Danny Wattin: Ursäkta, men din själ dog nyss

Danny Wattin undersöker här ämnet kring den reproduktionsteknologiska forskningen som har börjat bli en allt mer växande industri. Redan idag är det möjligt att köpa ägg och spermier utrustade med ”bättre gener” och man kan betala för en surrogatmamma som genomgår graviditeten åt en. Men vad får kommersialiseringen av arvsanlag för konsekvenser?

Vi möts i boken av en dystopi där samhället är indelat i tre läge; Stadskärnan med dess omkringliggande förorter, Reservatet och Gettot. I staden lever endast de förbättrade, perfekta och symmetriska människorna. Medan de oförbättrade tvingas leva innanför reservatets stängsel, för att de inte ska kunna utgöra något hot mot samhället. Det är allmänt känt att de oförbättrade är smittobärande och kriminella...för att inte tala om avskyvärt fula.

Den tredje sortens människor utgörs av mutanterna. Dessa är resultaten av tidigare experiment som utförts för att utveckla nya förbättrade genkombinationer. Främst undersökte man vilka djuregenskaper man kunde utvinna och applicera på människor, men forskningen gav inte tillräckligt bra resultat för att det skulle vara värt omkostnaderna. Anläggningen lades ner och försökskaninerna skickades till Gettot där de nu får överleva bäst de kan.

I berättelsen får vi följa Benjamin Bonkenstein som bara är halvförbättrad, och därmed inte passar in i något av lägrena. Han är döpt efter sin far, Albert Einstein, och har ett utseende som minst sagt skär sig mot alla Angelinor och Maradonor som han går i skola med.

I skolan går undervisning först och främst ut på att lära eleverna hur de ska göra för att får den bästa avkomman. Detta är viktigt eftersom bara de bästa barnen kommer att få chansen att föra sina gener vidare. Självfallet förstör kvinnorna inte längre sina kroppar med barnafödande utan det anställer man de hedniska ofulländade till.

Benjamins framtid här ser inte särskilt ljus ut. Det är ingen som vill anställa, eller praktisera fortplantningsövningar med, någon som inte är helt fulländad. Istället hänger han i utkanten av Gettot där han umgås med de människor som liksom han själv saknar en plats i samhället. Här hittar vi bland annat vännerna Fruity, som ryktas ha fått delar av sin genetiska kod ifrån en kamelont, och Bigbird , som livnärar sig på att utföra tjänster och smuggla varor mellan Reservatet och samhället utanför.

Jag upplever nästan alltid framtidsdystopier som monotona och mer eller mindre själlösa. Det är väl förvisso lite av poängen med dem, men det skapar en genre som det är svår att tillföra något nytt till. Även om historierna skiljer sig åt så upplever jag tonen och atmosfären som förmedlas som densamma, vilket gör att det lätt blir enformigt och...lite tröttsamt.

Jag tycker ändå att det här är lyckad bok. Handlingen i sig fångar inte mitt intresse på riktigt förens i de sista kapitlen, men språket är fräscht och uppmuntrar en att läsa vidare. Och mutanterna kan jag verkligen sakna nu när boken tagit slut (de gjorde hela berättelsen för mig :)).

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar