföljningen på den här serien..


Första albumet, Welcome To Lovecraft (där Lovecraft utgör namnet på staden serien utspelar sig i), får en våldsam start. Familjen Locke har precis flyttat in i faderns gamla barndomshem Keyhouse, där de försöker bryta upp med det gamla och starta ett nytt liv efter ett brutalt mord som ägt rum i deras tidigare hem.


Huset familjen kommer till är hemsökt och döljer dessutom en hemlighet. Dolda dörrar som var och en leder till olika förmågor för den som träder igenom, öppna för den som har den rätta nyckeln.


Seriens talande karaktärsporträtt är främst vad som binder mig till den. Illustrationerna fick jag vänja mig vid, de är egentligen för uppstädade och färgmättade. De tar däremot in en del poäng i sammansättningen, vinklarna och detaljerna i bilderna, klippen mellan sekvenserna i nu- och dåtid.


Jag är kluven, det är svårt att skaffa sig ett ordentligt omdöme efter att bara ha läst det inledande albumet. Inte helt såld än med andra ord, fast jag hoppas att det blir bättre efterhand som handlingen fortskrider. Hursomhelst är fortsättningen beställd.


IDW Publishing (2008)
Joe Hill - Gabriel Rodriguez
152 sidor

Graham Joyce: The Tooth Fairy


The Tooth Fairy är en grabbig uppväxtroman om de tre pojkarna Sam, Clive och Terry som kämpar sig fram genom vardagen, i en engelsk småstad under 60-talet.


Efter att Sam har fått en mjölktand utslagen och gömt den under kudden råkar han få syn på tandfen, när hon/han/den eller det kommer på besök. Det är ingen glitterfe precis, utan ett groteskt väsen med rykande kroppsodör som tränger sig på med aggressiva hotelser, en manifestation av människans innersta väsen och demoner.


Deras relation blir allt annat än oproblematisk. När tandfen, som bara ser ut att bli mer och mer beroende av Sam, rycker in för att hjälpa till går saker ofta åt helvete. Fen är en väldigt olycksbådande figur, men med en skiftande karaktär som utagerar de känslor den förses med. Den kan vara både elak och tillgiven, utefter situation och humör.


Det är tunga och ångestladdade år där pojkarna är utelämnade åt varandra i försöken att förstå och handskas med livets upp och nergångar, osäkerheten inför framtiden. Känslorna av maktlöshet och förvirring är överhängande.

Metaforerna i boken, tillsammans med de återkommande motiven under barnens levnadsår, gör det till en mörk, psykologisk, historia av skiftande karaktär, utan helt självklara lösningar på vad det är som händer.


Vilket är den sidan av boken jag gillar, de där eventen man har kvar att reflektera över när boken är slut. Annars är jag inte helt fast. Trots mörka undertoner kryper den sig aldrig riktigt inpå, utan behåller distansen (still not too keen över språket…).


Tandfen är så mycket bättre än de övriga karaktärerna. När hen börjar skälla på Sam över mardrömmen han drar in hen i suckar jag lite och vill mest kränga ut och in på historien för att få den skildrad ur dennes perspektiv istället. För trots allt elände ungarna placeras i så tycker jag att det blir lite tråkigt efter ett tag, där historien ändrar riktning mot det vardagliga och allting börjar räta ut sig…


Gollancz 2008 (org.år 1997)
330 sidor
Första meningen: Clive was on the far side of the green pond, torturing a kingcrested newt.

Maria Turtschaninoff: Underfors

Underfors är en väldigt skön storstads fantasy, med nordisk sagomytologi, troll och älvofolk. Mina tankar går envist tillbaka till Trollsommar-filmen …framförallt scenen där de sitter runt bordet inne i grottan och käkar maskar. Även om trollen här är betydligt modernare, och trollgrottan ett helt rike.


Staden ligger som det låter belägen under Helsingfors. Hit har skogsväsena tagit sin tillflykt efterhand som de blivit bortkörda av människorna ovan jord. Trollen var de sista som flyttade in och de är inte särskilt bra på att ta direktiv och leva under auktoriteten av en annan härskare, som den som styr här nere.


Historien blir en quest i ungdomsjakten efter plats och identitet i livet. Vi möter två väldigt häftiga karaktärer, de där nischade personerna på skolgården. Den starka enstöringen Alva, som helst håller sig för sig själv, medan hon fokuserar på att försöka minnas sin bakgrund. Och den blyge Joel som förälskat sig i henne, utövare av den hissnande sporten parkour.


Jag är trött på amerikanska böcker nu. Sådär så att bara språket gör mig less, även när det är en bra bok jag får tag på. Så det här var en otroligt charmig och uppfriskande bok att slå sig ner med, med en handling som lyckas hålla mig kvar båda under jord och ute på de lappländska fjällen.


Jag riktigt fastnar för de finlandssvenska orden i texten, de blir så bra med atmosfären och jag myser mest hela tiden . Speciellt med den härliga sagosfären till som håller berättelsen så skönt traditionsenlig.



Söderströms 2010
341 sidor
Författarblogg: turtschaninoff.blogspot.com/

Första meningen (Prolog): för så många hundra år sedan att ingen längre kan räkna dem levde ett fredligt folk i en gyllene öken i den trakt där dadlar växer.

maggie stiefvater: frost

När Grace var yngre blev hon attackerad utav en flock vargar, men en av dem kom till hennes räddning. Hon har länge känt en dragning till vargen och flera år senare får hon träffa honom i mänsklig gestalt.


Varulvarna i boken förvandlas vid kyla, men bara under en viss tid. Efter några år så stannar de i sin vargform för gott. När Grace träffar Sam vet de inte hur lång tid han har kvar och de kämpar för att stå emot förvandlingen så att de får fortsätta att vara tillsammans.


Det är en fin berättelse, men ganska långsam och ytlig. Boken är starkt influerad utav handlingen i Audrey Niffeneggers Tidsresenärens hustru och är upplagd på samma vis, med kapitlen som skildras utifrån båda personernas perspektiv och istället för datum här är noterade med temperaturangivelser.


Boken ger inga tydliga förklaringar till varulvarnas existens. Det dämpade fokuset gör att deras närvaro smälter in på ett naturligt sätt i handlingen, vilket jag tycker är skönt, och de paranormala elementen blir inte så påtagliga.


Däremot är den något ojämn i tonen, det utdragna trånandet mellan de två karaktärerna känns ofta överflödigt och passar inte riktigt in. Trots det tycker jag ändå att det är en ganska mysig bok att läsa nu när det börjar bli ruggigare väder ute, mycket just för att den är så lätt och inte kräver något direkt engagemang från sin läsare, vilket är rätt skönt ibland.




B. Wahlströms 2010
Originaltitel: Shiver (2009)
284 sidor
Första meningen: Jag minns att jag låg i snön, en liten röd fläck av kallnande värme, omgiven av vargar.

Det där med bokmässa...

..vad är det att ha. Där får man väl ingen läsro? Där finns säkert varken Eskapix eller Jelly Beans, och kaffet är nog jätte jätte blaskigt.

Margaret Atwood: Tjänarinnans berättelse

För att råda bot på den kraftiga barnlöshetskrisen som drabbat folket har man vänt sig till bibeln, som ursäkt för införskaffandet av surrogatmödrar och tjänstekvinnor, med hänvisningar till vad som anses vara den naturliga ordningen.


Kvinnorna, som är de som drabbas klart värst i det nya fundamentalistiska samhället, uppmanas att ge upp sin frihet och integritet för en ökad säkerhet. De är längre inte mer än reservoarer för mänsklighetens fortskridnad, fråntagna alla rättigheter. De som anses ha begått äktenskapsbrott placeras ut för att tjäna de överklassfamiljer som inte kan få barn på egen hand.


