Morgan Larsson: Kistbyggarna


En grupp främlingar har anmält sig till en sommarkurs ute på Lövensö för att snickra sina egna kistor. För flertalet är det ganska oklart varför de har anmält sig till kursen och det hela vänder snabbt till något som mer liknar en KBT-övning, där de lär sig att komma över sina problem och vara uppriktiga mot sig själva och varandra.

 Jag hade onekligen hoppats på något mer underhållande, istället har boken blivit liggandes och jag har inte direkt känt för att plocka upp den igen. Ett gäng främlingar isolerade på en ö brukar vara mer spännande än så här. Jag saknar även intresset och passionen för kistbyggeriet, intresset för snickeri är en uppåtgående trend nu så varför inte ta med det i boken.

Det är en väldigt långsam bok med beige handling, där det inte händer särskilt mycket. En ofullbordad gäspning, det börjar bra men är över utan någon som helst höjdpunkt. Det mesta känns orealistiskt och konstigt, mer av en fars. Jag får ingen känsla för romanfigurerna och hade kursen arrangerats på riktigt så är inte det här i närheten av de personer som jag kan se skulle söka sig dit. Så en lustig och tragisk komedi som jag inte begriper mig på.

Det var inte så länge sedan jag läste Abbi Waxmans Sorgsna hjärtans trädgård som handlar om en brokig skara som samlas för att gå en kurs i trädgårdsodling, vilket i slutändan hjälper deltagarna att hitta rätt i livet igen. En väldigt varm och jättetrevlig bok som jag stortrivdes i, läs den istället. 


Yoshifumi Miyazaki: Shinrin yoku - bli lugn och harmonisk med natur- och skogsterapi




En utmärkt coffe table-bok och en bra inspirationsbok, med korta luftiga stycken och fantastiska bilder. Jag har funderat ganska länge på att skaffa en sådan där portabel hängmatta för mitt favoritställe nere vid ån, och blev inte mindre sugen nu. Att skaffa en till våren, är vad jag tar med mig av läsningen. 

Boken ger en väldigt generell bild av olika former av naturterapi, och ger ingen ingående beskrivning av skogsbad specifikt. Tyvärr inte så mycket matnyttig information utan den intressantaste delen av boken är källförteckningen. Förutom olika programaktiviteter som japanerna har ute i skogen så står det också en del tips om hur en får in naturen i hemmet, med hjälp av obehandlade träföremål, krukväxter och eteriska oljor.

 Precis som med andra böcker om naturens hälsoeffekter så är forskningsunderlaget svagt. Vad boken egentligen säger är att de som tycker om att vistas i naturen mår bättre när de vistas i naturen och det får jag såklart hålla med om. Enligt boken så mår vi bättre av att vistas i naturen då detta fortfarande är vår hemmiljö. Huruvida detta påståendet tar hänsyn till bromsar, jordgetingbon och vargar, är oklart. Det jag saknar mest i avseendet terapi är en jämförelse med andra aktiviteter, som att läsa en bok, meditation, klappa ett husdjur eller att studera en vacker tavla. Boken tar heller inte upp andra sinnesintryck som dofter, ljus och ljud, i samband med vistelsen ute i naturen. Jag hade även velat läsa mer just om skogsbaden. Olika stopp under promenaderna och vilka träd och skogar de letar efter i val av plats. 

Att fler får upp ögonen för hälsoeffekterna av att vistas i naturen och i våra parker är underbart. Men all denna pseudovetenskap gör mig rätt kluvet inställd.

Matthew Sullivan: Midnight at the Bright Ideas Bookstore


Lydia jobbar i den mysiga bokaffären Bright Ideas, som är mer eller mindre ett hem för flera av sina besökare. Handlingen är däremot mer obehaglig än mysig, rätt så osannolik och mer av en såpa emellanåt. Men väldigt kuslig och fängslande, en riktig sträckläsningsroman med svärta i. Om möjligt är jag lite mer tacksam än vanligt över att inte ha barn.

