Läslista 2010

The Year of the Hare, Arto Paasilinna
A Coin in Nine Hands, Yourcenar
Fata Morgana, William Kotzwinkle
The Moth Diaries, Rachel Klein
The Handmaid's Tale, Margaret Atwood
The Invention of Morel, Adolfo Bioy Casares
The Tooth Fairy, Graham Joyce
Kissing the Beehive, Jonathan Carroll
The Man Who Fell to Earth, Walter Tevis
We Have Always Lived in the Castle, Shirley Jackson
The Blind Watchmaker: Why the Evidence of Evolution Reveals a Universe without Design, Richard Dawkins (non-fiction)
Jonathan Livingston Seagull, Richard Bach
Mysteries, Knut Hamsun
Too Loud a Solitude, Bohumil Hrabal
Senselessness, Horacio Castellanos Moya
The Baron in the Trees, Italo Calvino
In the Country of Last Things, Paul Auster
Life: A User's Manual, Georges Perec

2009 -titlar

Lästa böcker 2009
A Girl's Guide to Vampires, Katie MacAlister
Agnes Grey, Anne Brontë
Bergdorfblondiner, Plum Sykes
Bibliotekskatten Dewey, Vicki Myron
Blandat blod, Katarina Mazetti
Bläckhjärta, Cornelia Funke
Bookends, Jane Green
Brott och straff, Fjodor Dostojevskij
Candide, Voltaire
Cranford, Elizabeth Gaskell
Darling Jim, Christian Mørk
De modlösa, John Lapidus
Den döda älskarinnan, Théophile Gautier
Den sista läsaren, David Toscana
Den unge Werthers lidanden, J.W. von Goethe
Don't talk back to your vampire, Michele Bardsley
Dracula , Bram Stoker
Drottningens juvelsmycke, C.J.L. Almqvist
En dag i Ivan Denisovitjs liv, Aleksandr Solzjenitsyn
En historia om läsning , Alberto Manguel
En svag doft av död , Guillermo Arriaga
Fumlig, Jeffrey Brown
Fyr , Magnus Dahlström
Frankenstein, Mary W Shelley
Frankenstein's Bride, Hilary Bailey
Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Jonas Jonasson
I en annan del av Bromma, Martina Haag
I'm the Vampire, That's Why, Michele Bardsley
Interworld, Neil Gaiman and Michael Reaves
Isis - A tale of the Supernatural , Douglas Clegg
Jane Eyre, Charlotte Brontë
Jonathan Strange & Mr Norrell, Susanna Clarke
Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande, Xiaolu Guo
Kärlek, Hur fan gör man?, Bob Hansson
Lögnaren, Stephen Fry
mitt första liv, Bodil Malmsten
Mor gifter sig, Moa Martinsson
Mörkrädd, Anderas Roman
Nattvakt, Kit Whitfield
Norse Code, Greg van Eekhout
Norwegian Wood, Haruki Murakami
Om konsten att läsa och skriva, Olof Lagercrantz
Oönskad, Gemma Malley
Passageraren, Steffen Jacobsen
Rosen på Tistelön, Emilie Flygare-Carlén
Skuggbiblioteket, Mikkel Birkegaard
So Yesterday, Scott Westerfeld
Spiralerna d. 1 , Junji Ito
Spiral Hunt, Margaret Ronald
Sugar Cookie Murder, Joanne Fluke
Supernova, Marika King
The 13 Clocks , James Thurber
The Bride of Frankenstein: Pandora's Bride, Elizabeth Hand
The End of Mr Y, Scarlett Thomas
Tre sekunder, Roslund & Hellström
Tåbb med manifestet, Lars Ahlin
UDDA, Sara Lövestam
Undead and Unwed, Mary Janice Davidson
Underbar och älskad av alla, Martina Haag
Ursäkta, men din själ dog nyss, Danny Wattin
Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?, Christer Hermansson
är det någon där?, Marian Keyes

Joanne Fluke: Sugar Cookie Murder

Det kändes ofrånkomligt att läsa åtminstone en bok med jultema under december. Då julfirandet är så starkt associerat med mat passade jag på att slå två flugor i en smäll och samtidigt prova en ny genre, cook book mysteries. Jag avskyr deckare ungefär lika mycket som jag ogillar att laga mat, vilket kändes som ett bra utgångsläge...


Faktum är att jag gillade den här, den var precis vad jag kände för att läsa just nu. Hur otroligt banal och fånig den än är, förmodligen tack vare, så är boken riktigt ( oavsiktligt) underhållande och sällskaplig.


I samband med den årliga julbuffen ska recepten till Hannahs kommande receptsamling Lake Eden Holiday Buffet Cookbook testas. Sugar Cookie Murder inledes med middagspreparationer, julpyntning och matlagning. På aftonen är alla glada, minglar och äter, tills en av gästerna hittas mördad… mordvapnet är en tårtspade. Ingen får lämna byggnaden och mördaren är en ibland dem.


Boken är den 6:e i Hannah Swensen Mystery –serien, men en tunnare och fristående bok skriven som julnummer. Historien är mer utav en inledande novell inför den efterföljande receptsamlingen som utgör bokens andra hälft. Där finns alla maträtter som omnämnts med, kommenterade av karaktärerna själva.


Jag kommer med all säkerhet aldrig att laga något av dessa recept, men de låter i alla fall otroligt goda när karaktärerna pratar om dem förbigåendes. Omkring 60 recept med allt från förrätter till efterrätter och side orders. Och visst bidrar berättelsen med en stark julkänsla, om än en väldigt Amerikansk sådan, med mycket snö och skvallrande hemmafruar.

Bob Hansson: Kärlek, Hur fan gör man?

Kärlek, hur fan gör man? Som jag fick utav min bokvän i julklappsutbytet, var ett givet val av bok till mig. Det insåg jag direkt när jag tjuvbörjat på de härliga ordförklaringarna bak i boken. Främst känslor, men även andra relaterade ord beskrivs. Ilska, lycka, meditation, ego...

Mitt ego är en lurig jävel. Sminkad bakom verbal ödmjukhet väser det fram sin självcentrering. Min medvetenhet om egot kan mitt ego använda för att låtsas att det inte längre finns. Men den finns. Den jäveln.

I boken talar Bob Hansson om kärlek och relationer, känslor och konflikter, med ett antal olika individer som påstås ha hittat svaret. Jag tyckte mycket om att läsa intervjuerna med KG Hammar, Jakob Samuel m.fl. men insiktsnivån i boken är svajig och jag hade egentligen velat se ett mer tillspetsat val av deltagare.

Det är härligt och mysigt att få ta del av de personer som ger enkla svar och berättar om sina förhållanden utifrån sig själva och sina erfarenheter …men jag fräser lite åt de andra som snarare verkar försöka tillhandahålla stiliserade relationsmallar, utan trovärdighet.