Den stegvisa omställningen har accepterats som något nödvändigt, för deras egna bästa. Istället är nu alla medborgare övervakade och styrs under totalitärt förtryck.


Offred är tjänarinnan som följs, hennes nuvarande placering, tillsammans med minnena från det förflutna. De små detaljerna hon håller fast vid, för att kunna tillfredsställa behovet av att få ett perspektiv, ett djup i meningslösheten. För att inte fastna i det tvådimensionella, utan istället förmå att genomskåda lögnerna i omgivningen och vara vaksam på avvikelser som kan erbjuda hopp.


Det är en sparsam bok på beskrivningar. Den ger inga enhetliga förklaringar till hur situationen uppstod utan endast spekulationer, desto mer lämnas åt läsarens föreställningsförmåga.


Boken har heller inte något direkt klimax, även om där finns en vändpunkt i berättelsen, utan skildrar det vardagliga. Där allt hela tiden har fortsatt att vara som vanligt, utan motreaktioner, och samhället har genom successiva förändringar omkastats på bara några år.


De befinner sig i en övergångsperiod där alla minns tiden innan och bygger upp avstånd för sig själva för att göra det uthärdligt, mot varandra och mot det egna lidandet. Tjänarinnorna tvingas gå med nedsänkta blickar, med skygglappar på så de inte riskeras hamna ur kurs, och blickomfånget i boken blir just så stort. Väldigt bra bok.



Prisma 1986 (org. 1985)
350 sidor
Första meningen: Vi sov i det som en gång varit gymnastiksalen.

Pocketkedjan: Paket 8 mottaget

Idag fick jag hem det sista paketet i pocketkedjan. Jag ser ut att vara den sista människan i världen eller så som inte har läst Sommarboken än, så jag är jätteglad över att den hann fram till mig. Bröderna Benzinis spektakulära Cirkussshow ser även den otroligt intressant ut. Flertaliga tack Cia för alla böcker jag har fått!

De böcker som har slutat upp hos mig är de här, suddigt och kornigt i vanlig ordning:


Och finns din bok inte bland dem så kanske den finns hos Marita som jag har skickat vidare till.

Nu har jag massor av bra böcker hemma att läsa och borde stå mig hela hösten

Scarlett Thomas: PopCo

Popco är den sista boken i vad Scarlett Thomas benämner som sin ‘Postmodernism is Rubbish’ trilogy. De andra två av dessa har jag ännu kvar att läsa, det är Bright Young Things och Going Out.


Boken fokuserar på konsumtion och populärkultur, i kombination med kryptologi, och tar upp en massa spännande saker som marknadsföring, gruppmentalitet och globalisering, för att nämna några.


Leksaksföretaget PopCo samlar sina anställda för att komma upp med en produkt som kan fånga in gruppen tonårstjejer, vilka har gott om pengar att spendera fritt och i nuläget anses vara den målgrupp som företaget inte har lyckats nå ut till.


Parallellt med Alices anställning på PopCo löper bakgrundshistorien om hennes uppväxt hos morföräldrarna, som är kryptologer. Hennes introduktion till högstadiet, där eleverna definierar varandra efter vilka klädesmärken de bär och huruvida de har alla de rätta attiraljerna eller ej, står som exempel på marknadens inverkan på samhällsmentaliteten och folkets prioriteringar.


Jag gillar verkligen bokens kritiska diskussionsupplägg, som sätter saker i perspektiv och väcker många intressanta frågor. Den senare delen av boken har jag lite svårare för, där de filosofiskt öppna frågorna sluts med författarens egna åsikter, vilka är rätt påtagliga i den här boken. Ändå blir jag riktigt fäst även vid denna då jag tycker temat som vanligt är väldigt smart. (Dessutom blev jag närapå vegan av att läsa den så påkrängningen verkar positivt ändå.)


En brist i Scarlett Thomas böcker, av de jag läst, är att hon tenderar att bli lite tjatig med vissa detaljer och teorier som repeteras mellan dem. Författaren blir lite för närvarande och huvudkaraktärerna som lyfter fram hennes åsikter blir därmed rätt lika varandra, alla tjejerna jag har följt är märkligt insatta i alternativmedicin och vissa av de matematiska teorierna de funderar över återkommer närapå ordagrant.


Det vägs dock upp av allt referensarbete Thomas lägger ner på varje bok och bifogandet av litteraturlistan längst bak över de böcker som har varit viktigast för berättelsen, som gör det lättare att följa upp och fördjupa sig i idéerna man fastnar för.


Hennes böcker är fortfarande utmärkta var för sig så hon är ännu en favorit hos mig, men jag kommer att vänta ett tag med att läsa de jag har kvar.



Canongate 2009
Org. publiceringsdatum 2004
467 sidor
Första meningen: Paddington Station feels like it should be shut.

Michael Godhe & Jonas Ramsten, red.: Möjliga världar

Möjliga världar: Tekniken, vetenskapen och science fiction är uppdelad i de fyra delarna; Vad är science fiction?, De eviga frågorna, Nya perspektiv och Framtiden.


Boken inleds med en genrediskussion kring science fiction -litteraturens erkännande som genre under tiderna och dess kännetecken. Som förslag på genrekriterier talas det bland annat om införandet av ett novum (någon form utav fenomen som medför en förändring i förhållande till vår egna verklighetsuppfattning) i en berättelse som är metodiskt upplagd, prövningsbar och, så vitt man vet utifrån nutidens framsteg, vetenskapligt giltig.


De två senare texterna i den första delen överlappar varandra något då de inleder med samma referenser, vilket blir lite tråkigt och det känns ett tag som att läsa samma text två gånger. Hursomhelst så går boken snart vidare på de intressantare sakerna, om litteraturens filosofiska plan och hur den öppnar upp för möjligheten att utforska olika idéer, etiska dilemman, existentiella frågor &c.


Om hur genren kan användas till tankeexperiment för att ifrågasätta våra föreställningar, sociala normer, samhällsstrukturer och liknande. Här diskuteras bland annat olika feministiska utopier och cyberfeminism. Ursula K. Le Guins sf-romaner nämns och en efterkommande text handlar om skillnaderna i hur de manliga respektive kvinnliga replikanterna presenteras i filmen Blade Runner (säkert min favorit i boken).


Teknikdebatten kommer in på ett hörn och det här med att teknisk utveckling porträtteras som ett framsteg för mänskligheten, medan det i själva verket bara är en bråkdel som får ta del utav forskningsresultaten och desto fler, tvärtom, blir lidande av den. Om hur litteraturen spär på idéerna om att en datorteknologisk utveckling, mot exempelvis transhumanismens perfektioner och förbättringar, skulle vara något eftersträvansvärt. Vilket åtkommer lite i den sista texten som avslutar med att ifrågasätta vilka områden som diskuteras och inte inom genren och vad som saknas.


Litteraturen ligger i centrum och det är bara någon enstaka bok från exemplena som jag själv har läst, vilket hur som haver inte utgör något problem då det är idéerna de bygger på som är det intressanta. Istället fick jag gott om nya boktips. Bland annat kommer Peter Nilssons böcker upp flera gånger, vilken jag läste någon essäsamling av i början av året, som jag nu är väldigt intresserad utav att läsa. Och jag som gärna läser om böcker och idéerna de är skapade ur, kanske ännu hellre än vad jag läser själva böckerna egentligen (men allra helst ett samspel däremellan), tycker mycket om den här och att få följa med på genrens olika funktioner och möjligheter.


Vi drømmer om det umulige. Jeg vil forstå alt; erkjenne alt. Det kan jeg ikke. Men jeg kan jo lese. Derfor tørstar jeg etter sånne fortellinger som gir utsyn til en fantastisk virkelighet, og som setter mitt liv i det store perspektivet. Jeg vil ha foretellinger som utforsker alt det jeg ikke veit, i lysskjæret fra det jeg veit.


