Guillermo Arriaga: En svag doft av död

Den vackra Adela hittas mördad på ett durrafält ute på den mexikanska landsbygden. När Ramón kommer fram till kroppen tar han av sig skjortan och täcker över henne, en gest som får åskådarna att tro att hon måste ha varit hans flickvän. Ryktet om deras förhållande sprider sig snabbt. Av Adelas föräldrar får Ramón en bunt kärleksbrev som flickan har skrivit till sin älskare, som tillsammans med bybornas påstötningar börjar få honom att tro att där faktiskt kan ha funnits någonting emellan dem.

I den lilla byn har man ingen tillit till polismakten, utan man bestämmer sig för att ta saken i egna händer. En man berättar att han sett Adela i skogen med en älskare natten innan och snart har man fått en utpekad baneman. Eftersom Ramón nu anses vara den största sörjande beslutas det att det måste bli han som hämnas flickan och söker upp hennes mördare, annars kommer han inte kunna återfå sin heder igen.

Boken är lätt obehaglig, slutet är mer eller mindre givet redan från början och närmar sig obönhörligt. Det finns i själva verket personer i berättelsen som vet att mannen de jagar efter är oskyldig, men man tiger och invånarnas krav på upprättelse och strävan efter att återfå den normala ordningen prioriteras (ingen vill behöva tänka på att den verkliga mördaren kan finnas kvar där ute).

Alla karaktärerna i boken är namngivna efter verkliga personer på orten (som med sina omkring 200 invånare är väldigt liten). Byinvånarna är nära vänner till Arriaga själv och han är även gudfader till ett av barnen där. Arriaga berättade på bokmässan om hur han skänkt byn ett exemplar av boken som sedan höglästs, av den enda läskunniga flickan där, för alla byborna . Vilket jag tycker inger en väldigt fin bild av boken redan innan man börjar läsa den.

En svag doft av död har mycket gemensamt med Toscanas bok Den sista läsaren men har en mycket mörkare ton, problemen och utsattheten som i DSL främst fanns i bakgrunden, och där överskuggades av den sköna bokatmosfären, är här mer eller mindre ofrånkomliga. Men det är samtidigt en fin och mysig historia, mycket tack vare det avskalade och förtroendeingivande språket, den är väldigt morbid.

Nu har jag själv kommit att bli nyfiken på den Mexikanska författartraditionen (som diskuterades ytligt på bokmässan med bl.a. Toscana). Jag kan helt klart se en viss poäng med att vilja bibehålla traditionen, om jag kommer att läsa fler mexikanska verk är det böcker som den här jag vill ha, utan tvivel har en hel del förväntningar väckts på vilka kvalitéer böckerna bör innehålla.

1 kommentar :