Oavsett vad svaren blir så ger Bob Hanssons frågor och egna reflektioner stor behållning, och bjuder på en uppskattad läsning. Oförskämt nog hoppade jag över diktkapitlet, men kompenserade det hela med att läsa ordförklaringen två gånger, och det bästa delarna kommer jag att återkomma till flera.

Tack igen vännen, jag är glad att du hittade den här åt mig!

James Thurber: The 13 Clocks

Once upon a time, in a gloomy castle on a lonely hill, where there were thirteen clocks that wouldn’t go, there lived a cold, aggressive Duke, and his niece, the Princess Saralinda. She was warm in every wind and weather, but he was cold. His hands were as cold as his smile, and almost as cold as his heart. He wore gloves when he was asleep, and he wore gloves when he was awake, which made it difficult for him to pick up pins or coins or the kernels of nuts, or to tear the wings from nightingales.


På slottet har alla klockorna stannat, frusit fast av den kyla som råder. Varje dag emottar hertigen friare som ber om prinsessans hand och ger dem omöjliga uppgifter att fullfölja. Zorn kommer klädd i trasor som en trubadur och sjunger narrvisor på stadens gator. Han blir dömd till avrättning men får hjälp av Golux med att lura hertigen, och istället tar han på sig ett av hertigens ökända uppdrag att utföra. Golux är den enda av sitt slag, hans moder en medioker häxa och far en vimsig trollkarl.


“Half the places I have been to, never were. I make things up. Half the things I say cannot be found. When I was young I told a tale of buried gold, and men from leagues around dug in the woods. I dug myself.”


“But why?”


“I thought the tale of the treasure might be true.”


“You said you made it up.”


“I know I did, but then I didn’t know I had. I forget things, too.”


Uppdraget Zorn får blir att samla ihop 1000 juveler inom nio och nittio timmar, och att få de 13 klockorna i slottet att slå fem. Misslyckas han blir han mat åt Todal som gleeps och ser ut som en blob of glup. Men Golux säger sig känna till en jungfru som bor på ön och gråter juveler i stället för tårar, som kan rädda dem.


“I hope that she’s alive and sad,” said Zorn.


“I feel that she has died,” the Golux sighed.


I förordet skriver Neil Gaiman att det är “probably the best book in the world”. Där vet jag inte om jag håller med, men den är bra! Ifall jag läst den som liten hade jag säkerligen varit såld rätt snart. Den leker med gamla sago-klichéer, hittar på nya tillägg efterhand, och har en hel del riktigt härliga rim i sig. En lättare bok både i text och innehåll, inte otäck som Coraline och Thief of Always &c, men fortfarande med mörkare undertoner. Upplagan jag läst är en del av New York Review Children’s Collection. En serie nytryckta barnsagor som jag är sugen på att samla på mig fler utav, alla med fina och lockande omslag.

Magnus Dahlström: Fyr

En fyr håller på att byggas ute på en öde ö i havet. Karl som vi följer, ingenjören, är lika hård, kargad och stenig som landskapet runt omkring. Sammanbiten och saknar tilltro och tillförlit till andras förmågor. Genom boken följer läsaren tätt i hans fotspår och det indirekta tal som vittnar om hans frustrationer, sexuella laddning och oro, förvrider miljön runt omkring. Fragmentariska tankegångar


–avbrott


upprepningar


fanaticism-


Problem på byggnadsplatsen uppstår redan från start. Oförklarliga materialförluster och bortfall som fördröjer arbetet. Anklagelser om sabotage cirkulerar. Misstankar om att de inte är ensamma på ön. Att ön blivit för liten och befolkningen där trängd och planerar ett anfall.


Bilden som återges överstämmer inte nödvändigtvis med verkligheten. Det kusliga i berättelsen slår till som starkast efteråt, när man börjar reflektera över situationerna och vad som egentligen utspelat sig på ön. Samtidigt som berättelsen är obehaglig att läsa blir den bara läskigare och bättre för varje gång man tänker tillbaka på den och de scener och dialoger som utspelat sig. Som gjord för omläsning. Jag gillade den här skarpt, resterande böcker av Dahlström läggs till på önskelistan. Vilken är hans bästa?

Bodil Malmsten: mitt första liv

Jag vill gärna tro att författare skriver självbiografier på läsarnas förfrågan. Inte enbart utifrån eget självintresse utan för att där finns en historia att berätta och läsare som vill läsa den. Men om så vore fallet skulle det inte finnas några skäl för att så kontinuerligt försvara varje händelse och tanke som här görs. Problemet är framförallt att jag aldrig har läst något om eller med Bodil Malmsten tidigare, så det här var så gott som kört innan jag ens började eftersom boken kräver ett redan existerande intresse.

mitt första liv behandlar Bodils barndom och den senare flytten in till storstan, inte nödvändigtvis som den var men så som den finns kvar. Till en början blev jag förvånad över hur vettig boken trots allt tedde sig, i de inledande historierna om hennes far- och morföräldrar och uppväxten uppe i Norrland. Men snart är den där ändå. Där självskrifter alltid tycks hamna, i jämmer och med detaljer som är orelevanta för den som inte är berörd. Den associativa berättarstilen som med sina cirkelrörelser ersätter handlingen och gör att boken aldrig kommer någonstans. I kombination med en uppretande övertydlighet.

Få saker är så provocerande som självbiografier med sina självproklamationer och generaliseringar. Ingenstans lyckas berättelsen övertyga mig om att den är intressant nog att berättas, ingen motivering till varför jag ska läsa om detta martyrskapande.Om syftet med boken nu är enskilt och privat varför ens publicera den till allmänheten.

Läsaren får aldrig reda på orsaken till det som händer och handlingen är fylld av luckor. Bokens värde, om något, ligger i de stunder där hon beskriver andra. De intressanta människorna är figurerna som hamnar i skuggan. Systern, fosterföräldrarna m.fl.

Ett + för snabblästhet

Innan stavningsreformen

Ikväll ska temat självbiografier diskuteras i littvet-kursen och jag sitter just nu och läser igenom föreläsningen till momentet. Ett av verken som behandlas är Agneta Horns självskrift från 1600-talet, med den fullständiga titeln:
Beskrifningh 
öfwer 
min 
älända
 och
 mÿket
 wederwärtiga
 wandringestidh
 samt 
alla
 mina 
mÿket
 stora 
olÿker
 och 
hiärtans
hårda
 sårger
 och
 wederwärtighet, 
som
 migh 
ther
 wnder
 hopetals 
har
 mött
 altifrån 
min
 första
 barndom,
 och
 huru 
gudh 
altidh
 har
 hulpit 
migh 
mädh 
et
 gåt
 tålamodh
 igönomgå 
alla
 mina
 wederwärtighet.

