Monica Hughes: Makten över Isis

Tre generationer har passerat på Isis och efter presidenten Mark Londons bestämmelser så har de äldre tagit avstånd från tekniken och förtiger Isis förflutna. Man lever i ett primitivt samhälle som förbjuder utveckling och handling med hänvisning till att värnaren (gud) ser efter dem. För de yngsta är berättelserna om jorden och rymdfärd inte mer än fantasier från desillusionerade gamlingar.

Boken utspelar sig år 2136. Det är läskigt att läsa om hur snabbt mänsklighetens historia föll i glömska och om hur man misslyckats med att föra kunskaperna vidare. Dock känns skeendet märkligt. De äldre generationerna var med under ankomsten till planeten och vet om att presidenten ljuger och leder dem alla mot undergång. Varför skulle de tigande se på medan deras nära dör i bristen på läkarvård eller när kolonin hotas av jordskalv och förödande stormar, när de kunde frodas i säkerhet. Avståndstagandet till maskiner känns inte som en förklaring för den brist på självbevarelsedrift som råder.

Jody är den nyfikna upptäckaren som försöker bryta mot de äldres dumheter. Han blir rätt så tråkigt präktig när han är på gränsen till att upptäcka mänsklighetens samlade uppfinningar på bara ett par dagar. Nu när samhället utvecklas från grunden igen så vore det kul om utvecklingen följde en annan riktning istället för att ta efter vår tidigare (detta observeras men så här långt märks det inte av).

Jag kan se mig själv som liten sitta i biblioteket och läsa den här, men igenkänningen under läsningen är minimal. Vissa scener känns bekanta, men de skulle lika gärna kunna vara från någon annan bok. Ställd mot Isis -hotad planet så känns den ganska tam och menlös. Spännande och läsvärd men inget som sätter sig. Dock vittnar markeringarna i min bok om minst två yngre läsare som har avslutat den i betydligt färre sittningar än vad jag tagit på mig.

14 mars 2012

He could see out onto the Hudson, a strip of Riverside, down to the Soldier's and Sailor's Monument, and along, to the skeletal span of the George Washington Bridge lit up in the misty distance. Naked girders and stacked up slabs of concrete surrounded the body of another half-made building. It looked like an exposed ribcage. All bones and wounds too deep and too wide for it to live. Life in negative. Where life was being poured into it, it looked as if the towering skyscraper was caving in and dying on its shaky feet.

ur Secret Life of Colors av Steve Savile

Brian Selznick: En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret

Med filmatiseringen Hugo som har Sverigepremiär snart så blev jag hastigt påmind om den här titeln. Boken kom ut 2007 och är potentiellt en av mina mest förbisedda på länge. Det är ett historiskt verk, inspirerad av filmpionjären Georges Méliès och därutöver av en samling automater (eng. automatons, inte vending machines) från dennes hem.

Året är 1931 och berättelsen tar vid inne på en tågstation i Paris. 12-åriga Hugo bor ensam i ett rum dolt ovanför stationens väggar. Han har tagit efter sin farbrors arbete med att underhålla urverken på stationen, så att ingen ska märka att farbrodern är borta. På rummet har Hugo en automat som hans far arbetade med innan han dog, vilken han försöker reparera i hopp om att den ska ha ett meddelande till honom.

Boken har en utmärkande form där alla sidor utspelar sig innanför en svart bildram. En stor del av boken består av grundligt genomförda blyertsteckningar och emellanåt även av filmstillbilder. Bilderna tar efter kamerans rörelser och tar över berättandet för att fånga rörelser och blickfång, text och bild avlöser varandra i berättandet istället för att överlappa. Boken är väldigt tjock men innehåller inte särskilt mycket text och det är glest mellan raderna. Själva framåtrörelsen och bladvändningsakten är noggrant genomtänkt, så vissa sidor är tomma så när som på en mening.

Filmen Resan till månen omnämns flera gånger och fungerar som en drömmarnas graal i berättelsen. Bokens dekor, de dolda utrymmena mellan väggarna på stationen blandat med kringströdda kugghjul och illusionstrick; historiska nyhetshändelser som vävts in, gör det till en spektakulär upplevelse. Gällande böcker som jag hade velat läsa som barn så är det här ytterligare en, men den gör sig bra för vuxna läsare med.