Strax innan stängning upptäcker Lydia att en av stammisarna, Joe, har hängt sig på ovanvåningen. I hans jackficka hittar hon ett foto på sig själv ifrån hennes barndom, trots att de aldrig träffats innan han började dyka upp i bokaffären. Joe har även lämnat efter sig en hög med böcker, där vissa av orden är utskurna. Vilket indikerar att han lämnat efter sig ett självmordsbrev, lyckas hon bara tyda det. När hon tar sig an gåtan upptäcker hon märkliga samband med en traumatisk händelse från hennes förflutna. Vilket leder till en osannolik härva att reda ut för att få reda på hur allting hänger ihop.

En mörk och väl sammanflätad historia där böckerna spelar en stor roll i romanfigurernas liv. Historien hoppar mellan nutid och Lydias uppväxt med hennes far och vänner. Jag gillar barnperspektivet och alla pusselbitar som hon är för liten för att se. Jag tycker även om ringarna på vattnet som uppstått efter det som hänt och att läsa om hur alla påverkats och bär händelsen med sig in i vuxenlivet.

Michelle Paver: Skräcken på Wakenhyrst


Skräcken på Wakenhyrst är en gotisk roman där Maud, efter moderns död, växer upp med en arrogant far som inte har något intresse för sin dotter. 

1966, i ramberättelsen, är Maud i sextioårsåldern och berättar för en reporter om händelserna som ledde fram till att fadern brutalt mördade en människa och därefter blev intagen på mentalsjukhus. 

I ett tredje lager finner vi faderns dagbok, som likt loggböckerna vi är vana vid från Evig Natt och Expedition Kanchenjunga skildrar hur hans besatthet och inre demoner leder honom vägen till dårskap.

Det som sticker ut i boken är miljöbeskrivningarna. De förbjudna träskmarkerna kring huset. Den otämjda vildmarken och den undertryckta vidskepligheten som lever kvar hos tjänarna och folket i byn. Maud som sätter sig upp emot männens styre och kyrkans domesticering, för att istället samla kraft från naturen. Det finns flera element av boken som jag hade velat ha en starkare betoning på. Kort och gott så hade jag velat ha det till mer av en häxroman.

I faderns dagbok redogör han för sin historia och om demonerna som hemsöker honom. Och, ja. Det är kul att Paver lyser med sin närvaro, det här är hennes grej. Tyvärr fungerar det inte så bra den här gången, det blir aldrig kusligt utan bara stillastående och tråkigt. Med hela världen utanför dörren blir det aldrig klaustrofobiskt. Jo, det blir det men inte för honom. Istället för suggestiva beskrivningar är allting väldigt konkret. Framförallt eftersom dagboken återger allt i efterhand, vi har ju alla redan följt händelserna ur Mauds perspektiv och demonerna är avväpnade innan vi ens fick veta att de fanns. Fadern är inte den intressanta här och Mauds historia blir totalt överkörd. Hennes mentala sammanbrott hade varit så mycket ruggigare.

Boken saknar även där rustika känslan från de klassiska gotiska verken, istället blir det plastigt och urholkat. En massa lösa troper som går upp i knutarna.

George R.R. Martin: Nightflyers


Nightflyers inleds med en väldigt poetisk beskrivning av den mytologiska rasen volcryn som färdats från universums mitt och flugit genom rymden så långt tillbaka en har kunnat spåra, vissa legender talar om dem som gudar.

En besättning med nio forskare har satts ihop i hopp om att kunna genskjuta volcryn för ett första möte. Budgeten är obefintlig så det enda skepp en hade råd med var fraktskeppet Nightflyer.  Det är en spänd och förebådande stämning ombord på skeppet och det kommer inte som en överraskning när besättningen börjar förolyckas en efter en.

Som vi alla vet vid det här laget är ett ensamt skepp ute i rymden detsamma som en svävande likkista. Besättningen ombord på Nightflyer är fördömda redan från början, det är mer en fråga om vad som kommer att gå fel och varför.

Det är en välkomponerad kortroman, vilket många gånger är mitt favoritformat då det bådar för en fängslande läsning utan distraherande avbrott. Den här utgåvan har svart-vita illustrationer av David Palumbo, vilka klär den väl. Berättelsen skrevs från början som en novell och finns alltså i två versioner. Det här är den utökade varianten som kom ut 1981.

 Boken uppfyller alla krav på en typisk science fiction/skräck-berättelse och ståpäls är ett faktum. Jag tror faktiskt det kan vara årets bästa läsning än så länge, i alla fall ligger den i toppen. Det är något visst med kombinationen av science fiction och total terror, så väldigt många dåliga situationer som inte går att ta sig ur och katastrofala följder. Människans hybris som åker på storspö.