Följande citat tas upp kring textens språkbruk:
"När hon öppnade de vackra läpparna kunde ett språk från pigkammaren strömma fram, en obändigt levande svenska, kryddad med ordspråk, svordomar och plumpheter. Till all lycka skrev hon som hon talade och blev därmed en av våra stora författare" -Sven Delblanc

Och så skriver vår lärarinna att:
"Stavskicket är personligt och inkonsekvent, men detta har inte med bristande utbildning att göra, utan beror på att svensk kultur vid denna tid fortfarande var huvudsakligen retorisk-muntlig och att stavningsreglerna för skrift därför var högst ofullständiga. "

Jag och @nollpunkt twittrades även vid kring tidens ibland något egenartade stavning igår.

Har inte språket idag blivit något tråkigt i all sin korrekthet? Jag kan tycka att det är uppfriskande att få läsa texter med en mer personlig stavning och ogrammatiskhet emellanåt.

Är det verkligen så viktigt att alla skriver likadant? Jag vill mena att Agneta Horns boktitel är rätt charmig. Borde vi inte kunna ha i alla fall två-tre stavningsförslag på varje ord... och bokstav?

Jonas Jonasson: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

”Vår världsbild är en skepparhistoria” påstås det att Rabelais ska ha sagt, och uttrycket får här sin innebörd när vi tar del av Allan Karlssons resa genom 1900-talet. Med en viss Candide– optimism lever Allan ett minst sagt upplevelserikt liv och han har nu hunnit fylla jämnt 100 år.

Pompa och stått är inget som lockar Allan, som inte ser någon anledning till att förstora upp saker och ting i onödan. För att slippa spektaklet kliver han istället ut genom fönstret och rymmer iväg ifrån sitt eget födelsedagskalas.

Därifrån får händelserna ha sin gilla gång, så som de alltid har i Allans liv. I boken får vi följa hans resa på flykt från polis och socialarbetare… när saker tillåts ske oförhappandes och utan närmare eftertanke vet man aldrig vad som händer härnäst. Redan på resecentrum råkar han få med sig en väska, som inte är hans egen och vars innehåll kommer att påverka de kommande sidorna.

Handlingen delger även vart Allans avslappnade perspektiv på tillvaron har fört honom under åren som gått och vilka personer han lärt känna på vägen.

En fantastiskt underhållande roman! Många sidor rent nöje som bjuder på det mesta. Satir, allmänbildning, livsåskådningar och en väldigt träffsäker humor. Jag kan inte föreställa mig någon som inte tycker om den här. Det är en bok jag kommer att försöka smuggla in i folks bokhyllor när helst jag får chansen.

World tales of the Moon

Jag har nämnt att jag inte gillar ljudböcker. Däremot så är jag ett hängivet fan till högläsning....skillnaden är stor :)

På webbplatsen MyMoon finns det vackra sagor om månen att lyssna på, och att läsa. Så ta dig ner på jorden, bara ett par steg ovanför marknivå, och klicka på World Tales of the Moon. Här hittar du sagan om The Rabbit in the Moon från Mexico, Drummer on the Moon från Elfenbenskusten och fler därtill. Kanske har du till och med en egen saga som du vill bidra med? Lyssna och mys i vinterkylan under stjärnhimmelen.. i väntan på att julen ska komma.

Junji Ito: Uzumaki-Spiralerna d. 1

I bokens början har den lilla byn Kurôzu precis drabbats av en förbannelse. Spiralerna som förekommer i naturen verkar ha fått ett eget medvetande och hemsöker invånarna. Första offret för dess kraft är Shuichis pappa som maniskt samlar på sig alla spiralformationer han hittar, snäckskal, fjädrar, klätterväxter &c, i strävan efter att få ta del av deras hemlighet. Finns där inga virvlar skapar han dem själv och till slut tas han över, ögonen börjar snurra runt åt olika håll i spiralformationer och hans förstånd går förlorat.

Varje kapitel är en egen berättelse som skildrar hur invånarna och stämningen förändras. Karaktärerna Kirie och hennes pojkvän Schuichi iakttar rådvilligt hur tillståndet i byn bli allt mer kritiskt. Bilderna ger en skön närvarokänsla och historierna är konsisa, väldigt behagligt tempo som drar in en och sprider rysningar genom kroppen. Fantastiskt dejlig skräck-manga med en viss sago-aktig ton emellanåt. Innehållande den där asiatiska och ovissa mystiken som kan få vad som helst att verka skrämmande och otäckt.

Jag har varit nyfiken på att se filmen tidigare, men vill inte spoliera den här läsningen. Galago ger ut 2 :a delen på svenska i vår, olidligt långt tills dess men något att se fram emot!

Greg van Eekhout: Norse Code

När berättelsen tar vid har valkyriorna precis startat genome-projektet NorseCODE. Det är helt enkelt inte lika många tappra krigare som dör på slagfältet länge och rekryteringarna går långsamt. Istället söker man nu upp de personer som bär på Odens gener och utmanar dem på duell, de som dör tappert blir värvade till armen av einhärjar, och de andra..ja de får helt enkelt haka på vandringståget av döda till Hels rike.


Mist och hennes syster Lilly sköts ihjäl under en skottlossning. Mist blev valkyria, Lilly hamnade i Helheim. Mist är inget vidare förtjust i organisationens nya rekryteringsmetoder utan bestämmer sig för att trotsa order och istället bege sig ut för att hämta tillbaka sin syster från dödsriket. Den enda som lyckats ta sig in levande i Helheim, och även lyckats ta sig ut därifrån i samma skick, är asaguden Hermod. Han må ha misslyckats i sitt försök men med honom borde hon ha en större chans än ingen.


Hermod har aldrig gillat det här med ödet och inte heller vill han vara en del av de interna familjefejderna. Efter sitt misslyckade försök med att hämta tillbaka Baldr och Höd från dödsriket har han strövat omkring planlöst på Midgårds gator. Den här gången råkar han dock släppa lös alla Fenrisulvens valpar (varav en är förutbestämd att sluka månen i samband med Ragnarök) och då han inte vill bidra ytterligare till jordens undergång bestämmer han sig återigen för att försöka bevisa att spådomar går att ändra på.


Historiens behållning ligger helt och hållet i den nordiska mytologin. Det finns många roliga detaljer för den som är bekant med asatron sedan tidigare. Inga större kunskaper krävs dock då författaren väldigt skickligt förklarar karaktärernas plats och roll i historien efterhand som de dyker upp.


