Systrarnas stig i mångfaldens skog

belägen mellan Mörrum och Svängsta


Kaj Korkea-aho: Gräset är mörkare på andra sidan

I Gräset är mörkare på andra sidan samlas barndomsvännerna Benjamin, Loke, Christoffer och Simon för Sofies begravning, ute i Österbottniska glesbygden. De börjar nu närma sig trettioårsåldern och Loke kämpar fortfarande med sin stamning från när hans och Sofies mor dog. Christoffer har under åren han varit borta kommit ut som homosexuell.  Simon och Benjamin har blivit kvar på orten; Simon som Präst som börjat tvivla på sin tro, och Benjamin som Sofies pojkvän som börjar inse att deras förhållande inte var det han trott.

Inför sammankomsten börjar en mörk skugga visa sig för dem, en varelse som de inte har stött på sedan de var små och som i trakten kallats för Raamt. Handlingen får mig tidigt att tänka på Amerikanska uppväxtskildringar så som Stephen Kings Det och Graham Joyces The Tooth Fairy, och till viss del beror det nog på Bills stamning i Det men framförallt på de inre rädslor som manifesterar sig i ett yttre och greppbart hot.  

Gräset är mörkare på andra sidan har dock inget skrämselvärde och Raamt saknar gestaltning annat än som en mörk skugga i periferin. Att beskriva boken som en "skrämmande roman" som baksidestexten gör kommer den inte till gagn. Det råder en obalans mellan tillbakablickarna från barndomen, återträffen och drabbningarna med Raamt, som gör att först och sistnämnda mest ter sig som pynt och nödlösningar. 

Boken kretsar runt den skam männen bär på, och det hade väl varit bra så men den låter inte motivet skymta i ögonvrån precis utan ser till att hålla upp det för läsaren gång på en annan. Jag upplever det väl lite som så att när en författare känner att h@n explicit behöver förklara för läsaren hur varje händelse passar in, för säkerhets skull knyta ihop det hela med en moralisk slutkläm, och lägga till en epilog, så har h@n förmodligen berättat historien fel. Själva "lösningen" på händelserna här går ändå dåligt ihop med resten av boken, anser jag.

Samuel R. Delany: Hogg

Boken handlar om den elvaårige Kuksugaren som lustar efter att bli besudlad av illaluktande flänsostgubbar och gör sällskap med våldtäktstorpeden Hogg. Det är en bok fylld av övervåld, pedofili, incest och exkrementer.Med en fascinerande miljö där man offentligt urinerar och skiter i byxorna där man sitter och står, aldrig byter kläder och inte tvättar sig annat än när man blir slickad ren. Hoggs lastbilssäten dryper onekligen av mer än pungsvett.

Författaren verkar måttligt trött på moraliska pekpinnar. Dessutom så tar han alla stereotypiska fördomar och nertryckningar, i.e. skitätande kuksugare, till en bokstavlig nivå som jag upplever som rätt uppfriskande.

Hogg är svår att slita sig ifrån och således snabbläst. Efteråt så mådde jag väl som om jag druckit en eller tio liter piss, ungefär, men får ändå säg att jag hellre sett boken mer upplevelseartad med reaktioner och känsloyttringar. Gillar inte den ytliga berättarstilen och det är först i den senare delen där boken börjar kännas mindre monoton och få ett driv som det börjar bli bra. Första delen känns mer som resultatet av en skrivövning.

Jag lär nog aldrig strula med någon som har en kukpiercing efter det här, men kommer troligtvis bli besviken på bristen av kroppsodörer i nästkommande böcker jag läser.

Hannele Mikaela Taivassalo: Åh, kom och se här

Kanske den finaste skildringen om förgänglighet. Definitivt så hänger det en vemodig tomhet i luften men ändå en bok som jag blir lycklig av att läsa.

På ena sidan havet det gröna huset med kvinnan med det ljusbruna håret och brodern Selim, barnet Selina, och stundom den rastlösa och vilsna modern Lillybeth som tycks leva före sig själv och måste vara på väg för att komma i kapp. Med berättaren som bor på våningen ovanför.

Speglandes, på andra sidan, i det gamla Stockholms kullerstensgator i kvarteret där Erling Elias Stoltz vandrar i följe med ekot efter Carl-Michael Bellman. Vindlar i Operans lönngångar efter Carl Jonas Love Almqvist.

