Ewa Klingberg: Begravningsbyrån Tranan - där rosor faktiskt dör


Sandra påbörjar sin bilsemester i Tranås för att fira sin moster Majkens födelsedag. Resan stannar dock där. Majkens man Börje går bort och Majken behöver hjälp med att fortsätta driva Börjes begravningsbyrå. 

Första delen av Begravningsbyrån Tranan är precis lika bra som jag hoppats. Vi har ju alla våra favoritmiljöer vi dras till. För mig är kyrkogårdsarbetare fortfarande det absoluta drömjobbet och jag uppskattar alla involverade yrken. Jag har dock aldrig satt min fot på en begravningsbyrå utan bara träffat de begravningsentreprenörer som hjälpt till vid begravningarna, så det var kul att få vara med och följa arbetsdagarna här. Generellt inbillar jag mig att desto svårmodigare jobb desto varmare och lättsammare personal. Första boken fokuserar mest på personalen men jag hoppas det blir fler kundmöten framöver.

Jag gillar verkligen att läsa om arbetsplatser där människor trivs med jobbet och i varandras sällskap. Det var dessutom väldigt tillfredsställande med allt fix och donande av begravningsbyrån för att sparka igång den igen, omorganiserandet och inredningsplanerna.

Även om boken kanske hade passat sig bättre för vårläsning (vilket det var när boken kom ut), i tid för nystart och uppvaknande, så är väl hösten en tid för att ta tag i ofärdiga saker och utstädning. Framförallt är boken väldigt hemtrevlig, vilket borde passa närsomhelst.

Jag förstår om en inte vill skaffa hem alla fyra delarna på en gång men att endast läsa Där rosor faktiskt dör känns ofullständigt. Var beredd med fortsättningen nära till hands.

Hitta hela serien på Historiska Medias hemsida


Abbi Waxman: The Bookish Life of Nina Hill


Som omslaget vittnar om så är det här en bok med en stor dos charm. Den handlar om den vetgiriga bokmalen Nina Hills liv. Som består av jobbet i bokaffären, bokcirklar och quizkvällar. Hennes liv tar en stor vändning när hon får veta att hennes tidigare okände far har dött och att hon har en hel drös med släktingar i närområdet… vilka allihop är precis som hon.  

Det är en bok som förutsätter att läsaren känner igen sig i Ninas personlighet och kan läsa mellan raderna. Jag tror till exempel inte att hon läser en enda bok under de här sidorna, och för att vara introvert så är det väldigt mycket folk runt omkring henne. Inte ens i böckernas värld känns det här som en trovärdig gestaltning då beskrivningarna av Nina inte överensstämmer med hur hennes liv faktiskt skildras, utan det är snarare dagdrömmarna och fantasierna vi får. Vilket väl i o.f.s. är helt okej, vi är fler som delar dem.

Flera av kapitlen inleds med en bild av dagens sida i Ninas kalender. Under större delen av boken känns det som att kapitlen endast består av slumpartade händelser som råkade hända just den dagen, sådär som det gör här i livet, men boken får ett enhetligt mål och handling närmare slutet.

Abbi Waxman har inte imponerat på mig i den utsträckning jag väntade mig. Vilket får mig att ångra att jag inte läste hennes utgivning i ordning, för hur ser då de tidigare böckerna ut. Merparten av jobbet till att få till den där mysiga, vitsiga, bokromansen får jag som läsaren göra själv i mina föreställningar. I slutändan är boken ett välkommet sällskap i höstkylan och boken passar utmärkt för att palla upp en kruka eller så, men det är mycket som saknas för att ge en genuint självklar berättelse. Jag vill jättegärna läsa en fylligare version av den här boken som är livligare, övertygande bokig, och mer sammansatt.

China Miéville: Staden & Staden


The City & the City kom ut redan 2009 men blev aktuell igen när BBC släppte miniserien förra året (om inte annat så finns serien att köpa på DVD). Så om du som jag aldrig kom dig för att läsa boken när Miéville var i ropet är det här ett ypperligt tillfälle.

Inte helt otippat så är boken ett imponerande världsbygge. I vanlig ordning så är det mycket av allt och en får känslan av djup i boken, en värld som pågår även utanför vad som beskrivs för oss på sidorna.  Boken utspelar sig i vår samtid, i två fiktiva städer någonstans i Östeuropa. Romanfigurerna i sin tur är inte så mycket mer än pappfigurer som hjälper till att påvisa komplexiteten i städernas uppbyggnad, vilket görs med en död kropp som hittas mellan två städer och ett polisfall som ska lösas.

De två städerna är UI Qoma och Beszel, vilka delar utrymme med varandra och har flera gemensamma gator och byggnader. Den besvärliga biten är att ingen av invånarna tillåts förnimma den andra staden, vare sig byggnader, människor, dofter eller andra uttryck som avslöjar att den finns. Det hela har pågått så länge så för invånarna kommer det naturligt, och för turisterna…ja, de gör bäst i att blunda, bita sig i tungan och röra på sig så lite som möjligt. Vad som har lett fram till det här uppbrottet är oklart. Själv föreställer jag mig något liknande Israel och Palestina som räcker ut tungan åt varandra ”Du är luft, nu tänker jag inte prata med dig mer”, men som ändå kan enas om att dela utrymme under förutsättning att ingen låtsas om den andre.

Det viktigaste begreppet att lära sig i boken är Breach, vilket är att begå brott mot regeln om att korsa gränsen mellan städerna, fysiskt eller psykiskt. Som en slags Honor Code är det den viktigaste regeln, det spelar ingen roll vad det är du har gjort bryter du mot den regeln är du borta innan du kan hälsa hem. Breach är även namnet på en dold organisation som sköter övervakningen av invånarna och ser till att inga överträdelser sker.

Det finns ingen tydlig gränsdragning eller logik över vilka områden som tillhör vilken stad, och ju luddigare regler desto striktare disciplin krävs för att försäkra sig om att en inte passerar över gränsen av misstag. Således ter sig stämningen likriktad, där ingen vågar avvika utan gör exakt vad som förväntas av dem…all energi tycks gå åt till att låta bli att se det en inte får se. Desto större kulturellt kapital desto större rörelseutrymme, såklart, det gäller verkligen att ha koll på reglerna för varje stad så en vet vad en kan göra och förnimma utan att bryta mot dem. Något civilkurage från den andra sidan är absolut inte att tänka på.

Beszel framstår som en trött och förlegad stad, och UI Qoma som en modern och piggare generation som brutit sig ut. Där finns skillnader, färgen på byggnaderna, olika klädstilar och kroppsspråk på befolkningen. Där det inte finns hittas det på (de fetaste vargarna tillhör UI Qoma). Boken driver på flera ställen med den konstruktion våra geografiska gränsdragningar utgör, en konstruktion som inte stämmer överens med hur verkligheten faktiskt ser ut. Människor och byggnader identifierar stadsinvånarna med lätthet, men vilken nationalitet har djuren, dofterna, ljuden?

 Även om det inte händer tillräckligt mycket i boken för att distrahera mig från hur tråkiga romanfigurerna är så var det en väldigt uppskattad läsning, tack vare upplägget och tankeexperimentet boken utgör. Det tog dock två försök att komma in i läsningen. Första gången kom jag av mig varje gång något av de nya begreppen kom upp, vilket är ofta, men när jag sen började om gick läsningen obehindrat i ett svep.

Är det någon som har sett tv-serien? Jag tycker det har varit väldigt tyst om den.

Stefano Mancuso: Växtrevolutionen - svaren på framtidens frågor ligger hos växterna

 
Växtrevolutionen är gedigen och uppfräschad, med en rejäl tyngd i och rikligt med färgfotografier. Rent utseendemässigt känns det som att det har gått 40 år sedan Intelligenta växter gavs ut. Istället för att påtvinga växterna mänskliga epitet utgår boken i huvudsak från växterna själva. Här är det vi som är underordnade.