Det är inte den gladlynta och lättsinta tappningen av asatron som återges. Utan en där Thor dräper jättar på sport och dekorar hemmet med deras hudar. Fälten utanför Valhall kantas av dräpta krigare, med slavar som går runt och samlar ihop deras kringströdda kroppsdelar. De döda i Helheim riskerar lemlästning och ett öde som murbruk i helvetesporten resten av evigheten om de missköter sig (ett av flera potentiella öden, det finns även en viss överhängande risk att bli sliten i stycken av Garm och få tillbringa resten av sitt numer döda liv i kringströdda småbitar, som mat åt draugr eller som torterad slav ombord på Nagelfar, bl.a.). Asagudarna smider var och en på sina egna planer och har inget emot att gå bakom ryggen på och förråda varandra. Ta Frigg till exempel, inte ”glömde" hon bort tisteln för att sen ”råka” berätta det för Loke, av en ren pur olyckshändelse?


Jag gillar välarbetade kontrafaktiska historier, fantasy och mytologi och jag njuter av händelserna som äger rum i bakgrunden … men jag tror jag blivit bortskämd med de härliga historierna och mystiken i skräcklitteraturkursen, för jag kan inte låta bli att tycka att huvudrollskaraktärerna här håller tillbaka berättelsen med sin tama mesighet. Bokens bitvis detaljerade beskrivningar och kaotiska stridigheter i kombination med de sen så ytliga karaktärerna avger ett ojämnt intryck. Synd, för de bra delarna är annars väldigt bra.

Douglas Clegg: Isis - A tale of the Supernatural

Sagan om Isis Villier som tidigt tvingas flytta in till farfaderns hus där hon växer upp ensam och isolerad, tillsammans med sin sjuka mor och båda äldre tvillingbröder. Brodern Harvey blir hennes livskamrat och tillsammans kallar de varandra för Isis och Osiris medan de går på äventyr i huset om dagarna. Upptäcktsfärderna leder dem till det stora biblioteket, som visar sig innehålla en större mängd ockulta böcker, med dolda kunskaper.


"There had been a legend, once, of a Maiden of Sorrow, who had traveled deep in the earth to the Isle of Apples to find her lover who had died a terrible death in a distant battle. When she had returned, she brought him with her and held his hand as they emerged from the winding caves into the sunlight. But when others saw the couple, they cried out in terror--for her lover's eyes were black as pitch, and he had no mouth upon his face, just a seal of flesh as if he had not formed completely upon his journey back to the land of the living. The villagers knew he was not meant to be among them, yet the Maiden would not allow him to return to the earth. The legend went that the Maiden lived with him there at the edge of the sea, but he could not speak, nor did his eyes return to life, nor could anyone look him in the eyes, lest they be driven mad from seeing the Otherworld reflected in his glance."


Huset ligger nära havet. Jämte en begravningsplats med ruiner, efter ett gammalt mausoleum, som leder ner till de underjordiska gravkamrarna. Trädgårdsmästaren Marsh berättar många historier om viloplatsen och varnar varje gång barnen för att störa dem som gått över till den andra sidan, men efter olycksaliga ödesnycker och stora sorger kan Isis inte låta bli.


I boken lär sig Isis kommunicera med de döda, vilket leder fram till författarens serie Harrow House där hon växt upp till ett orakel.


Väldigt mysig läsning med en berättelse som snabbt griper tag i en och dröjer sig kvar även efter sista sidan. Sådär uppslukande som nästan bara kortberättelser blir, när man får chansen att läsa hela historien utan avbrott. Vackra illustrationer av Glenn Chadbourne bidrar till atmosfären.


Johanna Wistrand twittrade om dessa för ett tag sedan vilket fick mig att läsa boken, utan att ha läst något av Douglas Clegg tidigare. Underbar bok att läsa nu när det är mörkt hela dagen, kallt och regnigt. Stämningsskapande.

Min bokhylla

När jag väl hittar till en större lägenhet är nya, och fler, bokhyllor det jag ser fram emot mest. Den här är lika gammal som jag är, och utrymmet i den har blivit något begränsat.

Om den akustiska mikroben

"Den akustiska mikroben är ytterligt smittsam. Den lämnar det infekterade värddjuret med utandningsluften och kan under gynnsamma omständigheter smitta på avstånd upp till en kilometer om det omgivande mediet är luft. Den smittar alltså på ett avstånd många gånger längre än hittills kända mikrober. Ett visst skydd kan uppnås om den infekterade bär munskydd vilket, åtminstone på något avstånd, splittrar upp smittämnet till ett harmlöst buller." ur Calvinols resa genom världen - P.C. Jersild

Pocket&Prassel: Paket 3

Jag får börja med att be om ursäkt för att jag inte hämtat ut paketet förens idag. Hade jag vetat att avin var från min bokvän så hade jag rusat till posten istället för att sitta inne och huttra! Paketet kom således redan förra veckan, ett stort och välfyllt kuvert!

Min vän har nyligen varit i Rom visar det sig i brevet, så just nu sitter jag och försöker erinra mig vilka bloggare som varit ute och rest, och ska alldeles strax titta närmare på saken. Jag hoppas såklart resan var fantastisk på alla sätt och vis, och att det inte är allt för trist att vara hemma igen :)

Jag sörjer att det här är det sista paketet. Min bokvän har verkligen skämt bort mig de senaste månaderna och hon har lämnat mig välrustad med bra läsning som kommer att hjälpa mig stå emot den ruggiga vintern som knackar på.

I paketet fanns två spännande böcker som nu bara väntar på att läsas; Halfway to the grave: A night huntress novel av författarinnan Jeaniene Frost och The Reapers av John Connolly. Båda är författare som jag inte har läst något av tidigare, så det ser jag fram emot att få göra nu!

Prasslet bestod den här gången av mina favoriter Anthon Berg och Jelly Beans, Dragerade kaffebönor från Chokladfabriken (som doftar underbart) och en chokladkaka från Rom(!). Samt en söt reflex som jag genast lägger i jackfickan. Givetvis så har jag inte hunnit skaffat mig en än. Innan jag själv kommer på att det är reflextider så brukar vintern mer eller mindre vara över...så den här kommer att användas direkt :)

På vägen hem från biblioteket innan idag köpte jag med mig en flaska vin, för att korka upp när jag om några timmar skickat in mina laborationer i webbdesign-kursen, så ikväll blir det vardagslyx på riktigt! Chokladkakan ska jag spara tills kursens slutprojekt i nästa vecka (i alla fall så lovar jag mig själv att försöka)

Många, och flertaliga, tack och kramar!

Bram Stoker: Dracula

Jag har inte läst Stokers Dracula förens nu, när den dök upp bland kurslitteraturen. Återigen blir jag påmind om hur mycket jag gillar den viktorianska litteraturen, och det får mig att vilja ta tag i Klassiska Kvinnor utmaningen igen som jag hamnat så långt efter i (ang. 1800-talslitteratur).

