Bibliotekskatten Dewey och Christer Hermansson

Bibliotekskatten Dewey: En småstadskatt som älskades av hela världen är skildringen av den stilige, brandgula, katten Dewey som hittades en kall vinterdag i bokinkastet till Spencers stadsbibliotek i Iowa. I boken får vi följa Deweys liv på biblioteket och hans möten med besökarna. Hans gummibandsjakter, kurragömmalekande och tjusande av varje människa som han träffar på. Om hans fascinerande kärlek och lojalitet gentemot alla människor och om mötena med besökarna som kommer allt längre ifrån för att träffa honom. Dewey tycker om att stå ute i foajén och ta emot de första låntagarna då biblioteket öppnar, att följa med på rundturer i bokvagnen, spatsera på höga höjder där han har utsikt över allt som händer i biblioteket. Hans största förmåga tycks vara den att ge hopp och tröst till de som behöver det mest, personal som biblioteksbesökare.


Det är härligt att läsa om Dewey Readmore Books. Främst då vi väl alla saknar en bibliotekskatt på våra bibliotek, som kan fånga ens uppmärksamhet för en stund och skänka en paus till studierna. Ändå blir boken lätt tråkig då den främst tycks handla om Vicki Myron själv som tar upp alldeles för stor plats i historien, en mer frånvarande berättare hade varit önskvärd. Fler dagar med Dewey på biblioteket och mindre om Vicki och Spencers historia hade varit önskvärt. Boken framstår mest som ett ego verk (visst har jag nämnt min avsky till självbiografier?) vilket är synd då Deweys historia är glädjande att läsa om. Ja, en katt i kombination med ett bibliotek kan väl inte gå fel? Andra önskvärda kombinationer jag gärna välkomnar är katter och bokhandlar, katter och antikvariat, katter och….Okej… egentligen tror jag varje miljö gör sig bättre med en katt.


Samtidigt passade jag även på att läsa Christer Hermanssons bok Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor? Där han samlar sina tidigare debattinlägg och krönikor, kombinerat med en fullkomligt urusel bibliotekariehumor det inte går att låta bli att fnissa åt. Christer Hermansson själv beskrivs som bibliotekarie, biblioteksdebattör och skönlitterär författare. Bokens texter handlar om bibliotekspolitik, bibliotekarier och biblioteksväsen. Den disskuterar bland annat bibliotekariens roll i mötet med låntagarna, och internt i chefshierarkin. Funderingar som kommer att vara omöjliga att få ur skallen under framtida biblioteksbesök, angående bokgallringar, biblioteksångest, kvalitetslitteratur m.m. En intressant läsning för bibliotekarier och biblioteksbesökare. Jag saknar dock diskussionen kring införandet av bibliotekskatter i Sverige.

Agnes Grey

Rätt i tiden publicerade Norstedts förlag den här månaden Agnes Grey i svensk översättning, rätt då det samtidigt är månadens bok i utmaningen klassiska kvinnor. Agnes Grey utkom 1847 och är Anne Brontës första roman. Efter att tidigare ha skapat en diktsamling tillsammans med sina båda systrar Emily och Charlotte, under pseudonymen Currer, Ellis och Acton Bell. Boken följs upp året efter av hennes andra och sista verk Främlingen på Wildfell Hall.

Agnes Grey’s liv är i boken nära förbundet med Anne Brontës egna. Till exempel så växte båda två upp på en prästgård och gav sig ut i världen som guvernanter för att förtjäna sina egna uppehällen. Båda hamnar hos ogina familjer med bortskämda, odisciplinerade, ungar som försvårar tillvaron. Berättelsens dagboksformat förstärker känslan av en självbiografi och emellanåt är det väldigt lätt att glömma bort att det inte är Anne Brontë själv läsaren följer.


