Stephen Fry: Lögnaren


Lögnaren är en underskönt engelsk roman och onekligen väldigt klipsk! Dess grabbighet distanserar mig under läsningens första halva och hindrar mig från att uppslukas av historien, men dess språk är i högsta grad attraherande. Boken innehåller även en härlig andel nya och svåra ord, som jag ska slå upp den dagen jag har inskaffat en ordbok. Humorn kan inte förklaras som annat än något knäpp, offbeat, med en sådan där enkel självklarhet som intelligenta skämt besitter när de är som bäst.

Boken får sin utgångspunkt i ett mord som till att börja med ter sig mer eller mindre slumpartat, men som bevittnas utav våran huvudkaraktär Adrian Healey. Berättelsen hoppar därefter tillbaka i tiden och börjar om med Adrians skolgång, från den privata pojkskolan till uppföljande Collegestudier. Narratologin är organiserad lite hit och dit, här och där och in och ut i en allt annan än linjär tidslinje, men med enskilda gemensamma händelser som återkommer i dialogerna och hjälper till med att sammanfoga bitarna på rätt plats…och lämnar efter sig en väldigt skeptisk läsare utan någon egentlig uppfattning om vad som är sant eller falskt. Sanningen får istället försöka utläsas utifrån de övriga karaktärerna (…vilket även detta visar sig vara något av en felsatsning).

Tiden på pojkskolan är oerhört välbeskriven, språkmässigt är det här min favoritdel av boken, här lämnas pojkarna för att själva upptäcka sina nya sexuella lustar, förälskelser och upproriskhet. Adrian är väldigt begåvad och påläst kring det som intresserar honom…vilket inte nödvändigtvis hör ihop med det som skolan vill att han ska lägga ner sina studier på. Han är duktig på att hitta på historier och förleder och narras när som det är bekvämt, för att dra åt sig uppmärksamhet eller för att frambringa avledningsmanövrar. I större delen av sin uppväxt lever han i övertygelsen att människorna i hans omgivning endast är spelpjäser, skuggfigurer. Han antar olika roller för att provocera sin omgivning och lever efter sina egna regler i tron om att han är den enda som verkligen existerar på riktigt och att omvärlden är en förljugenhet som gaddar ihop sig bakom ryggen på honom (Jag är säker på att det finns ett ord för detta men jag kan omöjligt komma på vad).

Berättartekniken är egentligen helt galet, stiligt, absurd och jag vet inte riktigt hur den ska beskrivas. Från början har vi en sluten berättelse om Adrians tid på internatet, om en pojke som till en början inte verkar så mycket mer förvirrad eller förljugen än någon annan. Så långt är allt under kontroll. Berättelsen kommer så småningom att anta skepnaden av något som liknar ett stereogram (eller i alla fall dess litterära motsvarighet om det finns någon sådan), där man först inte ser mer än just den punkten man fokuserar på... men rätt som det är så visar sig den bakomliggande bilden och dess genialitet. Tills man blinkar och åter förlorar uppfattningen om vad som egentligen händer och vad som är sant. Så här i efterhand kan jag inte annat än känna mig lite paff och ja, helt klart lurad, men såklart inte på läsningen vilken var en ren fröjd.

Tack för rekommendationen Mattias, kom gärna med fler =)

1 kommentar :

  1. Det låter precis så som jag skulle kunna tänka mig att en bok av Stephen Fry är, vilket är ett väldigt bra betyg eftersom jag älskar Fry. Tack för tipset, jag ska försöka snoka rätt på en kopia jag också.

    SvaraRadera