Jag tycker kanske inte riktigt att dagbokstekniken, vars intimitet inledningsvis ger ett varmt emottagande, håller hela boken igenom och jag är oklar över om sidantalet känns riktigt motiverat. Men efter bokens första halva fann jag ändå att jag mer eller mindre släppt handlingen helt och bara mös av miljön, de varmhjärtliga karaktärerna, och van Helsings logiskt resonerande dialoger.

We have been blind somewhat; blind after the manner of men, since when we can look back we see what we might have seen looking forward if we had been able to see what we might have seen!

Dracula själv är förvånansvärt frånvarande i boken, istället skapas spänningen utryckt i våra hjältars reaktioner på sin omgivning och vad som sker runt omkring dem. Dessa moraliska och solidariska karaktärer med sin starka tilltro till varandra och det som är gott skapar en tydlig kontrast till det okristna hotet utifrån.

Vidare avstår jag från den sedvanliga presentationen beträffande handlingen, för visst är en sådan överflödig.


Låt böckerna beskriva ditt liv

Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

Nu har jag tittat igenom titlarna i bokyllan så här kommer mina svar på Bokbabbels frågor:

Är du man eller kvinna?

The kindly ones

Beskriv dig själv!

Fumlig

Hur mår du?

Where’s my jetpack?

Beskriv stället du bor på

So yesterday

Vart skulle du vilja resa?

Mot rymden

Beskriv din bästa vän!

Den sista läsaren

Vilken är din favoritfärg?

The crazy Iris

Hurdant väder är det just nu?

Åter till Cold Mountain

Vilken är din favoritårstid?

Blomblad för vinden

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?

Emma vem är du?

Vad betyder livet för dig?

A brief history of time

Hurdant är ditt parförhållande?

Just friends

Vad är du rädd för?

Brott och straff

Dagens aforism

Some prefer nettles

Vilket råd skulle du vilja ge?

Don't talk back to your vampire

Hur skulle du vilja dö?

Supernova

Ditt motto

The Ideals of the East

Pocket&Prassel: Paket 2

Ett paket väl värt att vänta på!

Min bokvän skrev att boken är en chansning, jag säger att den är en fullträff!
Jag har ännu inte läst Un Lun Dun som ligger i bokhyllan men jag tror till fullo att China Miéville är en författare som jag kommer att älska, ja förmodligen blir han en av mina favoriter inom kort. Boken i paketet är China Miévilles The Scar. Jag kollade upp lite info om boken och hittade taggar som Fantasy, Science fiction och Steampunk (win, win, win alltså) vilket är de bästa av världar enligt mig och jag är såld bara av att ha läst baksidestexten :)

Medföljande i paketet är en burk "Rock & Sea Salt" som kommer att användas flitigt i matlagningen, förutom att salt är kryddan above all så ser det här väldigt fint ut med sina rosa och röda saltkristaller. Och bland onyttigheterna hittar jag en chokladkaka som verkligen ser ut att vara god, Schweizisk mjölkchoklad med chokladmoussefyllning, en kombination som jag inte har testat än. Som toppingen på kakan fick jag rikligt med choklad Oreo's, ni som inte har ätit dessa har verkligen missat något, de slår allt i kakväg!

Ett varmt tack till min underbara bokvän för ett fantastiskt paket, igen! :)

Sara Lövestam: UDDA

I handlingens fokus står den eviga singeln Martin, språkforskaren Paula och den frispråkiga Lelle. Ett relationsdrama med likheter och olikheter, utveckling och prövningar. Vardagsromaner tillhör inte den genren jag helst läser (men det händer, som nu, att min nyfikenhet tar överhand och jag inte kan låta bli). Jag gillar främst Paulas språkforskning, hon och Lelle hade gärna fått snöa in sig i fler diskussioner kring studierna istället för att trassla in sig i relationshärvor.


Vad är det då som är Udda? Gemensamt för karaktärerna är deras utanförskap, att vara annorlunda. Martin som attraheras av amputerade kvinnor, Paula som fötts utan ben och Lelle som älskar kvinnor. Boken visar de inre olikheterna, personlighetskrockarna mellan Paulas tillbakahållenhet och Lelles påflugenhet, Martins osäkerhet. Sammanträffandena som för dem närmare varandra och öppenheten för varandras olikheter.


Sara Lövestam blev vinnaren i Bok-SM som anordnades på Kapitel1.se, i samarbete med Piratförlaget. En helt klart välförtjänt vinst! Udda bjuder på en värmhjärtlig miljö och är ofrånkomligt välkomponerad, innehållandes charmiga formuleringar och uttryck att skratta till.

Guillermo Arriaga: En svag doft av död

Den vackra Adela hittas mördad på ett durrafält ute på den mexikanska landsbygden. När Ramón kommer fram till kroppen tar han av sig skjortan och täcker över henne, en gest som får åskådarna att tro att hon måste ha varit hans flickvän. Ryktet om deras förhållande sprider sig snabbt. Av Adelas föräldrar får Ramón en bunt kärleksbrev som flickan har skrivit till sin älskare, som tillsammans med bybornas påstötningar börjar få honom att tro att där faktiskt kan ha funnits någonting emellan dem.

I den lilla byn har man ingen tillit till polismakten, utan man bestämmer sig för att ta saken i egna händer. En man berättar att han sett Adela i skogen med en älskare natten innan och snart har man fått en utpekad baneman. Eftersom Ramón nu anses vara den största sörjande beslutas det att det måste bli han som hämnas flickan och söker upp hennes mördare, annars kommer han inte kunna återfå sin heder igen.

Boken är lätt obehaglig, slutet är mer eller mindre givet redan från början och närmar sig obönhörligt. Det finns i själva verket personer i berättelsen som vet att mannen de jagar efter är oskyldig, men man tiger och invånarnas krav på upprättelse och strävan efter att återfå den normala ordningen prioriteras (ingen vill behöva tänka på att den verkliga mördaren kan finnas kvar där ute).

Alla karaktärerna i boken är namngivna efter verkliga personer på orten (som med sina omkring 200 invånare är väldigt liten). Byinvånarna är nära vänner till Arriaga själv och han är även gudfader till ett av barnen där. Arriaga berättade på bokmässan om hur han skänkt byn ett exemplar av boken som sedan höglästs, av den enda läskunniga flickan där, för alla byborna . Vilket jag tycker inger en väldigt fin bild av boken redan innan man börjar läsa den.

En svag doft av död har mycket gemensamt med Toscanas bok Den sista läsaren men har en mycket mörkare ton, problemen och utsattheten som i DSL främst fanns i bakgrunden, och där överskuggades av den sköna bokatmosfären, är här mer eller mindre ofrånkomliga. Men det är samtidigt en fin och mysig historia, mycket tack vare det avskalade och förtroendeingivande språket, den är väldigt morbid.