Det är bara det avslutande kapitlet som är skrivet på norska och det är en väldigt spännande text, liksom de övriga i boken mycket läsvärd.



Carlsson 2010
286 sidor

Junji Ito: Uzumaki D.2

Historien om den utdömda kuststaden Kurôzu-cho börjar allt mer dra ihop sig. Efter att inledningsvis få fortsätta följa Kirie ett par kapitel börjar episoderna cirkla in allt mer på stadens förbannelse. Spiralernas influenser drabbar inte längre endast personerna i Kiries närhet utan hela staden har blivit en enda stor ofrånkomlig mardröm.

Första bokens kusliga skildringar av spiralernas uppdykande övergår till en mer klaustrofobisk miljö där galenskapen har tagit över.

Jag är hemskt förtjust i den successiva stegringen genom berättelserna. Den krypande terrorn i första boken, som keramikkärlen med de instängda själarna i och fingertopparnas ofrånkomliga spiraler, tills nu ett mer uttalat hot där invånarnas besatthet kommit att åsidosätta deras moral och börjar spela dem emot varandra . Naturlagarna har lösts upp och man känner verkligen hur atmosfären tätnar när spiralen stärker sitt grepp.

Jag tycker upplösningen är helt fantastisk, och bilderna är förstås fortsatt lika snygga även i den här delen.

Tar gärna emot tips på fler grymma skräckmangor som, liksom den här, inte är på så många böcker. Hideshi Hino's blir nog nästa som jag kommer att tittar närmare på. Jag är såklart väldigt ivrig på att läsa Ito’s andra serier med.


Ordfront 2010
314 sidor

Scarlett Thomas: Our Tragic Universe

Meg är författare och försörjer sig själv och sin sambo med att skriva bokrecensioner, som spökskrivare, hålla kurser &c.. vad hon får tag på för att kunna betala hyran, medan hon försöker komma igång med sin egen bok. Bakom sig har hon ett par halvtaskiga science fiction romaner men nu vill hon ta sig ur formelträsket och skriva något riktigt.

Boken kretsar som vanligt kring diverse spännande filosofiska idéer. Uppmärksamheten ägnas den här gången åt skrivkonsten och olika narratologiska teorier, och livet förstås.

Hon får hem en bok med titeln The Science of Living Forever, vars författare skriver om the Omega Point och ett återskapat, evigt, universum där ingen dör. Vi befinner oss såklart i det här andra universumet redan nu enligt boken, men människan är inte redo för att nå evigheten förens hon har tagit kontrollen över sitt liv och blivit hjälten i sin egen historia.

Flera reflexioner kring New Age och självhjälpsböcker kontempleras över, och frågeställningar kring varför människor så gärna vill vara perfekta och leva sina liv så som fiktiva karaktärer gör.

Zen-berättelserna tas upp som kontrast till den västerländska narratologins handlingsmönster, om hur de saknar handling och uppenbar poäng men ofta kan läsas som sanna reflektioner av livet. Och Meg kommer fram till att hennes egen bok ska bli så att säga story-less.

Allt detta återspeglas även i hur Our Tragic Universe är uppbyggd. Istället för att exempelvis få följa New Age -projektet Meg äntligen får i uppdrag av sin arbetsgivare, där hon ska följa upp instruktionerna i ett visst antal böcker och skriva en artikel om resultaten, så sitter man helt plötsligt och läser en instruktion om hur man stickar strumpor, och det som var så stort nyss är helt plötsligt ointressant. Boken bygger hela tiden upp för händelser som det sedan aldrig händer någonting mer med och saknar ett avgörande klimax att nå fram till, men fortsätter liksom ändå.