Boken utspelar sig i gränslanden mellan det gamla och det nya, här:et de har med sig och det de har bakom sig. Och framför sig, då berättelsen börjar där det tar slut. innan hon låg där på det mönstrade parkettgolvet med huvudet splittrat som om alla tankar flugit iväg ut genom bakhuvudet, och innan hon upphörde att finnas fanns hon. Syskonen jobbar i skift på Finlandsfärgan mellan de båda städerna och liksom Lillybeth rör de sig stundom bort stundom tillbaka till hemmet, och till Selina. Vid ett tillfälle, som något av ett intermezzo, har alla gått och endast barnet är kvar. Trapphuset står ekande tomt och övergivet, och det är en känsla som stannar kvar hos en medan vi väntar på att de ska komma tillbaka och erinrar slutet.

Jag har läst större delen på bussen och det har blivit att jag börjat om från början vid varje sittning, helt uppe i hur vacker den är glömmer jag bort att uppmärksamma vilken person jag följer och tappar fattningen mellan varven. Det jag kan tycka är att berättaren tar för mycket plats och borde vara än mer av en bakgrundsfigur, även om jag gillar att ha henne med så vill jag inte behöva hålla reda på henne. Men en jättefin bok och världen ter sig lite annorlunda när man är klar.

På operan

Skottet hördes, som ett eko av någonting annat, i en annan tid, i en annan byggnad, men samma plats. Gustav den tredje, hann hon tänka. Så flimrade kristallkronorna, susade, trots att de stod tysta.
Så sögs de sakta uppåt och bort, trots att de var orörliga.

ur Åh, kom och se här av Hannele Mikaela Taivassalo

Jonathan Franzen: Tillrättalägganden



Jag tycker inte att den svenska titeln Tillrättalägganden är riktigt representativ som översättning av The Corrections, det är inget ord som jag skulle rikta mot en person och den amerikanska titeln är uttömligare och fångar handlingen på ett annat sätt. De olika perspektiven av självförbättring, prioriteringar och värderingar, försöken att rätta varandra, sin situation. Misskommunikation, handling och passivitet.

Boken skildrar en sargad familj på fem, och räknar ner till den innestående julen som ska samla dem alla. Var och en upptagna på sitt håll med att desperat försöka ändra sin position till det bättre. Under tiden följs nedgången av pappan Alfreds hälsa, Parkinson-diagnostiserad, deprimerad och dement. Hur han och hans fru försöker göra sig hörda för varandra, och få hem barnen.

DN skrev i en artikel om vanliga tankefel om det fundamentala attributionsfelet: ”när du själv gör något dumt beror det på situationen, när andra gör något dumt beror det på någon av deras egenskaper.” Tillrättalägganden är uppbyggd av situationer som har gått snett.  Där den egna självbilden gått i försvar och värjer sig för de andras blickar, söker uppmärksamhet och bekräftelse. Där självbedrägerierna har tagit över rollen i stället. I familjen gör den bristande återkopplingen som uppstår när var och en är upptagna med sina egna problem att de inte kan ta in varandras behov.

Jag uppskattade motivet i boken och den ger mycket att tänkta på. Men jag upplever det också som att Franzen skriver onödigt märkvärdigt, och stundom obegripligt. Försöker för mycket och resultat blir klumpigt, med många överflödiga passager och bristande skärpa. Om alla scener hade varit som de delarna som skildrar familjen i föräldrahemmet så hade boken varit toppen. Och om människorna inte hade varit så stela och odrägliga…om Franzen varit mindre närvarande och struntat i sin ruttna sarkasm och försök till humor.. om han bara inte hade nämnt Ockhams rakkniv...


    För att förstå medvetandet föreställde man sig huslig aktivitet, sammanlänkade livs surrande färd på olika spår, den grundläggande glöden på härden. Man talade om ”närvaro” och ”stök” och ”sysselsättning”. Eller omvänt om ”tomhet” och ”instängdhet”. Om ”störning”.
    Det meningslösa ljuset i ett hus med tre människor upptagna på var sitt håll i källaren och bara en på våningen ovanför, en liten pojke som stirrar på en tallrik med kall mat, var kanhända som en deprimerad människas medvetande.

Hannele Mikaela Taivassalo: Fem knivar hade Andrej Krapl



16-åriga Alisa lämnar monotonin och den bruna lervällingen bakom sig, för en utvecklingsresa som försöker svara på om man någonsin kan gå tillbaka till det man lämnat och förlorat. Och om det räcker med att hålla sig i rörelse framåt, när det som jagar efter envist dyker upp längre fram - även om man gått därifrån. 

I sitt kortklippta hår ser jag henne som något av en Tintomara, som andra klär med nya identiteter och som ger sig av så snart hon börjar få en innebörd och betydelse för dem. Innan hon börjar anta rollerna själv, och ta över andras. Med sig har hon bokenkniven, sitt totem bestående av en kniv och en stulen psalmbok; tron och svärdet som ger henne självtillit, och med vars hjälp hon går från att vara ett byte till att bli en självständig jägare. 