Inför läsningen så trodde jag boken skulle vara inriktad på forskningsframsteg vi gjort med växternas hjälp, och vad vi har framför oss. Det är den men bara i ett par av kapitlen. Det var onekligen dessa delar av boken som gav mest behållning. Ett kapitel handlar exempelvis om hur växter har inspirerat vår byggnadskonst och hjälpt till att lösa problem med ljusinsläpp och hållfasthet. Det var även intressant att läsa om Mancusos forskarlags Jellyfish Barge, en flytande växthus som bevattnas med saltvatten.

I helhet är boken är rätt ofokuserad. Den bjuder på många kittlande fakta om växternas anpassningsförmågor, men även en hel del anekdoter som verkar glömma bort att det var växterna som boken skulle handla om.

Växtrevolutionen ger många fascinerande kuriosakunskaper om växternas unika egenskaper och referenslistorna inbjuder till ytterligare djupdykningar. Även om det är svårt att se vad urvalet av växter som tagits med är baserat på så gör det inte så mycket, gemensamt har de att de är väldigt trollbindande. Hur väl har ni t.ex. studerat skatnävan under våren? Den som blommar i överflöd det här året.

Som sagt. Det finns ett par stycken i boken som jag inte alls förstår vad de gör där och den röda tråden i boken kunde ha varit tydligare, men boken är väldigt intressant och översteg mina förväntningar. Jag lärde mig mycket nytt, både om vad vi vet och vilka mysterium som återstår att upptäcka, som kommer få mig att studera växterna jag stöter på lite noggrannare framöver.

Jørn Viumdal: Skogluft-effekten - naturens kraft gör dig piggare, friskare och gladare


Skogluft-effekten handlar om några enkla, praktiska saker som ger ditt liv en ny dimension. Det enda du behöver är en växtvägg, några blomlådor, 20 plantor och rätt belysning. Ingen jord, ingen näring, ingen växtanpassning. Allt du behöver göra är att vattna!

Så här års saknar jag verkligen pappas hemmasnickrade myggnätsfönster, och jag längtar ihjäl mig efter en balkong stor nog att ställa ut en säng på. Jag arbetar utomhus hela dagarna och vet mycket väl att jag vill bevara känslan av att vara utomhus när jag kommer hem till lägenheten igen. Särskilt vill jag åt den när jag vaknar upp på morgnarna.

Det har länge pratats om hur våra växter inomhus har samma avslappnande effekt på oss som naturen utomhus. Till största del tar boken upp dessa effekter på vår hälsa och menar att vi lider av naturbrist och skulle må bäst i en miljö som påminner oss om grottmänniskans. Jag skulle tro att de flesta som köper den här boken, liksom jag, redan är övertygade om växternas goda inverkan. Så framför allt känns den som en passande present till chefen, sambon, eller vem en nu hoppas övertala.

Bokens har uttryck av en säljkatalog och är rätt dålig på att stärka sina argument med vetenskapliga studier. Vilket såklart beror på att det saknas studier av växters effekt i normala inomhusförhållanden. Att vi mår bra av växter är det nog inte många som ifrågasätter, men orsaken till varför har inte klarlagts. Visst är det intressant läsning, men jag hade önskat en annan infallsvinkel.

Den stora behållningen låg i genomgången av Skogluft-effektens växtvägg, som syns på omslaget. Väggen var vad som gjorde mig uppmärksam på boken och som jag kommer ha i bakhuvudet när jag besöker plantskolorna i framtiden. Skillnaden mot de växtväggar jag har sett tidigare är att denna byggs upp av hela blomlådor, istället för individuella fack/krukor. För oss som trivs med växter ger väggsystemet utrymme för betydligt flera växter där hemma, utan att de tar upp vare sig energi eller plats. Skötseln är onekligen minimal. Boken tipsar även om hur en ska få till en behaglig belysning, både för växterna och för oss. Att en uppskattar Gullrankor är en förutsättning för att det ska fungera med instruktionerna i boken, men det gör en ju.