Medan det estetiska värdet är stort är själva handlingen väldigt enkel och förmedlar sig genom upplevelsen snarare än i en utvecklad intrig. Boken fångar upp andan från tiden riktigt bra och det är både lätt och hisnande att föreställa sig en mekanisk hand som håller i pennan, vilket i det här fallet är ett gott tecken på en lyckad framställning. Avslutningsvis finns en källförteckning över de bilder som använts utöver författarens egna teckningar och de filmer som omnämnts.

På den amerikanska hemsidan finns en slide show med den första serien bilder som möter en i boken.

Helena Granström: Osäkerhetsrelationen

Versromanen är en ny upptäckt för mig och jag känner mig för tillfället rätt bekväm här, innan jag går steget längre och försöker ge mig in på lyriken. För mig som gillar komprimerade berättelser är det här idyll (just nu, det går nog att tröttna på detta med).

Snarare än versroman känns Osäkerhetsrelationen som essäistisk prosalyrik. Här finns ingen direkt handling, och även om orden erbjuder ett attraktivt uttrycksmedel som förstärker innehållet så är det tankebanorna som lockar; dialogerna är slående. Resultatet skulle beskriva sig bra som NV-porr. Det grämer mig att jag inte har fått tag på Granströms debut Alltings mått, som verkar minst lika intressant.

Dilemmat som angrips följer titelangivelsen och behandlar mätning och observation av elektroner inom kvantfysiken. Texten söker efter svaret på verklighetens ekvation, varefter vi kan tyda världen vi lever i. Här möts de fyra forskarna som figurerar i texten av de begränsningar som språket och vetenskapen sätter upp, då dessa inte är skapade efter hur världen faktiskt ser ut utan efter våra förenklingar och antaganden om den (vår observation); vilket gör att man saknar begreppssfär att röra sig med.

Han säger: >>Du talar om observation. Det finns ingenting sådant! Observationen är inte naken, den är klädd i axiom och hypotes! Den är ingenting i sig själv.<<

E KAN INTE tiga, så han talar.

>>Ingenting<<, säger E, >>kan övertyga mig om att det ofullständiga är fullständigt. […]

ELEKTRONER SAKNAR EGENSKAPER, och har en egenskap som kallas spinn. Elektroner roterar inte, och spinnet är deras rotation.

Leonora Carrington: Hörluren

  Du är en depressiv galning och du skulle tråka ut mig till döds om du inte vore så söt.

  Ingen skulle någonsin kunna bli uttråkad av mig, jag har för mycket själ.

  Alldeles för mycket, men massvis kropp också, tack och lov. Det gröna och gyllene ljuset i skogen, titta på de väldiga ormbunkarna. De påstår att häxor skapar magi av ormbunkssporer, de är hermafroditer.

Sphinx ger ut Carringtons självbiografiskt präglade I underjorden: Lille Francis & Där nere om någon vecka, varav jag ville plocka upp den här först. Jag tycker om hur den surrealistiska litteraturen liksom plirar mot läsaren och ger sken av mer subjektiva och svårfångade världar.

Hörluren är något av en underlandsberättelse, där 92 åriga Marian blivit utkörd av sin son Galahad och intvingad på ålderdomshem. Hemmet visar sig vara ett hemligt sällskap för utvalda, vilket eftersträvar ”heligt förnuft” genom själverinring. Husen har former som torn, tårtbitar och svampar; omgivna av pelargångar och trädgårdsfontäner. Där finns en härligt otyglad och äventyrslysten anda som sipprar ut till det ockulta.

Scarlett Thomas: Going out

Going out skiljer sig mot Thomas senaste böcker och ligger närmare Douglas Coupland, vilken också namedroppas i boken. Där finns ingen referenslista på slutet, men hennes vetgirighet tittar fortfarande fram om än i liten utsträckning. Jag har nämnt att hon talar om boken som en del i sin ‘Postmodernism is Rubbish’ -trilogi, vilket fångar upp den bra.