Nightflyers ska utspela sig i samma värld som flera andra av Martins science fiction historier, i the Thousand Worlds där mänskligheten har lämnat jorden och skingrats till olika delar av universum. Jag är usel på att läsa noveller men romanen (-erna?) i alla fall ska jag försöka ta rätt på.

Jag trodde detta skulle vara min första bekantskap med George R.R. Martin (not being a fantasy fan), men jag hade väldigt väldigt fel tyvärr. Jag har varit ombord på Nightflyer förr. Boken är dock som sagt jättebra så jag vet inte hur de kunde misslyckas så med filmen (eller hur jag kunde fortsätta gilla science fiction efter att ha sett den).




Ewa Klingberg: Begravningsbyrån Tranan - där rosor faktiskt dör


Sandra påbörjar sin bilsemester i Tranås för att fira sin moster Majkens födelsedag. Resan stannar dock där. Majkens man Börje går bort och Majken behöver hjälp med att fortsätta driva Börjes begravningsbyrå. 

Första delen av Begravningsbyrån Tranan är precis lika bra som jag hoppats. Vi har ju alla våra favoritmiljöer vi dras till. För mig är kyrkogårdsarbetare fortfarande det absoluta drömjobbet och jag uppskattar alla involverade yrken. Jag har dock aldrig satt min fot på en begravningsbyrå utan bara träffat de begravningsentreprenörer som hjälpt till vid begravningarna, så det var kul att få vara med och följa arbetsdagarna här. Generellt inbillar jag mig att desto svårmodigare jobb desto varmare och lättsammare personal. Första boken fokuserar mest på personalen men jag hoppas det blir fler kundmöten framöver.

Jag gillar verkligen att läsa om arbetsplatser där människor trivs med jobbet och i varandras sällskap. Det var dessutom väldigt tillfredsställande med allt fix och donande av begravningsbyrån för att sparka igång den igen, omorganiserandet och inredningsplanerna.

Även om boken kanske hade passat sig bättre för vårläsning (vilket det var när boken kom ut), i tid för nystart och uppvaknande, så är väl hösten en tid för att ta tag i ofärdiga saker och utstädning. Framförallt är boken väldigt hemtrevlig, vilket borde passa närsomhelst.

Jag förstår om en inte vill skaffa hem alla fyra delarna på en gång men att endast läsa Där rosor faktiskt dör känns ofullständigt. Var beredd med fortsättningen nära till hands.

Hitta hela serien på Historiska Medias hemsida


Abbi Waxman: The Bookish Life of Nina Hill


Som omslaget vittnar om så är det här en bok med en stor dos charm. Den handlar om den vetgiriga bokmalen Nina Hills liv. Som består av jobbet i bokaffären, bokcirklar och quizkvällar. Hennes liv tar en stor vändning när hon får veta att hennes tidigare okände far har dött och att hon har en hel drös med släktingar i närområdet… vilka allihop är precis som hon.  

Det är en bok som förutsätter att läsaren känner igen sig i Ninas personlighet och kan läsa mellan raderna. Jag tror till exempel inte att hon läser en enda bok under de här sidorna, och för att vara introvert så är det väldigt mycket folk runt omkring henne. Inte ens i böckernas värld känns det här som en trovärdig gestaltning då beskrivningarna av Nina inte överensstämmer med hur hennes liv faktiskt skildras, utan det är snarare dagdrömmarna och fantasierna vi får. Vilket väl i o.f.s. är helt okej, vi är fler som delar dem.

Flera av kapitlen inleds med en bild av dagens sida i Ninas kalender. Under större delen av boken känns det som att kapitlen endast består av slumpartade händelser som råkade hända just den dagen, sådär som det gör här i livet, men boken får ett enhetligt mål och handling närmare slutet.

Abbi Waxman har inte imponerat på mig i den utsträckning jag väntade mig. Vilket får mig att ångra att jag inte läste hennes utgivning i ordning, för hur ser då de tidigare böckerna ut. Merparten av jobbet till att få till den där mysiga, vitsiga, bokromansen får jag som läsaren göra själv i mina föreställningar. I slutändan är boken ett välkommet sällskap i höstkylan och boken passar utmärkt för att palla upp en kruka eller så, men det är mycket som saknas för att ge en genuint självklar berättelse. Jag vill jättegärna läsa en fylligare version av den här boken som är livligare, övertygande bokig, och mer sammansatt.

