Interworld

av Neil Gaiman and Michael Reaves

Joey Harker är en mer eller mindre vanlig tonåring, även om han med intressen för tv-serier som Twilight Zone och Star Trek (Inte för att uppmärksamma oss läsare på Michael Reaves, I’m sure) framkommer som något nördigare än sina övriga klasskamrater. Joey har ett exceptionellt dåligt lokalsinne och har till och med problem med att hitta i sitt eget hus. Vilket han istället, vilket det snart kommer att visa sig, kompenserar med sin förmåga att ta sig fram i the In-between. En dag råkar han nämligen gå vilse och vandrar in till en parallell dimension, väldigt lik sin egen. Hans vandring mellan dimensionerna drar åt sig uppmärksamheten från gruppen Hex i Nowhere-at-all…


…err, jag gissar att det här kommer att kräva en närmare förklaring…


Boken är en form av kvantfysikalisk science-fiction. Universum består utav oändligt många världar och the Altiverse i sin tur är den del som innehåller alla möjliga jordar. Varje gång en människa fattar ett större, avgörande, beslut som kommer att påverka hur dennes framtid ser ut förgrenar sig världen i flera riktningar, en för varje alternativ utgång. The Altiverse beskrivs som bågformad; i ena änden har vi världar som styrs av gruppen HEX, och som följer under magins lager och i den andra änden har vi Binary, där vetenskapen styr. Dessa möts i mitten på bågen där de båda verkar under samma inflytande. En ständig maktkamp pågår mellan de båda, i försök att få enväldig kontroll över fler dimensioner. Det är här the Interworld kommer in, verksamhetens uppgift ligger i att återupphålla balansen och se till så att ingen få övertaget över den andra.

Hex och Binary tar sig fram mellan världarna via rymderna the Nowhere-at-all respektive the Static, motsvarande hyperspace. Deras framfart är beroende utav det bränsle de utvinner ur Vandrare, som de får tag på genom att lösa upp dessa till sina absoluta essens, vilket sedan används för att driva deras skepp. Då Joey vandrade in i the In-between (en rymd skapad av mörkmateria och som ger en känslan av att befinna sig i en mandelbrot, omgiven av möbiusband och Kleinflaskor…på ett ungefär) , en rymd mellan världarna vilken endast Vandrare och de multidimensionella livsformer som lever där har tillträde till, lägger Hex märke tills hans närvaro. En alternativ version av honom själv, Jay, räddar honom ur deras grepp och hjälper honom att hitta till Interworld, vilka Joey så småningom kommer att ansluta för att hjälpa dem med sin uppgift.


Berättelsen påbörjades redan 1995 och var ursprungligen menad att bli filmatiserad, men tevebolagen visade sig dock inte vara lika entusiastiska över idén som författarna. Därav kom det hela att läggas på hyllan ett par år innan man bestämde sig för att istället publicera materialet som bok, 2007.


Allra helst hade jag tagit del av berättelsen i serieform. Boken är givetvis fantastisk men den känns samtidigt ofullständig. Jag vill ha flera episoder, vilka även låter oss få konfontreras med Binary och besöka flera utav de alternativa världarna. Boken tar bara upp en så liten del. Uppföljare tack! I övrigt så ja, jag älskade den, även om den kanske inte innehåller den magi Gaimans berättelser annars är kända för. Men det är som sagt ingen fantasy...i alla fall inte i den formen vi är vana vid. Jag gillar att där fortfarande skrivs bra science fiction som riktar sig till yngre läsare och att fantasylitteraturen inte kommit att ta över... helt.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar