Greg van Eekhout: Norse Code

När berättelsen tar vid har valkyriorna precis startat genome-projektet NorseCODE. Det är helt enkelt inte lika många tappra krigare som dör på slagfältet länge och rekryteringarna går långsamt. Istället söker man nu upp de personer som bär på Odens gener och utmanar dem på duell, de som dör tappert blir värvade till armen av einhärjar, och de andra..ja de får helt enkelt haka på vandringståget av döda till Hels rike.


Mist och hennes syster Lilly sköts ihjäl under en skottlossning. Mist blev valkyria, Lilly hamnade i Helheim. Mist är inget vidare förtjust i organisationens nya rekryteringsmetoder utan bestämmer sig för att trotsa order och istället bege sig ut för att hämta tillbaka sin syster från dödsriket. Den enda som lyckats ta sig in levande i Helheim, och även lyckats ta sig ut därifrån i samma skick, är asaguden Hermod. Han må ha misslyckats i sitt försök men med honom borde hon ha en större chans än ingen.


Hermod har aldrig gillat det här med ödet och inte heller vill han vara en del av de interna familjefejderna. Efter sitt misslyckade försök med att hämta tillbaka Baldr och Höd från dödsriket har han strövat omkring planlöst på Midgårds gator. Den här gången råkar han dock släppa lös alla Fenrisulvens valpar (varav en är förutbestämd att sluka månen i samband med Ragnarök) och då han inte vill bidra ytterligare till jordens undergång bestämmer han sig återigen för att försöka bevisa att spådomar går att ändra på.


Historiens behållning ligger helt och hållet i den nordiska mytologin. Det finns många roliga detaljer för den som är bekant med asatron sedan tidigare. Inga större kunskaper krävs dock då författaren väldigt skickligt förklarar karaktärernas plats och roll i historien efterhand som de dyker upp.


Det är inte den gladlynta och lättsinta tappningen av asatron som återges. Utan en där Thor dräper jättar på sport och dekorar hemmet med deras hudar. Fälten utanför Valhall kantas av dräpta krigare, med slavar som går runt och samlar ihop deras kringströdda kroppsdelar. De döda i Helheim riskerar lemlästning och ett öde som murbruk i helvetesporten resten av evigheten om de missköter sig (ett av flera potentiella öden, det finns även en viss överhängande risk att bli sliten i stycken av Garm och få tillbringa resten av sitt numer döda liv i kringströdda småbitar, som mat åt draugr eller som torterad slav ombord på Nagelfar, bl.a.). Asagudarna smider var och en på sina egna planer och har inget emot att gå bakom ryggen på och förråda varandra. Ta Frigg till exempel, inte ”glömde" hon bort tisteln för att sen ”råka” berätta det för Loke, av en ren pur olyckshändelse?


Jag gillar välarbetade kontrafaktiska historier, fantasy och mytologi och jag njuter av händelserna som äger rum i bakgrunden … men jag tror jag blivit bortskämd med de härliga historierna och mystiken i skräcklitteraturkursen, för jag kan inte låta bli att tycka att huvudrollskaraktärerna här håller tillbaka berättelsen med sin tama mesighet. Bokens bitvis detaljerade beskrivningar och kaotiska stridigheter i kombination med de sen så ytliga karaktärerna avger ett ojämnt intryck. Synd, för de bra delarna är annars väldigt bra.

2 kommentarer :

  1. Synd på de ytliga karaktärerna, annars hade jag gärna läst den här...

    SvaraRadera
  2. Verkligen!
    Det är väl egentligen något som jag har börjat känna av mer och mer just inom fantasy-litteraturen. Att historien och idén bakom är väldigt lockande, och jag gillar även boken mycket just när jag läser den. Men kan inte riktigt skaka av mig känslan av ytlig massproduktion.

    Den där behållningen av boken som dröjer sig kvar och vittnar om välspenderad tid uteblir.

    SvaraRadera