James Thurber: The 13 Clocks

Once upon a time, in a gloomy castle on a lonely hill, where there were thirteen clocks that wouldn’t go, there lived a cold, aggressive Duke, and his niece, the Princess Saralinda. She was warm in every wind and weather, but he was cold. His hands were as cold as his smile, and almost as cold as his heart. He wore gloves when he was asleep, and he wore gloves when he was awake, which made it difficult for him to pick up pins or coins or the kernels of nuts, or to tear the wings from nightingales.


På slottet har alla klockorna stannat, frusit fast av den kyla som råder. Varje dag emottar hertigen friare som ber om prinsessans hand och ger dem omöjliga uppgifter att fullfölja. Zorn kommer klädd i trasor som en trubadur och sjunger narrvisor på stadens gator. Han blir dömd till avrättning men får hjälp av Golux med att lura hertigen, och istället tar han på sig ett av hertigens ökända uppdrag att utföra. Golux är den enda av sitt slag, hans moder en medioker häxa och far en vimsig trollkarl.


“Half the places I have been to, never were. I make things up. Half the things I say cannot be found. When I was young I told a tale of buried gold, and men from leagues around dug in the woods. I dug myself.”


“But why?”


“I thought the tale of the treasure might be true.”


“You said you made it up.”


“I know I did, but then I didn’t know I had. I forget things, too.”


Uppdraget Zorn får blir att samla ihop 1000 juveler inom nio och nittio timmar, och att få de 13 klockorna i slottet att slå fem. Misslyckas han blir han mat åt Todal som gleeps och ser ut som en blob of glup. Men Golux säger sig känna till en jungfru som bor på ön och gråter juveler i stället för tårar, som kan rädda dem.


“I hope that she’s alive and sad,” said Zorn.


“I feel that she has died,” the Golux sighed.


I förordet skriver Neil Gaiman att det är “probably the best book in the world”. Där vet jag inte om jag håller med, men den är bra! Ifall jag läst den som liten hade jag säkerligen varit såld rätt snart. Den leker med gamla sago-klichéer, hittar på nya tillägg efterhand, och har en hel del riktigt härliga rim i sig. En lättare bok både i text och innehåll, inte otäck som Coraline och Thief of Always &c, men fortfarande med mörkare undertoner. Upplagan jag läst är en del av New York Review Children’s Collection. En serie nytryckta barnsagor som jag är sugen på att samla på mig fler utav, alla med fina och lockande omslag.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar