David Toscana: Den sista läsaren

Det här är en väldigt fin bok, i behändigt format med stiliga marginaljusteringar. Dialoger, verklighet och fiktion vävs ihop och ger ett sagolikt glimmer över den annars gudsförgätna byn Icamole.

Remigio hittar en dag en död flicka i sin brunn och hans far Lucio råder honom att begrava henne under avokadoträdet. Lucio är bibliotekarie, han väljer att se verkligheten efter sina böcker och kräver även att böckerna ska vara värdiga återspeglingar av verkligheten, de får inte innehålla några omsvep eller försköningar, inga språkliga lögner och klichéer, karaktärerna ska vara trovärdiga men får inte vara mesiga.


”En specialist berättade hur man sorterar böcker efter ämne, utgivningsår, författarens nationalitet samt andra faktorer och sedan förser dem med olika nummer och bokstäver. Han nämnde inte ett ord om att skilja de bra böckerna från de dåliga utan menade istället att den huvudsakliga klassificeringen byggde på om boken var skönlitterär eller icke-skönlitterär.”


I biblioteket som utgör nedervåningen av hans hus har Lucio lämnat ett rum åt kackerlackorna, dit in slänger han böckerna som han inte anser vara bra nog för att förtjäna att läsas, vilket i ärlighetens namn är de flesta. De som klarar sig ställs upp i bokhyllan, självfallet sorterade efter hur bra de är, för byns invånare att låna. Men biblioteket har aldrig några besökare och den enda som läser böckerna är Lucio själv, man har slutat leverera nya böcker till biblioteket och han får inte längre någon lön för arbetet.


Lucio fantiserar om att bli ensam kvar i byn med sina böcker medan de andra tvingas flytta därifrån för att klara sig. Det har inte regnat på över ett år och skulle de regelbundna vattenleveranserna upphöra blir byborna tvungna att överge sina hem och söka sig till någon av grannstäderna.


Polisen börjar så småningom förhöra invånarna om den saknade flickan och Remigio oroar sig för att spåren ska leda till honom. Men Lucio finner hela tiden förklaringar till det som händer och låter böckerna visa att det inte kunde ha gått på något annat vis. Han är en väldigt stolt människa vars klara syn på vad som utgör en bra historia är väldigt uppfriskande och håller en på gott humör medan man läser.


Boken är skriven med ett underbart, och väldigt enkelt, språk och karaktärerna bjuder på många intressanta insikter, både roliga och tragiska. Jag har läst den långsamt då jag inte velat att den ska slut och ser nu fram emot Toscanas besök på bokmässan.

1 kommentar :

  1. OJ. Det här lät verkligen som en bok för mig! Tack för tipset! Hoppas jag kommer ihåg den sedan när jag har tid tid att läsa annat igen efter att kursen är färdig :)

    SvaraRadera