Älskaren

Läste klart Älskaren utav Marguerite Duras för någon dag sen, vilken enligt expressen ska vara "En av världens bästa böcker" och ingick i deras serie av utvalda bokklassiker, jag är i alla fall glad att jag inte köpte den!

Huvudpersonen i berättelsen är en 15-årig flicka som tillsammans med sin mamma, storebror och lillebror är bosatta i en franska kolonin i Vietnam under 30-talet. Berättelsen handlar om hennes möten med en äldre kines från överklassen, en relation som fördöms av omgivningen då den fört med sig vanära över de båda familjer, hennes sjuke mor vars förstånd sviktar och vilken försatts i en djup depression, som uppkom med faderns insjuknade och död, och inte att förglömma hennes bortskämda storebror som lurar familjen på alla deras ägodelar.

Handlingen saknar fast tidsaxel och kronologiskordning, styckena efterföljds av associativtsammanhängande händelser som kretsar kring hennes förflutna familjerelation, handlingen trampar vatten och samma händelser repeteras boken igenom.

Jag fann boken outhärdligt tråkig och ser inte hur denna kan benämnas klassiker, då termen för mig betecknar något som är tidlöst och läsvärt, om möjligt kan den nyskrivna versionen Älskaren från norra Kina upplevas som bättre, samma berättelse men skriven som fiction snarare än självbiografi och jag förväntar mig därmed att den borde ha ett högre underhållningsvärde och en sammanhållen story.

Det här är, vad jag kan erinra mig, den första självbiografi jag läst och jag uppfattar den som väldigt egocentriskt skriven där författarens intressen står i centrum snarare än läsarens, vissa partier nämns bara i förbifarten och det är svårt att se deras relevans till historien, partier som hade kunnat ge en handling som varit värd att följa istället för dessa tråkiga moment som upprepas boken igenom och inte är av intresse för någon annan än författaren själv.

Glasögon





Som en äkta bibliofil hämtade jag i torsdags ut mina första par glasögon, äntligen, alla coola människor har glasögon.