China Miéville: Staden & Staden


The City & the City kom ut redan 2009 men blev aktuell igen när BBC släppte miniserien förra året (om inte annat så finns serien att köpa på DVD). Så om du som jag aldrig kom dig för att läsa boken när Miéville var i ropet är det här ett ypperligt tillfälle.

Inte helt otippat så är boken ett imponerande världsbygge. I vanlig ordning så är det mycket av allt och en får känslan av djup i boken, en värld som pågår även utanför vad som beskrivs för oss på sidorna.  Boken utspelar sig i vår samtid, i två fiktiva städer någonstans i Östeuropa. Romanfigurerna i sin tur är inte så mycket mer än pappfigurer som hjälper till att påvisa komplexiteten i städernas uppbyggnad, vilket görs med en död kropp som hittas mellan två städer och ett polisfall som ska lösas.

De två städerna är UI Qoma och Beszel, vilka delar utrymme med varandra och har flera gemensamma gator och byggnader. Den besvärliga biten är att ingen av invånarna tillåts förnimma den andra staden, vare sig byggnader, människor, dofter eller andra uttryck som avslöjar att den finns. Det hela har pågått så länge så för invånarna kommer det naturligt, och för turisterna…ja, de gör bäst i att blunda, bita sig i tungan och röra på sig så lite som möjligt. Vad som har lett fram till det här uppbrottet är oklart. Själv föreställer jag mig något liknande Israel och Palestina som räcker ut tungan åt varandra ”Du är luft, nu tänker jag inte prata med dig mer”, men som ändå kan enas om att dela utrymme under förutsättning att ingen låtsas om den andre.

Det viktigaste begreppet att lära sig i boken är Breach, vilket är att begå brott mot regeln om att korsa gränsen mellan städerna, fysiskt eller psykiskt. Som en slags Honor Code är det den viktigaste regeln, det spelar ingen roll vad det är du har gjort bryter du mot den regeln är du borta innan du kan hälsa hem. Breach är även namnet på en dold organisation som sköter övervakningen av invånarna och ser till att inga överträdelser sker.

Det finns ingen tydlig gränsdragning eller logik över vilka områden som tillhör vilken stad, och ju luddigare regler desto striktare disciplin krävs för att försäkra sig om att en inte passerar över gränsen av misstag. Således ter sig stämningen likriktad, där ingen vågar avvika utan gör exakt vad som förväntas av dem…all energi tycks gå åt till att låta bli att se det en inte får se. Desto större kulturellt kapital desto större rörelseutrymme, såklart, det gäller verkligen att ha koll på reglerna för varje stad så en vet vad en kan göra och förnimma utan att bryta mot dem. Något civilkurage från den andra sidan är absolut inte att tänka på.

Beszel framstår som en trött och förlegad stad, och UI Qoma som en modern och piggare generation som brutit sig ut. Där finns skillnader, färgen på byggnaderna, olika klädstilar och kroppsspråk på befolkningen. Där det inte finns hittas det på (de fetaste vargarna tillhör UI Qoma). Boken driver på flera ställen med den konstruktion våra geografiska gränsdragningar utgör, en konstruktion som inte stämmer överens med hur verkligheten faktiskt ser ut. Människor och byggnader identifierar stadsinvånarna med lätthet, men vilken nationalitet har djuren, dofterna, ljuden?

 Även om det inte händer tillräckligt mycket i boken för att distrahera mig från hur tråkiga romanfigurerna är så var det en väldigt uppskattad läsning, tack vare upplägget och tankeexperimentet boken utgör. Det tog dock två försök att komma in i läsningen. Första gången kom jag av mig varje gång något av de nya begreppen kom upp, vilket är ofta, men när jag sen började om gick läsningen obehindrat i ett svep.

Är det någon som har sett tv-serien? Jag tycker det har varit väldigt tyst om den.