Handlingen i sig är en rätt intetsägande chick lit -aktig historia, men innehåller flera snygga finesser och märkliga egenheter, som gör den omöjlig att släppa taget om. Jag läser den som ett exempel som återspeglar poängen i alla funderingar som väcks i dialogerna och hamnar någonstans bortanför handlingen under läsningen.

Jag finner boken briljant, precis som jag fann The End of Mr Y när jag läste den. Samspelet och återkopplingarna mellan berättelsen och sättet den är skriven på, i kombination med alla tankeexperiment, är helt underbart .


Canongate 2010
428 sidor

Första meningen: I WAS READING about how to survive the end of the universe when I got a text message from my friend Libby.

Pocketkedjan: Paket 7 mottaget

Tack, jag blev väldigt glad för böckerna den här månaden. Speciellt den ena som jag har velat läsa riktigt länge nu, men aldrig kommit ihåg i att inskaffa.

Förra månaden fick jag boken Att stänga det öppna samhället av Anders R. Olsson. Jag borde verkligen lära mig att skriva mina recensioner i samband med att jag läser ut böckerna, och fortfarande har dem tillgängliga i minnet, men jag ska göra ett försök på att få ihop en kommentar på den i dagarna.

Den andra boken var John Fowles Illusionisten, som jag verkligen vill läsa. Den ligger framme och väntar på en dag då den inte ser så tjock ut, när jag har några fria dagar som jag kan ägna helt åt läsning.

Bengt Ankarloo: Helvetet

Jag tycker alltid det är lika kul när böckerna jag läser sammanfaller med varandra. Att se samband ger mig en illusion av att jag faktiskt skulle ta in och lära mig något av allt jag läser trots allt, och i saklig takt kanske även bli lite bildad.

Den här boken, Helvetet: Döden och de eviga straffen i Västerlandets kristna tradition, som jag har läst under sommaren visade sig gå väldigt bra ihop med De döda fruktar födelsen, där jag kunde uppskatta igenkänningen av de strukturella skikten och resonemangen kring vad som försiggår på andra sidan.

Som titeln säger så tar boken upp det kristna helvetet och hur uppfattningarna därom har sett ut och förändrats under tiderna. Frågorna kring själens odödlighet diskuteras med början hos kyrkofäderna och den förnuftsbaserade trial- and-error -metodiken som uppstod. Där man lade till och drog ifrån lite som man ville för att få en rättvis och logisk bild att förhålla sig till. Här kretsar diskussionerna mycket kring helvetesgapets placering och skärseldens vara eller icke vara, helvetesstraffen och förstås möjligheterna till botgöring. Vidare till Dantes Inferno, högmedeltiden och fram till sekulariseringen.

Bestridande synsätt får också utrymme, dessa hade jag gärna läst mer om. Bemötandet av folktron, kättarna, och senare, filosofernas och vetenskapsmännens tolkningar. Förutom en utförlig historia/religionslektion kring ett spännande ämne finns det i boken även massor av snygga bilder.

Möjligtvis är boken lite för övergripande för mig som bara lustläser, jag själv blir som mest engagerad när den stannar upp i detaljer eller tar med någon kringliggande teori eller synsätt som viker av från det linjära historieplanet. Jag gillar anekdoter och hörsägen, och läser hellre mycket om en grej än lite om mycket. Om som exempel medtagna berättelser från bybor som kommit i kontakt med gengångare, eller spekulationerna kring vulkanernas egenskaper som helvetesportaler(gillar konkret tänkande) och visionerna kring vad som händer själarna efter döden. Men jag uppskattar samtidigt det idéhistoriska planet som uppstår när man kan följa hur trosföreställningarna anpassas efter samhällsutvecklingen. Boken är i alla fall väldigt intressant och får en bara att vilja läsa ännu mer om ämnet.