Agnes Grey växte som ovan nämnt upp på en prästgård, modern härstammade från en rikemanna familj men då hon gift sig utan föräldrarnas godkännande förlorade hon även deras tillgångar. Agnes far var alltid något dyster över att han ha berövat sin fru de bekvämligheter hon fått ge upp för hans skull. Som yngsta barnet blir Agnes snart rastlös över att inte vara till nytta i hushållet och lyckas till slut övertala modern om att låta henne söka efter en tjänst som guvernant. Platsen som ges henne är inte alls vad hon förväntat sig, istället för en godhjärtad och varm familj möts hon av kyliga föräldrar som gör det omöjligt för henne att undervisa de ouppfostrade bråkstakarna till barn. Inte heller hennes andra anställning besvarar hennes förhoppningar. Den bortskämda skaran barn till trots är det här hon blir kvar, utan möjlighet att få användning av sina begåvningar blir hon snart uttråkad men lyckas ändå få tiden att gå.


Dagboksenligt blir sidorna utan händelser gärna utdragna och långtråkiga, här ryms beskrivningarna över hennes position och personerna hon lever med. Främst är det Agnes inre som skildras och läsaren får ta del av hennes tankegångar och moraliska förpliktelser mot sig själv. Även om handlingen även i fortsättningen är skriven efter Agnes huvud ökar tempot efter hand som sidorna blir händelserikare och berättelser går från självbiografi till den mer klassiska romantiska romanen som jag väntat mig efter att ha läst hennes systrars böcker.


Jag kunde inte låta bli att ledsna en bit in i boken där inget hände och miljöombytena var i stort sett obefintliga. Jag tyckte heller inte om att bli avbruten i mitt läsande, om så av berättaren själv. Men boken växte snabbt efterhand som Agnes blev bättre till mods och jag lärde mig att acceptera de elaka karaktärerna som hon omgavs utav. När den väl var slut var det inte utan en viss saknad efter ytterliggare hundra-tvåhundra sidor. Den viktorianska romantiken är absolut en av mina favoritgenrer och jag ser fram emot att så småningom få börja bekanta mig med Jane Austens verk som står näst på tur.


En stor charm återfinns i författarnas egenheter, jag blev snabbt förälskad i Charlotte Brontës tendenser att avsluta varje uppradning med &c i Jane Eyre, minst lika förtjust blir jag i Anne Brontës frekventa användning av semikolon. Vilka fler författare kan noteras med ett eget signum, som de använder lite annorlundare och oftare än alla andra?

Grattis Poesidagen!



The Sleeper by Edgar Allan Poe

At midnight, in the month of June,
I stand beneath the mystic moon.
An opiate vapor, dewy, dim,
Exhales from out her golden rim,
And, softly dripping, drop by drop,
Upon the quiet mountain top,
Steals drowsily and musically
Into the universal valley.
The rosemary nods upon the grave;
The lily lolls upon the wave;
Wrapping the fog about its breast,
The ruin molders into rest;
Looking like Lethe, see! the lake
A conscious slumber seems to take,
And would not, for the world, awake.
All Beauty sleeps!- and lo! where lies
Irene, with her Destinies!

O, lady bright! can it be right-
This window open to the night?
The wanton airs, from the tree-top,
Laughingly through the lattice drop-
The bodiless airs, a wizard rout,
Flit through thy chamber in and out,
And wave the curtain canopy
So fitfully- so fearfully-
Above the closed and fringed lid
'Neath which thy slumb'ring soul lies hid,
That, o'er the floor and down the wall,
Like ghosts the shadows rise and fall!
Oh, lady dear, hast thou no fear?
Why and what art thou dreaming here?
Sure thou art come O'er far-off seas,
A wonder to these garden trees!
Strange is thy pallor! strange thy dress,
Strange, above all, thy length of tress,
And this all solemn silentness!

The lady sleeps! Oh, may her sleep,
Which is enduring, so be deep!
Heaven have her in its sacred keep!
This chamber changed for one more holy,
This bed for one more melancholy,
I pray to God that she may lie
For ever with unopened eye,
While the pale sheeted ghosts go by!

