Innan stavningsreformen

Ikväll ska temat självbiografier diskuteras i littvet-kursen och jag sitter just nu och läser igenom föreläsningen till momentet. Ett av verken som behandlas är Agneta Horns självskrift från 1600-talet, med den fullständiga titeln:
Beskrifningh 
öfwer 
min 
älända
 och
 mÿket
 wederwärtiga
 wandringestidh
 samt 
alla
 mina 
mÿket
 stora 
olÿker
 och 
hiärtans
hårda
 sårger
 och
 wederwärtighet, 
som
 migh 
ther
 wnder
 hopetals 
har
 mött
 altifrån 
min
 första
 barndom,
 och
 huru 
gudh 
altidh
 har
 hulpit 
migh 
mädh 
et
 gåt
 tålamodh
 igönomgå 
alla
 mina
 wederwärtighet.

Följande citat tas upp kring textens språkbruk:
"När hon öppnade de vackra läpparna kunde ett språk från pigkammaren strömma fram, en obändigt levande svenska, kryddad med ordspråk, svordomar och plumpheter. Till all lycka skrev hon som hon talade och blev därmed en av våra stora författare" -Sven Delblanc

Och så skriver vår lärarinna att:
"Stavskicket är personligt och inkonsekvent, men detta har inte med bristande utbildning att göra, utan beror på att svensk kultur vid denna tid fortfarande var huvudsakligen retorisk-muntlig och att stavningsreglerna för skrift därför var högst ofullständiga. "

Jag och @nollpunkt twittrades även vid kring tidens ibland något egenartade stavning igår.

Har inte språket idag blivit något tråkigt i all sin korrekthet? Jag kan tycka att det är uppfriskande att få läsa texter med en mer personlig stavning och ogrammatiskhet emellanåt.

Är det verkligen så viktigt att alla skriver likadant? Jag vill mena att Agneta Horns boktitel är rätt charmig. Borde vi inte kunna ha i alla fall två-tre stavningsförslag på varje ord... och bokstav?

2 kommentarer :

  1. Jag brukar vara noga med att skriva rätt. När stavningsprogrammet eller Svenska språket har fel kör helt enkelt över dom!
    Det enda exemplet jag kan komma på just nu är bokserier med tre delar som så självklart ska stavas "triologi", men som stavningsprogrammet envisas med att ändra till det själlösa "trilogi".

    SvaraRadera
  2. Trilogi ser helt befängt ut, även om det låter bättre när man säger det högt. Fast ser fullkomligt vettigt ut i andra ord, som trilobiter.

    Jag är en mästare på att haka upp mig på ord när jag försöker få dess visuella uttryck att gå ihop med dess ljudliga, vissa perioder kan ett så enkelt ord som "sju" se helt främmande ut och skava riktigt illa.

    Just nu är jag lite knäpp på vissa ihopskrivningar...som emottar, eller noggrann, själlösa. Det ser helt enkelt inte rätt ut (även om hjärnan säger annorlunda), dock kan jag väl inte riktigt skylla på att svenska språket har fel här :)

    SvaraRadera