Historiska Media 2003
305 sidor

Pål Eggert: De döda fruktar födelsen

Pål Eggerts senaste bok De döda fruktar födelsen har så äntligen kommit ut efter den långa väntetiden. Jag läste hans tidigare roman Ars Moriendi – konsten att dö, i början av året och var väldans förtjust i den (det finns ännu några enstaka exemplar runt om på biblioteken att fjärrlåna). Eggert bloggar också, på bloggen Världen ska brinna.


Den här gången skriver han om de hierarkiska dödsrikena och stridigheterna om de döda. Närmare bestämt om Susanne som just avlidit och hennes väg till återfödelse. När demonerna hotar snärja henne blir de starka banden till hennes syster hennes räddning och efter att ha återfått kontakt försöker de tillsammans hjälpa Susanne till ett bättre alternativ.


Några av andeväsena har hängt med i utvecklingen på jorden och lärt sig utnyttja det elektroniska nätet till sin fördel, för att transportera sig på mellan planen, och även att använda som ett nytt kommunikationsmedel med de dödliga. Karmaverksamheten är allt ifrån pålitlig och aktörerna i livet efter detta har alla sina egna motiv och avsikter som de agerar utefter.


Det är en fasligt jobbig och påtaglig bok att läsa, och emellanåt vill jag mest avliva den. Fast jag gillar den desto mer efter att jag stimmat av mig mina reaktioner. Som tidigare så tycker jag om hur välordnat Eggert skriver, och de där gränserna mellan händelser och hur de samspelar, som ger handlingen en viss textur som hakar sig fast på en. Och förstås det grundande idéplanet.


Jag gillade Ars Moriendi mycket för hur arkitekturisk den kändes. De döda fruktar födelsen i sin tur är väldigt omfattande. Det händer hela tiden saker på flera nivåer som gör så att man kan röra sig inuti boken, även utanför den omedelbara handlingen, och försvinner in i den.


Bloggaren Stewe har också läst boken och har lagt ut flera citat ur den på sin sida.


Järnringen 2010
290 sidor

Adolfo Bioy Casares: The Invention of Morel

En man är på flykt ifrån polisen och har tagit sin tillflykt till en övergiven ö. Där ute hittar han bland annat ett museum, som övergivits när ägarna av okända anledningar lämnat ön, det talas om en mystisk sjuka som förklaring till att ön lämnats obebodd. Efter några dagar överraskas han ändå av en grupp människor som flyttat in i huset, och blir tvungen att gömma sig i utkanternas sumpmarker. Under sina iakttagelser av de nya besökarna kommer han att förälska sig i en av kvinnorna, men märker när han försöker närma sig hur hans närvaro till synes ignoreras och förbises. Boken är skriven i odaterad dagboksform, där huvudkaraktären redogör för och försöker förklara sina upplevelser.

From the marshlands with their churning waters I can see the top of the hill, and the people who have taken up residence in the museum. I suppose someone might attribute their mysterious appearance to the effect of last night’s heat on my brain. But there are no hallucinations or imaginings here: I know these people are real - at least as real as I am.

Existensens villkor diskuteras i ett psykologiskt mysteriespel. Alla intressanta grejer händer i den senare hälften, och jag försöker lämna någon form av läsbehållning kvar, men den vecklar ut sig riktigt snyggt redan från första sidan. Borges skriver i inledningen att "To classify it as perfect is neither an imprecision nor a hyperbole". Nobelpristagaren Octavio Paz beskriver boken med:

The body is imaginary, and we bow to the tyranny of a phantom. Love is a privileged perception, the most total and lucid not only of the unreality of the world but of our own unreality: not only do we traverse a realm of shadows; we ourselves are shadows.

Det är en bra bok, som jag hittade på World literature forum i början av året och som hamnade på min läslista. Jag upplever den som betydligt mer utvidgad än de få sidor den tar upp. Jag gillar den här formen av klaustrofobisk och paranoid science fiction, där den mänskliga essensen och individualismen utforskas, koncentrerad utan utsvävningar till att förmedla idéerna som bär upp den.


NYRB Classics (2003)
Org. publiceringsdatum 1940
103 sidor