Mer information om Skogluft-effekten finns på hemsidan Skogluft

Maja Lunde: Binas historia

Jag satte mig och föll långsamt till ro.
Det fanns inte mycket att se. Bina lämnade kupan och kom tillbaka, inget förvånande med det. De var ute och samlade pollen och nektar, det sistnämnda omvandlade de till honung, medan pollenet blev mat för larverna. Det var ett nitiskt och fredligt arbete, systematiskt, instinktivt, nedärvt. De var alla syskon, för drottningen var allas mor, de var skapta av henne, men inte underställda henne. De var underställda helheten.


Jag tyckte jättebra om den här boken, särskilt hur bra de olika berättelserna harmoniserade med varandra. Boken följer tre personer. 1852 är William i färd med att utveckla en bikupa som gör det enklare att studera bisamhällena. 2007 kämpar George med att hålla kvar vid traditionen att bygga sina egna kupor. En tid där bidöden, Colony Collapse Disorder, drabbat biodlarna i trakterna runtomkring. Sedan har vi Tao, år 2098, i en dystopisk framtid där bina har dött ut. Stora delar av samhället ligger öde och all arbetskraft behövs för att handpollinera växterna.

William är biolog och har satt sig för att förbättra bikuporna till en design som gör det lättare att studera bisamhällena. En kupa som öppnas ovanifrån, där människan tornar sig över bina som en gud.

George i sin tur erbjuder ambulerande pollinatörer, där han reser runt med sina kupor till odlingar som behöver pollineras. För att få de bästa pollinatörerna avlar han fram sina bin. Han håller även bina i schack genom att förstöra de nya drottningcellerna, så att inte bina ska lämna sina kupor.

William har förlorat kontakten med sin son. Georges son har flyttat hemifrån och Taos son har försvunnit helt och hållet, liksom bina.

Arvet betonas. Vad barnen tar med sig från sina föräldrar och hur dagens utveckling har uppkommit. Har alla nya valmöjligheter och lockelser gjort oss till skingrade bin? Hur påverkas vi själva, vårt beteende, av våra nya levnadsvanor? Boken igenom är en liknelse mellan vad som händer med bina och vad som händer mer oss.

Jag har redan lånat hem den senaste boken Blå, den andra fristående delen i Lundes klimatkvartett. Oddsen är för att jag kommer köpa hem dem, än så länge känns det som en samling som jag vill ha i bokhyllan för att läsa om.

Scarlett Thomas: Galloglass

Galloglass är den tredje boken i fantasyserien Worldquake. För länge sedan splittrades världen i två delar, Realworld och det magiska Otherworld. Efter skalvet fördes de två världarna närmare varandra och magin blev starkare även i vår världs motsvarighet. Det stora biblioteket som utgör nyckeln mellan världarna ger böcker och deras alternativa världar en väsentlig roll i berättelsen. Effi och hennes kompisar i Tusitala School for the Gifted, Troubled and Strange gör sitt bästa för att ta reda på vilka magiklasser de tillhör och för att upptäcka sina förmågor, samtidigt som de måste hindra gruppen Diberi från att förstöra den magiska världen.

Det är svårt att uppskatta hur många böcker det kommer att bli i serien, men jag upplever att vi fortfarande är i introduktionsstadiet. De fem ungdomarna har ännu inte nått sina fulla potential och de olika världarna lämnar mycket att upptäcka. Vi får veta mer och mer om Otherworld för varje bok, men den mörka undre världen har bara glimtats. Vad den väntande slutstriden anbelangar så...ja, det är inte en serie en läser för stridernas skull. Här är verkligen resan viktigare än målet.

Än en gång får vi vistas i den sprudlande magivärlden för en stund, men den är inte lika välkomnande den här gången och boken är väldigt modfälld. Då ungdomarna alla tillhör olika magiska klasser lever de till stor del separerade ifrån varandra och får möta sina problem ensamma. Romanfigurernas inre strider ligger i fokus och ger berättelsen flera spännande bihistorier som löper parallellt med varandra.