My love, she sleeps! Oh, may her sleep
As it is lasting, so be deep!
Soft may the worms about her creep!
Far in the forest, dim and old,
For her may some tall vault unfold-
Some vault that oft has flung its black
And winged panels fluttering back,
Triumphant, o'er the crested palls,
Of her grand family funerals-

Some sepulchre, remote, alone,
Against whose portal she hath thrown,
In childhood, many an idle stone-
Some tomb from out whose sounding door
She ne'er shall force an echo more,
Thrilling to think, poor child of sin!
It was the dead who groaned within.



Dagen firas under uppmaning av Bokmania

Nattvakt

Kit Whitfields Nattvakt utspelar sig i en värld befolkad av lykanter, varulvar. Där det då och då händer att ett barn föds med huvudet före, med missbildningar som hindrar dem från att förvandlas vid fullmåne. Människobarnen värvas och fostras av Arla, avdelningen för reglering av lykantropisk aktivitet, deras framtid är utstakad för dem redan från början. Arla agenternas roll är att hindra måndårarna från att skada varandra efter att de har förvandlats och inte längre kan kontrollera sina handlingar. Människorna är rädda för lykanterna då de alla bär på ärr efter sammanstötningar under tidigare månnätter. Lykanterna skyr människorna för vad de gör med dem efter infångandet, och föraktar dem som annorlunda.

Lola är anställd på Arla, i bokens början har två av hennes medarbetare blivit skjutna och hon tar på sig att reda ut morden. Samtidigt blir hon tillsammans med en lykant som hon sammarbetat med i ett tidigare fall. Vilket leder till att hon inte längre vet vart hon står. Arlas metoder mot infågade lösdrivare som inte följt säkerhetsreglerna går stick i stäv mot hennes känslor, vilka har fått henne att börja inse att inte alla lykanter är ondskefulla monster.

Jag är lite osäker på mina åsikter om boken. Den är tilldragande medan jag läser den men känns något som en dussin- bok och lämnar inget kvar efter att jag har slagit igen den. Boken funkar som tidsfördriv och underhållning men är inte direkt givande, inget man minns efter några månader. Enda skillnaden på Nattvakt och andra kriminalserier är just varulvsbefolkningen. Det räcker inte till för att få berättelsen att kännas ny, men det är trots allt den skillnaden som gör boken värd att läsa. O andra sidan, vad är det som säger att en bok behöver vara originell och insiktsfull för att vara bra, den är fortfarande välskriven och spännande. Det är ialla fall en perfekt bok att bära med sig för att läsa på bussen, inne på ett fik, eller motsvarande där man vill ha en bok som tål störningarna utifrån utan att gå förlorad.

Att köpa boken efter omslaget




De här böckerna skulle jag vilja dekorera lägenheten med just nu

Bläckhjärta

När Trolltunga läser högt ur en bok sker något utöver det vanliga, genom hans röst väcks bokstäver och ord till liv. Den som lyssnar kan inte låta bli att ryckas med i berättelsen och se hur verkligheten bleknar bort runtomkring dem. Det har ibland hänt att föremål ramlat ut ur sidorna, en död katt, en sko och så har en teddybjörn försvunnit i utbyte. Så en dag händer det igen, denna gången är det inte döda ting som stiger ur utan levande varelser...till ett dyrt pris.

Meggie bor i ett litet hus överöst med boktravar, bokintresset ligger i släkten och hon har alltid sina favoritböcker med sig vart hon än går. Hennes pappa är bokbindare, eller bokdoktor som Meggie kallar honom, och reser ofta bort när han får ett uppdrag om böcker som behöver ses över. Varje gång det händer hittar han på en ursäkt som låter Meggie komma bort från skolan så att hon kan följa med honom. Fast den här gången känner hon på sig att någonting är annorlunda och att det kommer dröja länge innan hon får se sitt hem och sina älskade böcker igen.

Bläckhjärta är första delen i Cornelia Funke's fantasy-trilogi, med uppföljarna Bläckmagi och Bläckdöd. Jag tyckte boken var undebart skön att läsa i kontrast till all klassisk litteratur jag har tagit itu med under den senaste tiden. Främst så har den en oerhört hög mysfaktor och det gör lite ont i mig när jag stänger boken och tvingas lämna Meggie och Mo bakom mig för att sidorna tagit slut, jag hade så gärna flyttat in i deras stuga nu medan den står tom. Varje kapitell inleds med ett snillerikt citat, hämtat ur de bästa av barnböcker, som fångar essensen av händelserna som följer, höjer stämningen och förbereder läsaren på vad som väntar. I slutet av boken följer en lista av alla böcker som citerats och skulle en brist på böcker att läsa infinna sig så är det bara att börja pricka av. Som tur är har jag fortfarande böckerna Boktjuven,The End of Mr. Y och Bibliotekskatten Dewey kvar att läsa som kan återförena mig med den underbara bokatmosfären igen, jag saknar den redan. (Och givetvis ska även de båda uppföljarna läsas)

Tyvär läser jag överallt om hur dålig filmen är, på filmtipset har jag en beräknad sur min, men hur ska jag kunna låta bli att gå och se den?

Pocket&Trix: Bokpaket 1

Härligt! Vad glad jag blev när jag hittade månadens gröna paket i brevlådan, och inte gjorde det mig besviken :) I avsaknaden av en digitalkamera har jag tagit bilden med webcameran på min netbook, i paketet låg: Boken Nattvakt, Lakritz polka, en vårig inköpslista att fästa på kylskåpet och ett vykort med en hälsning från min hemliga bokvän. Boken var för mig tidigare okänd och verkar helt i min smak, en spänningsroman där människor är en minoritet och varulvarna har övertaget. Den kommer absolut att läsas den här månaden, förmodligen redan efter att jag blivit klar med Bläckhjärta som jag håller på med nu, tillsammans med godiset som ser ut som perfekt bokläsar godis (matchandes bokomslaget och alllt). Kylskåpsblocket åker upp direkt för att få mig att glömma bort snön som ligger kvar utanför fönstret. Tusen tack! Jag ser redan fram emot nästa paket, tills dess ska här njutas av det här första :)

Brott och straff

Nu är den äntligen slut! Brott och straff skriven av Fjodor Dostojevskij 1866.
Boken handlar om den fattige studenten Rodja, en väldigt melankolisk, stolt och egensinnig ung man som helst håller sig för sig själv och drar sig för kontakt med andra människor. I bokens början överlägger han ett mord på pantlånerskan. Dels för att slippa vara en börda för sin mor och syster, för att kunna göra rätt för sig i livet, men kanske främst för att avgöra om han är den övermänniska som han tror sig vara. En övermänniska står över samhällets lagar och moraliska gränser, är hans tes riktigt skulle mordet inte bekomma honom då det kommer leda till en större nytta och därav kommer att vara moraliskt riktigt.
De resterande 500 sidorna innehåller Rodjas velanden och tankebanor över vad som är rätt och fel, och personerna i hans omgivning som gör allt för att försöka förstå sig på honom.

Karaktärerna och deras inre ideal, och sinnestillstånd, står i fokus för boken som är en realistisk skildring av Petersburgs lägre samhällsklass. Ett kännetecken för realismen är just studien över hur individens relation till kollektivet i kombination med miljöns påverkan formar individen, vilket är just vad boken handlar om. Läsaren får tydligt förklarat för sig förhållandena mellan karaktärernas åsikter och deras samhällsposition. Som en bok av sin tid är slutet givet på förhand, efter all kritik mot romanformen som ansågs kunna leda till bristande moral och brottsliga handlingar var det nödvändigt att karaktärerna upplevede konsekvenserna av sina handlingar.


På +-sidan står att boken inte alls var lika svårläst och ogenomtränglig som väntat. Som motpol var den istället nästintill outhärdligt dryg och tråkig, nog för att jag inte upplevde den som omöjligt lång men i gengäld inte det minsta tilltalande. Jag får försöka glädjas vid att jag nu inte enbart är en av alla dem som har Brott och straff ståendes i bokhyllan, utan numer även är en av dem som faktiskt har läst den…och försöka intala mig själv att det var värt det.