Det handlar om Julie som är tjugofem år och fortfarande bor hemma hos sina föräldrar, efter ett misslyckat försök att läsa matematik på universitet jobbar hon nu som servitris och har hunnit bli väldigt fobisk under åren. Hennes kompis Luke i huset bredvid är allergisk mot solen och har aldrig varit utanför sitt rum; utan känner bara till världen såsom den visas på TV.

Bortsett från den tråkiga delen i boken där ungdomarna bara driver runt och slår dank, röker gräs och diskuterar populärkultur, så finns där en intressant tråd om narratologi. I vännernas konversationer med Luke om livet utanför föreställer han sig deras vardagsbetraktelser som delar i en berättelse, där allt som händer har en roll och leder fram till mål. Handlingen alluderar också på Trollkarlen från Oz och följer efter samma väg, vari Luke har fått kontakt med en healer över telefon som säger sig kunna bota honom.

Utan Thomas teoretiska sida, som tar överhand i efterkommande böcker, är handlingen betydligt starkare nu och figurerna har mer kött på benen. Dock finner jag den här genren något för nära i tiden för att kännas särskilt givande.

KG Johansson: De drömmande städerna

Någonstans påverkar vår perception av världen hur vi påverkar den tillbaks, och vi konstruerar egna begränsningar och möjligheter efter den föreställningsvärld vi skapar. Att vi själva är skapade av någon eller något, våra föräldrar om inte annat, går inte att komma ifrån.

De drömmande städerna består av två böcker, eller delar, som läses mot varandra och möts på mitten. Vårt medvetande och verkligheten så som vi uppfattar den ifrågasätts här i hög grad.

I ett framtida London hotas jorden gå under och en speldesigner försöker skapa en simulation av vår verklighet som han kan leva vidare i - Min skalle har nog inte mycket kvar som kan mosas sönder på det här området som inte filmvärlden redan har tagit hand om, men istället för att plumpt avslöja att vi är fängslade i Matrix resoneras det kring vilka förutsättningar som finns och om det skulle vara genomförbart. En väldigt tilltalande berättelse som får en att vilja låna samtliga böcker i bibliotekets filosofihylla.

Donatello i sin tur är en dekadent hamnstad av mytologisk karaktär. Invånarnas levnadssätt har formats av att där, för de rika, finns själskrukor som kan fånga upp själen efter döden och erbjuda evigt liv - Denna sida av boken består av flera kortare texter som skildrar olika personer och kvarter. I kontrast till science fiction delen London är det en värld av mysterier med mer gåtor än svar, människorna är underordnade världen istället för att försöka bemästra den. Eller så fungerar världen helt enkelt som befolkningen tror att den gör.

Medan London är förnuftsbaserad är Donatello uppluckrad, olinjär, och med vagare sammanbindning. Sistnämnda bleknar i jämförelse mot det mer explicit teoretiska London och kräver större tankekraft för att försöka få ihop, men växer på en efterhand som boken blir mer av en helhet. Om inte annat sitter den som retning i medvetandet tills man inte längre har något annat val än att tycka om den. London har en fast med en gång. Boken står sig riktigt fint jämte Googolplex och Frukost i skymningen!

Fyra texter i Donatello har publicerats tidigare:

Shirzelle, Schakt #004 2007

Mannen vid elden, skriva.bravewriting.com 2010

The Coming, Over Yonder 2012 från Rufous Press

Skymningsstaden, Eskapix vol. 2 2009 (omskriven)

The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore

Hittade denna kortfilmen hos Bokodyssé.

Kazuo Umezu: Scary Book vol. 2 och 3

Kazuo Umezu är, tillsammans med Hideshi Hino (Hino-Horror) och Junji Ito (Uzumaki, Gyo, Museum of Terror), ett av de stora namnen inom Japansk skräckmanga. Mest känd är han för serien The Drifting Classroom (1972-1974); tänk Flugornas herre möter Lost.

Därutöver är han en av få mangaartister som jag har ett ansikte på; Umezu är en väldigt färgsprakande person som håller kvar vid barnet inom sig, något av en Pee-wee Herman. Han bor i ett egendesignat hus (som grannarna har stämt honom för) , håller mager diet för att leva längre och syns alltid med sin röd/vit -randiga tröja på (han är nog minst lika känd för sin karaktär idag som för sina verk).