Då flera författare verkar tappa sin distinkta röst när de går över till att skriva ungdomsböcker uppskattar jag att det här tydligt märks vem författaren är. Boken innehåller sin dos teori kring filosofiska problem och har dagsaktuella influenser från MeToo, invandring, veganism och könsfrågor.

Ok, så jag läste ut Galloglass alldeles för snabbt och måste nu vänta ett år på fortsättningen. På plussidan så har Scarlett Thomas skrivit en ny roman under tiden, med titeln Oligarchy...som dock inte kommer ut förrns i November, jävla skit.

Marlen Haushofer: Väggen

Vissa böcker kräver sina förberedelser. Ritualen för denna: duscha alla växter, tända ett skogigt doftljus, ställa fram en skål hallon och starta porlande vatten i bakgrunden. Under vinterns innesittande har Väggen varit ett gott sällskap. Den ger vardagen ett perspektiv där vår tid framstår som en dystopi, och erbjuder ett alternativ i form av självhushållning och stillsamhet istället för självutplåning. En chans att överleva på praktiska kunskaper. Passande plockade jag upp boken ur en bortskänkes låda och jag kommer nog att lägga ut den åt nästa förbipasserande.

I boken har en kvinna blivit avskärmad ifrån resten av världen och lever i en jaktstuga i alperna. I sällskap av en ko, katt och hund. Hon är omgiven av en osynlig vägg som separerar henne från resten av världen. Efter vad hon kan se är alla på andra sidan väggen döda.

Istället för att utforska området och väggen anpassar hon síg snabbt till sin nya belägenhet. Bäcken tar sig fram under och fåglarna flyger över men hon gör inga försök att ta sig ut. Hon ägnar heller inga tankar åt sina barn och familj på andra sidan, utan istället på hur hon och djuren ska överleva. Hon håller efter sig själv och djuren. Följer årstiderna. Jakt, odling och slåtter.

Fri från sociala konventioner men samtidigt bunden till djuren och stugan. Efter en dags möda finns inte mycket tid och kraft över för något annat. Det är inte helt självklart vilken sida av väggen som är helvetet och vilken som är paradiset. Rent konkret ter sig Väggen handla om en mamma som börjar odla sin trädgård för att hitta en mening med livet, efter att barnen har vuxit upp och flyttat ut. Jag känner mig inte fullt så tantig än utan föredrar naturskildringen.

Sen liten har jag avundat eremiter och sett dem som klokare. Farmaren som bodde i i skogen bortanför farmor, i en fallfärdig liten stuga han delade med två getter, brukade komma över när det vankades fika och han verkade ha ett bra mycket bättre liv än de flesta. Det var över trettio år sedan mormor slutade gå ut, enda gången jag hört henne klaga över sin isolering var när morfar lades in på sjukhus. Är det någon i släkten som lever till att bli över hundra så är det hon. Folk är inte alltid bättre än inget folk. För stunden strävar jag efter en säsongsanställning och skulle nöja mig med att få eremita lätt över vintrarna.

Stefano Mancuso & Alessandra Viola: Intelligenta växter - Den överraskande vetenskapen om växternas hemliga liv


De senaste åren har det blivit allt vanligare att tala om växternas sinnen. Såsom förmågan att uppfatta och söka sig efter olika ljussignaler, söka efter näringsämnen i jorden och kalla på hjälp vid angrepp. Växter är tämligen stationära och har utvecklat egna metoder för att överleva. Till skillnad från djuren klarar växterna av rätt stora skador utan bestående men, då de har sina funktioner spridda över hela växten. Men vi har många gemensamma nämnare.

Med blåklockor och lupiner i backen och vårlökarna på väg upp så är kanske inte tajmingen den bästa för att fascineras över smarta växter. Så gott som varje planta jag satte i våras har blommat om nu under hösten, rosorna och malvorna står fortfarande i blom. Men boken är övertygande även om den tänjer en hel del på den intuitiva tolkningen av vad som definierar intelligens och våra sinnen.