Boken påminner mycket om Murakamis texter, i invers. En ung kvinna påbörjar en affär med en äldre man hon träffar på väg till skolan. Som hon lämnar utan avsked för att ge sig av på egen hand. Alisas sökande blir till sökandet efter Eve, som mer eller mindre är en del av henne själv. Hon tar med sig Andrej Krapls knivar, för handlingen är de  som en påse brödsmulor som hon rustar sig med inför vandringens början, så att hon ska hitta tillbaka. Fast hon tappar bort alla utan en.

Även om den har den stillsamma ensligheten och isolationen gemensam med Svulten, så är tonen en helt annan. Mer surrealistisk och med en tvekande handling där man inte vet hur det verkligen gick, vad som bara är falska minnen och författarens cover up.  I min mening är denna möe möe bättre, en bok som jag vet att jag kommer att återkomma till många gånger. En bok som är mer som ett andra skinn. 


No man should go through life without once experiencing healthy, even bored solitude in the wilderness, finding himself depending solely on himself and thereby learning his true and hidden strength. Learning for instance, to eat when he’s hungry and sleep when he’s sleepy.

- Jack Kerouac, Lonesome Traveller (återges även i Murakamis Sputnik Sweetheart)

Anna Starobinets: Den levande

”Rysslands horrordrottning”, utan att ha hört talas om Anna Starobinets tidigare så är det inte särskilt svårt att föreställa sig det efter denna läsningen. Och då är det här ändå ingen skräckroman.

Oändlighet har inte varit något som skrämt mig tidigare, men hon ger sådana rädslor befogenhet. Till exempel finns där ett ställe i handlingen där en av gendarmerna skapar Stora ensligheten i Luxury -simulationen (där användarna kan bjuda in varandra och leva ut sina fantasier tillsammans), dit hans tillfälliga partner förpassas gång på gång, för att bli sittandes isolerad i vad som upplevs som 1000 dagar i ödemarken. Hu! Värre blir det…

 Det är samma tema om en utvald och utbruten individ som blir våldtagen och utnyttjad utav resten av mänskligheten, som i många av de ungdomsböcker jag läste som mindre, och det var länge sedan nu som jag stötte på denna känsla av total överjävlighet (i fiktionen). 

Boken beskrivs om en Facebook dystopi. I tiden är alla i samhället uppkopplade till varandra, och lever i flera olika skikt samtidigt; verklighetens ytskikt, simulationer, chattar &c. Utom Zero, som är en anomali som inte borde ha funnits, och som inte finns ansluten till socionätet. Efter katastrofen skapades Den levande, som är en kodad entitet som skapats ur allas gemensamma medvetande. Varje människas liv spelas in och lagras, formar Den levande. Det universella medvetandet har blivit verklighet och kräver likes och enighet, inget utrymme för oliktänkare. 

Där finns inga familjeband, utan man lever för Den levande. Och i fall man blir sjuk eller missnöjd med sin tillvaro kan man alltid pausa sig själv och återfödas med bättre förutsättningar. Det finns ingen död längre, utan man återföds med samma inkod i en ny gestalt. På sätt och vis ett ganska lockande och osjälviskt leverne, men påtvingat. Dock, med den lilla haken att man inte har några minnen från sina tidigare liv med sig efter pausen.  

Programmet som sköter det hela är konstruerat så att ingen återföds i en högre klass. De som är placerade på korrektionshemmet för tidigare förbrytelser eller avvikelser kommer aldrig därifrån, och man kommer aldrig ur sin arvsskuld.  Slaktarens son, vars förflutna har blivit en populär dokusåpa, återföds inuti en ensam fängelsecell. Där han får stanna till nästa paus, och nästa. 

Boken är klaustrofobiskt labyrintisk, som ett spegelhus. Vi tar del utav sparade filer, dokument i olika former, som ger en omkastad och fragmentarisk handling som aldrig når fram till en fullständig förklaring till vad som händer. Därutöver gör programmet och återfödelserna att figurerna skiftar gestalt och roller. Boken har en sådan där brytning framåt slutet som jag älskar, för mig kändes det som att hela handlingen kraschade.

 En häftig bok i sin utformning, som i alla fall jag kommer att bli tvungen att läsa om för att få fason på. Ifall jag ska komma med något negativt så är det att mycket utelämnas - vad gör alla människor som inte är korrektander hela dagarna? Hur fan lever folk?? Äter de mat???