I en efterkommentar till Insects skriver han ”The shocking twist ending was notorious in its day, so I always worried about people reading the ending first.”. Problemet med att läsa serierna idag är att de har gått ur tiden.

Vol. 2 Insects är en gotisk skräckhistoria om flickan Megumi som har en oförklarlig fobi för fjärilar.

Vol. 3 Faces innehåller två berättelser. Båda handlar om en flicka som får sitt ansikte vanställt, eller snarare, om personerna som påverkas av flickorna.

Skräcken används som en expressiv och psykologisk studie över människans irrationella sidor och figurerna upptas helt och hållet av de känslor som kommit över dem: rädslor, besatthet, avundsjuka, fåfänga. Umezu är riktigt bra på det här men obehaglighetsmomenten blir kvar innanför bildrutorna. Att varje berättelse är koncentrerad på ett enda motiv gör också att de känns utdragna i det här långa formatet. Historien ”The coincidental letter” i Faces får hjälp utav en tjurig lillasyster som är rätt rolig, men hon visar därmed också på vad som saknas i berättelserna: liv och rörelse utanför protagonisten.

Jag har också problem med tecknarstilen. Inte så att den är dålig, men figurerna ser så barnsliga ut och böcker emellan är det svårt att se skillnad på dem. Böckerna är intressanta i sitt sammanhang, som referenspunkter i den japanska skräckens utveckling, men annars borde det inte vara så svårt att hitta roligare läsning.

(Också från rean, varav avsaknaden av vol. 1)

Viktor Johansson: Eterneller

Det krävs andra ögon för att se luftbubblor i glas bubbla som kolsyra i glas

Eterneller är ett av mina bokrea-köp. Eller fynd, kan jag väl kalla det nu i efterhand då jag valde efter likheterna till Aniara, och nog hade missat boken om det inte vore för den kopplingen. Texten är skriven på poetisk prosa, sammanhängande men inte helt ut begriplig. Ställt mot Aniara rör den sig mer med metaforer än symboler och försöker hitta nya sätt att använda orden på, snarare än att hitta på helt nya ord. Boken är mer av en hyllning än efterapning, för man kan inte säg att Johansson hymlar med avbildningen. (Men läs dem i rätt ordning)

Något har hänt med jorden och de vuxna har dött ut, brunnit upp. Tre tonåriga flickor som levt tillsammans efter katastrofen blir upplockade av ett återvändande rymdskepp. Under en expedition, i sökandet efter en ny himlakropp där de kan bo, faller den ena flickan ner i en glaciär. Saknaden och den kvarlämnade kärleken efter Mira blir central för det drivande Jaget. Medan den andra flickan Cassie är sur för att Jaget försöker tvinga på henne Miras roll, och att det inte är henne Jaget älskar.

Vi hann inte uppfatta sambanden. Hann inte lära oss hur allting hängde ihop och meningen med det. En dag fanns inga lärare, en dag var uppslagsverken i bitar och ingenting hängde ihop i långa kedjor.

I sökandet efter mening börjar de förstå att det ligger på dem att bygga upp civilisationen igen, vilket gör dem villrådiga då de båda är helt ointresserade av pojkar och vill få barn med varandra. Efter ett tag möter de en öde rymdfarkost på drift med en kristall i kvinnlig skepnad ombord som vägleder dem.

Det är andra känslor här än i Aniara, systerkärleken är ett centralt motiv, otillräcklighet och beroendet av varandra. I rymdskeppet som plockar upp dem finns det kvarvarande vuxna, dessa märks dock inte av. Flickorna tar själva på sig ansvaret för att överleva, men kör fast då de har stannat i växten och inte utvecklas längre (om det nu är som de känner eller ett resultat av det som hänt på jorden).

De här sönderfallande och upplösande dystopierna fångar mig på ett helt annat sätt än den monotona och stela formen. Tonen påminner mig en del om Elmigers Inbjudan till de våghalsiga som också har den uppluckrade miljön skildrad ur barnperspektiv.