Huvudkapitlen i Intelligenta växter heter: Roten till problemet, Den okända växten, Växternas sinnen, Växternas inre kommunikation och Växternas intelligens. Ett av kapitlen jag fastnade mest för i boken handlar om växternas rotsystem, som i boken liknas vid ett levande datornätverk. Ett effektiviserat utforskande av marken, där rotspetsarna kommunicerar med varandra för att skapa ett funktionellt och samordnat rotsystem. Här i Blekinge är det fortfarande rekordlågt vatten i åarna och jag fascineras av trädens blottlagda rotsystem varje gång jag passerar. De brukar ju annars hålla det dolt för oss tyvärr.

Det mest fängslande är hur växterna kommunicerar med varandra, om det alls är relevant att tala om enskilda plantor. Av någon anledning sker den mesta av kommunikationen utanför plantan, den varnar sina egna växtdelar för angrepp med hjälp av dofter/gaser precis som den antas varna andra växter i närheten.

Intelligenta växter talar om intelligens i bemärkelsen anpassning och problemlösningsförmåga. Den diskuterar inte frågor om huruvida växter skulle besitta ett medvetande eller ha känslor, men spekulerar om vilka sinnen de är utrustade med. Boken är väldigt övergripande, fast troligen så kommer en inte så mycket längre utan att blanda in cellbiologi.

På det hela så får boken framförallt ses som en introduktion till ämnet, som kräver att en söker sig vidare när intresset har väckts. Om inte annat så kommer det ut en ny bok av Mancuso nästa år: Växtrevolutionen. Jag ville läsa Intelligenta växter för att de flesta texter och föreläsningar jag har kommit över har varit på engelska och jag vill lära mig växtterminologin på svenska. För det ändamålet var det inte rätt bok, men jag är inte missnöjd för det. Att jag börjat försöka sätta mig in i ämnet är för att jag vill uppleva mer av naturen och känna mig närmare den när jag är ute, och här gör sig boken desto bättre. Den kan även vara till hjälp för den som tycker om att meditera med växter som vägledning.

C Alesmark, P Järnefält: Gåtfulla Skåne - en guide till mytomspunna platser

Gåtfulla Skåne har än så länge varit årets bästa bokköp. Guiden är inriktad på de trolska, mytiska, utflyktsmålen. Presenterade med bilder, deras historia, vägbeskrivning och GPS-koordinater. Även om jag håller mig på den östra sidan av Skåne så finns här en hel del platser att stoppa vid. De flesta platserna var okända för mig, och har jag varit i närheten har jag oftast gått förbi ställena som tas upp här. Vad jag kan sakna i boken är en beskrivning av platserna under olika årstider. Kopparhatten är väl värt ett höstbesök när bokskogen lyser som starkast och jag ser framemot att återbesöka Forsakar när vårfloden kommer.


Jag tror till exempel aldrig jag har varit vid Kjugekullsgrottan. Jag brukar istället ta leden genom bouldering-området, så jag kan hälsa på min favoritnymf som står där. Så det får bli långrundan nästa gång.


Forsakar har varit det mäktigaste besöket i år, trots att vattennivån var låg. En väldigt förunderlig plats som känns out of place i det annars platta landskapet. Platsen kommer att besökas fler gånger, och jag har även lagt till fallet i Hallamölla bland de framtida utflykterna.



Järrestadsristningarna hade jag aldrig hittat till på egenhand. De är långt ifrån välbevarade, har utsatts för skadegörelse och saknar skyltning, men är väldigt mäktiga både till ytan och för den där överväldigande känslan av att flera generationer här har kommunicerat med någon ovanför. De imponerade mycket mer på mig än Ales stenar som vi precis hade besökt.

Vi har knappast brist på platser som tar andan ur en i Blekinge så jag hade gärna sett en liknande bok över hemtrakterna, det finns alltid nya platser att förundras över.