Agnes Grey

Rätt i tiden publicerade Norstedts förlag den här månaden Agnes Grey i svensk översättning, rätt då det samtidigt är månadens bok i utmaningen klassiska kvinnor. Agnes Grey utkom 1847 och är Anne Brontës första roman. Efter att tidigare ha skapat en diktsamling tillsammans med sina båda systrar Emily och Charlotte, under pseudonymen Currer, Ellis och Acton Bell. Boken följs upp året efter av hennes andra och sista verk Främlingen på Wildfell Hall.

Agnes Grey’s liv är i boken nära förbundet med Anne Brontës egna. Till exempel så växte båda två upp på en prästgård och gav sig ut i världen som guvernanter för att förtjäna sina egna uppehällen. Båda hamnar hos ogina familjer med bortskämda, odisciplinerade, ungar som försvårar tillvaron. Berättelsens dagboksformat förstärker känslan av en självbiografi och emellanåt är det väldigt lätt att glömma bort att det inte är Anne Brontë själv läsaren följer.


Agnes Grey växte som ovan nämnt upp på en prästgård, modern härstammade från en rikemanna familj men då hon gift sig utan föräldrarnas godkännande förlorade hon även deras tillgångar. Agnes far var alltid något dyster över att han ha berövat sin fru de bekvämligheter hon fått ge upp för hans skull. Som yngsta barnet blir Agnes snart rastlös över att inte vara till nytta i hushållet och lyckas till slut övertala modern om att låta henne söka efter en tjänst som guvernant. Platsen som ges henne är inte alls vad hon förväntat sig, istället för en godhjärtad och varm familj möts hon av kyliga föräldrar som gör det omöjligt för henne att undervisa de ouppfostrade bråkstakarna till barn. Inte heller hennes andra anställning besvarar hennes förhoppningar. Den bortskämda skaran barn till trots är det här hon blir kvar, utan möjlighet att få användning av sina begåvningar blir hon snart uttråkad men lyckas ändå få tiden att gå.


Dagboksenligt blir sidorna utan händelser gärna utdragna och långtråkiga, här ryms beskrivningarna över hennes position och personerna hon lever med. Främst är det Agnes inre som skildras och läsaren får ta del av hennes tankegångar och moraliska förpliktelser mot sig själv. Även om handlingen även i fortsättningen är skriven efter Agnes huvud ökar tempot efter hand som sidorna blir händelserikare och berättelser går från självbiografi till den mer klassiska romantiska romanen som jag väntat mig efter att ha läst hennes systrars böcker.


Jag kunde inte låta bli att ledsna en bit in i boken där inget hände och miljöombytena var i stort sett obefintliga. Jag tyckte heller inte om att bli avbruten i mitt läsande, om så av berättaren själv. Men boken växte snabbt efterhand som Agnes blev bättre till mods och jag lärde mig att acceptera de elaka karaktärerna som hon omgavs utav. När den väl var slut var det inte utan en viss saknad efter ytterliggare hundra-tvåhundra sidor. Den viktorianska romantiken är absolut en av mina favoritgenrer och jag ser fram emot att så småningom få börja bekanta mig med Jane Austens verk som står näst på tur.


En stor charm återfinns i författarnas egenheter, jag blev snabbt förälskad i Charlotte Brontës tendenser att avsluta varje uppradning med &c i Jane Eyre, minst lika förtjust blir jag i Anne Brontës frekventa användning av semikolon. Vilka fler författare kan noteras med ett eget signum, som de använder lite annorlundare och oftare än alla andra?

3 kommentarer :

  1. Hej! Tack för att du lämnade en kommentar hos mig så jag hittade in till dig!

    Tack för din varma kommentar om mina virkverk! Vad roligt att du gillar både virkningen och läsningen!
    Tyvärr kan jag inte sälja maskoten, då det inte är mitt eget mönster och jag vill behålla min goda kontakt med upphovskvinnan.
    Just nu har jag dessutom ont om tid för virkning, men om jag får tid längre fram kanske jag kan undersöka om jag får ha utlottning i stället...

    SvaraRadera
  2. Det tycker jag definitivt att du ska göra! :)

    SvaraRadera
  3. Jag saknade också lite kärlek i första delen av boken, det blir ju lite bättre sen. Men sen valde jag att se hela boken på ett annat sätt, mer som ett försök att skapa debatt kring guvernanternas situation. Den påminner mig lite om "The Nanny Diaries". /Therese

    SvaraRadera