Stefano Mancuso: Växtrevolutionen - svaren på framtidens frågor ligger hos växterna

 
Växtrevolutionen är gedigen och uppfräschad, med en rejäl tyngd i och rikligt med färgfotografier. Rent utseendemässigt känns det som att det har gått 40 år sedan Intelligenta växter gavs ut. Istället för att påtvinga växterna mänskliga epitet utgår boken i huvudsak från växterna själva. Här är det vi som är underordnade.

Inför läsningen så trodde jag boken skulle vara inriktad på forskningsframsteg vi gjort med växternas hjälp, och vad vi har framför oss. Det är den men bara i ett par av kapitlen. Det var onekligen dessa delar av boken som gav mest behållning. Ett kapitel handlar exempelvis om hur växter har inspirerat vår byggnadskonst och hjälpt till att lösa problem med ljusinsläpp och hållfasthet. Det var även intressant att läsa om Mancusos forskarlags Jellyfish Barge, en flytande växthus som bevattnas med saltvatten.

I helhet är boken är rätt ofokuserad. Den bjuder på många kittlande fakta om växternas anpassningsförmågor, men även en hel del anekdoter som verkar glömma bort att det var växterna som boken skulle handla om.

Växtrevolutionen ger många fascinerande kuriosakunskaper om växternas unika egenskaper och referenslistorna inbjuder till ytterligare djupdykningar. Även om det är svårt att se vad urvalet av växter som tagits med är baserat på så gör det inte så mycket, gemensamt har de att de är väldigt trollbindande. Hur väl har ni t.ex. studerat skatnävan under våren? Den som blommar i överflöd det här året.

Som sagt. Det finns ett par stycken i boken som jag inte alls förstår vad de gör där och den röda tråden i boken kunde ha varit tydligare, men boken är väldigt intressant och översteg mina förväntningar. Jag lärde mig mycket nytt, både om vad vi vet och vilka mysterium som återstår att upptäcka, som kommer få mig att studera växterna jag stöter på lite noggrannare framöver.

Jørn Viumdal: Skogluft-effekten - naturens kraft gör dig piggare, friskare och gladare


Skogluft-effekten handlar om några enkla, praktiska saker som ger ditt liv en ny dimension. Det enda du behöver är en växtvägg, några blomlådor, 20 plantor och rätt belysning. Ingen jord, ingen näring, ingen växtanpassning. Allt du behöver göra är att vattna!

Så här års saknar jag verkligen pappas hemmasnickrade myggnätsfönster, och jag längtar ihjäl mig efter en balkong stor nog att ställa ut en säng på. Jag arbetar utomhus hela dagarna och vet mycket väl att jag vill bevara känslan av att vara utomhus när jag kommer hem till lägenheten igen. Särskilt vill jag åt den när jag vaknar upp på morgnarna.

Det har länge pratats om hur våra växter inomhus har samma avslappnande effekt på oss som naturen utomhus. Till största del tar boken upp dessa effekter på vår hälsa och menar att vi lider av naturbrist och skulle må bäst i en miljö som påminner oss om grottmänniskans. Jag skulle tro att de flesta som köper den här boken, liksom jag, redan är övertygade om växternas goda inverkan. Så framför allt känns den som en passande present till chefen, sambon, eller vem en nu hoppas övertala.

Bokens har uttryck av en säljkatalog och är rätt dålig på att stärka sina argument med vetenskapliga studier. Vilket såklart beror på att det saknas studier av växters effekt i normala inomhusförhållanden. Att vi mår bra av växter är det nog inte många som ifrågasätter, men orsaken till varför har inte klarlagts. Visst är det intressant läsning, men jag hade önskat en annan infallsvinkel.

Den stora behållningen låg i genomgången av Skogluft-effektens växtvägg, som syns på omslaget. Väggen var vad som gjorde mig uppmärksam på boken och som jag kommer ha i bakhuvudet när jag besöker plantskolorna i framtiden. Skillnaden mot de växtväggar jag har sett tidigare är att denna byggs upp av hela blomlådor, istället för individuella fack/krukor. För oss som trivs med växter ger väggsystemet utrymme för betydligt flera växter där hemma, utan att de tar upp vare sig energi eller plats. Skötseln är onekligen minimal. Boken tipsar även om hur en ska få till en behaglig belysning, både för växterna och för oss. Att en uppskattar Gullrankor är en förutsättning för att det ska fungera med instruktionerna i boken, men det gör en ju.

Mer information om Skogluft-effekten finns på hemsidan Skogluft