Nu har jag själv kommit att bli nyfiken på den Mexikanska författartraditionen (som diskuterades ytligt på bokmässan med bl.a. Toscana). Jag kan helt klart se en viss poäng med att vilja bibehålla traditionen, om jag kommer att läsa fler mexikanska verk är det böcker som den här jag vill ha, utan tvivel har en hel del förväntningar väckts på vilka kvalitéer böckerna bör innehålla.

Bokmässan och Guillermo Arriaga

Besöket på bokmässan var verkligen toppen. Tog det roligt i år och höll mig främst på ovanvåningen där det var betydligt mindre folk, utsikt över folkmyllret nedanför och tillgång till en balkong dit man kunde gå för att hämta frisk luft. Härligt härligt!

Höjdpunkten var Guillermo Arriaga (manusförfattaren till filmerna Babel, 21 gram och Älskade hundar) 's föreläsning om sin bok En svag doft av död (som jag ser framemot att läsa). Han berättade (cool lugnt) att boken blev till efter att han en dag påträffat en kvinna som låg död längs med vägen.

Därifrån spann han vidare på ödet och the flow of life, hur ett par sekunder eller oväntade omständigheter kan förändra ens liv…

En svag doft av död behandlar samhällets (inte nödvändigtvis just i Mexiko utan överallt) strävan efter att upprätthålla status quo oavsett vad som händer. Hur sanningen ibland kan vara farligare än lögnen. Som i boken där en oskyldig pojke hamnar i en situation där han ska hämnas en mördad flicka och där mannen som han tvingas ta hämnd på i själva verket är oskyldig till brottet.

Arriaga baserar alla sina böcker (och manus) på egna erfarenheter. Händelser han själv varit med om blir grunden och utvecklas därefter till fiktion, en historia som ännu inte har hänt men som skulle kunna hända.

Med sitt skrivande vill han visa upp det han sett i livet och lysa upp de områden som andra undviker. Han jämför det med att fånga upp ljuset med en spegel och reflektera det så att det lyser upp de mörka hörnen dit det annars inte når.

Till min stora lycka citerar han replikanten i Blade Runners sista ord;

I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate. All those moments will be lost in time... like tears in rain... Time to die.

Och tilläger att han till skillnad från Batty inte vill låta stunderna försvinna. Han vill att de ska finnas kvar, han vill göra något av dem. Arriaga är en oerhört fängslande människa, med oläslig handstil men med ett fulländat handslag. Verkligen underbar! (lite kär)

Det blev en billig mässa allt som allt, Mässpåsen, En svag doft av död

Detta får bli årets mässa för mig, nu ska jag åka ner till Blekinge ett par dagar.

Andreas Roman: Mörkrädd

När jag i ett tidigare inlägg bad jag om hjälp med att reda ut vilka böcker från höstens litteraturlista som jag borde läsa var Andreas Roman en av de författare som jag blev tipsad om, tipsarna här var Vixxtoria, Magix och Snowflake. Tack tack, det var en bra bok så nu ser jag fram emot Theorin som ni (och Linnea) också rekommenderade =)


I Mörkrädd beslutar sig David för att göra sig av med sin rädsla för mörkret en gång för alla. Sedan han flyttade hemifrån har han flytt natten med att jobba övertid, vara ute och festa till tidigt på morgonen eller genom att hyra prostituerade för att slippa sova ensam. På inrådan av sin psykolog beger han sig nu ut till en enslig stuga uppe i den norrländska skogen för att tvingas konfrontera sin rädsla en gång för alla.


Att INTE flytta ut till glesbygden om du misstänker att du är förföljd av demoner borde vara en given punkt för hur man överlever ett skräckscenario på bästa sätt. Att stugan till på köpet saknar mobiltäckning borde vara en annan uppenbar anledning till att låta bli. Och betala för allt i världen inte hyran i förskott… ingen kommer att sakna dig förens hyrestiden har gått ut (!O_O) David är så att säga kokt i skit när han beslutar sig för att flytta ut till stugan de närmaste veckorna, med sin katt Trassel, Sing Star och alkohol som enda sällskap.


Dagarna blir kortare, mörkret kompaktare och snön börjar falla. David försöker hela tiden att intala sig sjäv att om han bara tar sig igenom det här så blir allt bra sen. Redan nu inser han ju att det bara är älgen utanför som bankar i väggen, trädgrenar som skrapar mot fönstret och att det inte finns något i skuggorna, han vet det och snart kan han åka hem igen.


Mörkret kryper sig snabbt närmre och närmre inpå och blir allt trängre efterhand som David rädsla stiger. Det är en alldeles utmärkt längd på boken för att kunna läsas i en sittning, utan störningar, som sig bör... men jag hade hoppats på ett annat slut! Jag försökte hela tiden intala mig själv att jag hade fel, att den skulle sluta annorlunda. Jag ville verkligen att den skulle överraska mig ...men ja, läs den själv… =)


Jag såg att en ny bok av Roman kommer nu i oktober, Någon i din säng. Jag håller tummarna för att den ska vara ännu lite bättre!

Danny Wattin: Ursäkta, men din själ dog nyss

Danny Wattin undersöker här ämnet kring den reproduktionsteknologiska forskningen som har börjat bli en allt mer växande industri. Redan idag är det möjligt att köpa ägg och spermier utrustade med ”bättre gener” och man kan betala för en surrogatmamma som genomgår graviditeten åt en. Men vad får kommersialiseringen av arvsanlag för konsekvenser?

Vi möts i boken av en dystopi där samhället är indelat i tre läge; Stadskärnan med dess omkringliggande förorter, Reservatet och Gettot. I staden lever endast de förbättrade, perfekta och symmetriska människorna. Medan de oförbättrade tvingas leva innanför reservatets stängsel, för att de inte ska kunna utgöra något hot mot samhället. Det är allmänt känt att de oförbättrade är smittobärande och kriminella...för att inte tala om avskyvärt fula.

Den tredje sortens människor utgörs av mutanterna. Dessa är resultaten av tidigare experiment som utförts för att utveckla nya förbättrade genkombinationer. Främst undersökte man vilka djuregenskaper man kunde utvinna och applicera på människor, men forskningen gav inte tillräckligt bra resultat för att det skulle vara värt omkostnaderna. Anläggningen lades ner och försökskaninerna skickades till Gettot där de nu får överleva bäst de kan.

I berättelsen får vi följa Benjamin Bonkenstein som bara är halvförbättrad, och därmed inte passar in i något av lägrena. Han är döpt efter sin far, Albert Einstein, och har ett utseende som minst sagt skär sig mot alla Angelinor och Maradonor som han går i skola med.

I skolan går undervisning först och främst ut på att lära eleverna hur de ska göra för att får den bästa avkomman. Detta är viktigt eftersom bara de bästa barnen kommer att få chansen att föra sina gener vidare. Självfallet förstör kvinnorna inte längre sina kroppar med barnafödande utan det anställer man de hedniska ofulländade till.

Benjamins framtid här ser inte särskilt ljus ut. Det är ingen som vill anställa, eller praktisera fortplantningsövningar med, någon som inte är helt fulländad. Istället hänger han i utkanten av Gettot där han umgås med de människor som liksom han själv saknar en plats i samhället. Här hittar vi bland annat vännerna Fruity, som ryktas ha fått delar av sin genetiska kod ifrån en kamelont, och Bigbird , som livnärar sig på att utföra tjänster och smuggla varor mellan Reservatet och samhället utanför.

Jag upplever nästan alltid framtidsdystopier som monotona och mer eller mindre själlösa. Det är väl förvisso lite av poängen med dem, men det skapar en genre som det är svår att tillföra något nytt till. Även om historierna skiljer sig åt så upplever jag tonen och atmosfären som förmedlas som densamma, vilket gör att det lätt blir enformigt och...lite tröttsamt.

Jag tycker ändå att det här är lyckad bok. Handlingen i sig fångar inte mitt intresse på riktigt förens i de sista kapitlen, men språket är fräscht och uppmuntrar en att läsa vidare. Och mutanterna kan jag verkligen sakna nu när boken tagit slut (de gjorde hela berättelsen för mig :)).

Théophile Gautier: Den döda älskarinnan

Boken innehåller Gautiers fyra skräcknoveller Den döda älskarinnan (fulltext), Den dubble riddaren, Mumiens fot (fulltext) och Två aktörer för en roll. Varje berättelse har sin egen ton, den ena är ryslig, den andra romantisk och någon mer skämtsam.


Prästen Romuald får under sin vigselceremoni och trolovning till Gud syn på den sköna Clarimonde som han genast förälskar sig i, men som nu är onåbar. Nästa gång han träffar henne är det för att vaka över hennes dödsbädd, men bilden av henne kommer att förfölja honom om nätterna.


Oluf i Den dubble riddaren föds under två stjärnor och spås till ett öde som antingen kommer att sluta mycket lyckligt…eller mycket olyckligt. Efter att ha träffat den unga flickan Brenda tvingas han att göra sig av med sin onda följeslagare, vilket leder honom in i en kamp där han tillslut möter sig själv.


I bokens tredje berättelse träffar vi en ung man som besöker en kuriosa affär på jakt efter en brevpress, och fastnar för en mumifierad fot. Foten råkar tillhöra den nu halta (och för länge sedan döda..) prinsessan Hermonthis som snart hälsar på ynglingen för att få den tillbaka.


Slutligen hittas den skicklige skådespelaren Heinrich som ska spela rollen som demonen Mefistofeles, i Faust. Han prisas för sin talang utav medaktörerna, men där finns en ibland dem som inte är särskilt imponerad…


Gautier är mest känd för sin diktsamling Emaux et camées och hans skrivande jämförs med Baudelaires (du kan hitta Baudelaires dikter här), "På håll har hans skönhetskult, strama formtukt och sensuella kyla släktskap med Baudelaires dikter men saknar helt dennes inre kraft". Visst kan en form av sensuell kyla anas även i dessa texter men det jag faller för är främst den underliggande ironin, kritiken och lättsamheten som jag tycker mig uppfatta i den annars mörka stämningen. Det är skönt med en författare som ser humorn i en brevpress som "I stället för att vara orörlig, vilket anstår en fot som varit balsamerad i fyratusen år, rörde den sig, drog ihop sig och hoppade på papprena som en vettskrämd groda.." och framhäver den så att jag kan skratta åt scenen utan dåligt samvete :)


Hihi Jag kunde inte låta bli att tänka på Lucio när jag läste den här samlingen. Han skulle förmodligen ha muttrat något i stil med ”Självklart har hon pannan ovanför ögonbrynen…” och låtit kackerlackorna få äta upp den redan efter andra sidan.

David Toscana: Den sista läsaren

Det här är en väldigt fin bok, i behändigt format med stiliga marginaljusteringar. Dialoger, verklighet och fiktion vävs ihop och ger ett sagolikt glimmer över den annars gudsförgätna byn Icamole.

Remigio hittar en dag en död flicka i sin brunn och hans far Lucio råder honom att begrava henne under avokadoträdet. Lucio är bibliotekarie, han väljer att se verkligheten efter sina böcker och kräver även att böckerna ska vara värdiga återspeglingar av verkligheten, de får inte innehålla några omsvep eller försköningar, inga språkliga lögner och klichéer, karaktärerna ska vara trovärdiga men får inte vara mesiga.


”En specialist berättade hur man sorterar böcker efter ämne, utgivningsår, författarens nationalitet samt andra faktorer och sedan förser dem med olika nummer och bokstäver. Han nämnde inte ett ord om att skilja de bra böckerna från de dåliga utan menade istället att den huvudsakliga klassificeringen byggde på om boken var skönlitterär eller icke-skönlitterär.”


I biblioteket som utgör nedervåningen av hans hus har Lucio lämnat ett rum åt kackerlackorna, dit in slänger han böckerna som han inte anser vara bra nog för att förtjäna att läsas, vilket i ärlighetens namn är de flesta. De som klarar sig ställs upp i bokhyllan, självfallet sorterade efter hur bra de är, för byns invånare att låna. Men biblioteket har aldrig några besökare och den enda som läser böckerna är Lucio själv, man har slutat leverera nya böcker till biblioteket och han får inte längre någon lön för arbetet.


Lucio fantiserar om att bli ensam kvar i byn med sina böcker medan de andra tvingas flytta därifrån för att klara sig. Det har inte regnat på över ett år och skulle de regelbundna vattenleveranserna upphöra blir byborna tvungna att överge sina hem och söka sig till någon av grannstäderna.


Polisen börjar så småningom förhöra invånarna om den saknade flickan och Remigio oroar sig för att spåren ska leda till honom. Men Lucio finner hela tiden förklaringar till det som händer och låter böckerna visa att det inte kunde ha gått på något annat vis. Han är en väldigt stolt människa vars klara syn på vad som utgör en bra historia är väldigt uppfriskande och håller en på gott humör medan man läser.


Boken är skriven med ett underbart, och väldigt enkelt, språk och karaktärerna bjuder på många intressanta insikter, både roliga och tragiska. Jag har läst den långsamt då jag inte velat att den ska slut och ser nu fram emot Toscanas besök på bokmässan.

The Library Song!

...(aka the most annoying song ever ?)

Via Bookpatrol snubblade jag över den här:



Störtskön video... men den där låten! Den kommer att förfölja mig för evigt...
Hjälp! Hur blir jag av med den?

"The library, the library, it's the place where books are free.
The library, the library, it's a lot better than watching T.V."

Stupid! Stupid! Stupid!

Pocket&Prassel: Paket 1

Jag hade faktiskt två vadderade kuvert i brevlådan idag, ett grönt och ett vitt. Efter att ha öppnat det gröna (som innehöll Mannen i svart) väntade jag mig inte att det andra skulle vara något annat än ännu en bok som jag beställt, men så fel jag hade!

Wow! Månadens Pocket&Prassel -paket gjorde mig alldeles salig. Bara titta på det här bokomslaget!

Nu är det återigen dags att plocka fram denna fantastiska serie. Douglas Adams hade själv planer för en sjätte bok till HGTTG -serien, men väldigt olyckligt gick han bort innan de hann genomföras. Nu har det dock blivit bestämt att Eoin Colfer kommer att ta vid där serien slutade med ytterligare en del till trilogin.

Vad kan vara bättre, i väntan på att få se om Colfer kommer att visa sig vara värdig, än att förstärka de gamla vänskapsbanden med en omläsning (..ljuger jag nu? Jag vet faktiskt inte hur långt jag kom i den här serien, fick jag tid att läsa ut den? Den första boken har jag läst hur många gånger som helst..men de som kom efter?). Boken, om titeln inte går att uttyda, är den andra delen The Restaurant at the End of the Universe.

Och Prasslet är inte sämre! Kaffe, som kommer att avnjutas tillsammans med en god Centerrulle och lyxchoklad (det är praliner på den!). Tusen tack bokvännen, du kunde inte ha gjort ett bättre paket!


VVV-listan

I kursen Varulvar, Vampyrer och Väsen ska vi från kursplanen välja ut tre verk att läsa. Vilka av dessa (nedan) får jag inte missa och varför?

Själv vet jag inte alls, de få jag redan har läst (de jag strukit över) är jag inte så sugen på då jag hellre vill skaffa nya bekantskaper... och de andra vet jag ju inte om de är bra =) Så snälla hjälp mig att reda ut vilka böcker jag kan ignorera och vilka jag inte får missa. Listan har jag snott rakt av...

En av dessa:
Edelfeldt, Inger (1982. Även utgiven 1995 som Nattens barn). Juliane och jag,
Dahlström, Magnus (1986). Papperskorg eller (1987). Fyr,
Rydberg, Carina (1990). Osalig ande,
Kandre, Mare (1991). Aliide, Aliide,
Teratologen, Nikanor (1992). Äldreomsorgen i Övre Kågedalen,
Hagman, Per (1994). Volt eller
Ahndoril, Alexander (1995). Jaromir.

Ett verk av dessa:
Leandoer, Kristoffer (1994). Svarta speglar,
Niemi, Mikael (1994). Kyrkdjävulen eller (2001). Blodsugarna,
Berghorn, Rickard (1995). Nattvaka eller (1998) Skymningscirkus,
Eggert, Pål (1998). Ars moriendi – konsten att dö: Gotisk roman,
Berghorn, Rickard och Fyhr, Mattias (red. 2002). Necronomicon i Sverige,
John Ajvide Lindqvist (2004). Låt den rätte komma in,
Åsa Schwartz, Åsa (2005). Och fjättra Lilith i kedjor,
Hildebrand, Johanne (2007). Fördömd,
Johan Theorin (2007). Skumtimmen,
Andreas Marklund (2007). Skördedrottningen,
C J Håkansson, C J (2007). Fjärilen från Tibet,
Andreas Roman (2008), Mörkrädd,eller
Hellberg, Amanda (2008). Styggelsen.

Ett av dessa ”intermediala” eller icke svenska eller icke-anglosaxiska verk:
Barker, Clive (1986). The Hellbound Heart.
Jungstedt, Torsten (1955). Mannen i svart.
Gautier, Théophile (2002/1836). Den döda älskarinnan,
Schiller, Friedrich von (1792/1795) Der Geisterseher/Ghost-Seer.

Eller en av dessa bildkonstbaserade verk:
Linde, Gunnel (1972). Jag är en varulvsunge eller
Lööf, Jan (1973). Felix och varulven eller
Arnold, Hans (1978). Monstret som valp,
O’Barr, James (1989). The Crow eller
Gaiman, Neil (1989-). The Sandman.

Det är verkligen hur mycket som helst att välja på, allra helst skulle jag förstås vilja läsa... allt! Men inser att det inte riktigt är rimligt just nu



Margaret Ronald: Spiral Hunt

Evie har som nedärvd förmåga ett övernaturligt luktsinne, liknande en spårhunds, vilket har gett henne tilltalsnamnet Hound bland de underjordiska strömningarna. Innan hennes mor gick bort fick hon Evie att lova att inte använda sin förmåga. Modern talade dock aldrig om varför och Evie tar inte heller så hårt på löftet. På dagarna arbetar Evie som budbärare för att dölja sin andra verksamhet, som privat detektiv. Där åtar hon sig att hitta föremål och personer som försvunnit (men hur hon hittar sakerna lämnas klienterna ovetandes om).


Efter ett telefonsamtal från sin vän Frank, som varit försvunnen i flera år, blir Evie indragen i de magiska krafter som verkar runt omkring henne. Ett brödraskap av magiker existerar i Boston och de håller räkningen på alla invånare med exceptionella förmågor, och ser till så att ingen av dem lämnar staden. Invånare med kroppen täckt av bläckfärgade, spiralformade, tecken börjar dyka upp och Evie tror att de kan ge henne ett svar på vart Frank har varit under alla dessa år, och vart han är nu.


Boken utspelar sig således i två världar, Boston as we now it och den undre världen av magi som endast få invigda känner till, och vilken Evie gör allt för att hålla sina vänner lyckligt ovetandes om.


Den keltiska mytologin har en verkande roll i det som händer och blandas in i handlingen, där den får dela utrymme med populärkulturen. Karaktärerna är sköna och unika representanter för sin omgivning, alla med olika bakgrunder. Tillsammans bidrar de till bokens härliga atmosfär, som känns igen ifrån bl.a. Neil Gaimans bok Neverwhere (Och även Laurell K. Hamiltons Anita Blake -serie vill jag påstå...om man bortser från vampyrerna). Trots den familjära miljön är det här fortfarande en bok som känns ny, så om du gillar du nämnda verk är det här en bok för dig!

Det här är Margaret Ronald’s första bok, efter att tidigare ha skrivit en del noveller, och en uppföljare är planerad till nästa år. Och novellerna? Ja de finns online, besök Ronald's blogg så hittar du länkar till dem i högerspalten!